Psykisk ohälsa sjukskrivning

Ja det kan vara så att man klarar allt du räknar upp men inte klarar att jobba. Ett jobb kan ha helt andra stressmoment och krav än vad privatlivet har.

Du skulle också kunna se det som att du förstår att du inte vet allt som pågår inom och runt en annan person och bara släppa det. Det är faktiskt inget du har att göra med, känns lite konstigt att gå omkring och vara irriterad på hur nån annan lever sitt liv...

Jag förstår dig TS och din frustration.

Men jag måste dock säga att det är skillnad på att prestera de sakerna du beskriver och att jobba. Att vara träningsledare för tennis.. hur långt är ett träningspass? Att träna, träffa vänner..

Din sjukskrivna vän kanske ägnar sig åt "roliga" aktiviteter max 5 timmar per vecka. När hon väl gör dessa roliga aktiviteter tar hon bild och uppdaterar på facebook. För utomstående kanske det ser ut som att hon bara gör massa roliga saker hela tiden.. men den roliga aktiviteten kanske bara varade i 30-60 minuter. Under de 30-60 minuterna har hon dessutom möjligheten att välja tempo själv.

Det är lite skillnad mot att arbeta 25%, 50%, 75% eller 100% på förutbestämd tid med förutbestämda arbetsuppgifter i ett förutbestämt tempo.

Efter de nätter då hon inte kunnat sova något ställer hon in träffar, gör om i planeringen. Det går inte att göra så med ett vanligt jobb.

Att hon hade vänner/familj på besök över några nätter.. hur ofta har hon det? 2 gånger per år? Efteråt är hon säkert helt slut och sängliggande i minst 3 dygn, kanske i en vecka om det vill sig illa.

Snälla döm inte din vän.

Du kommer aldrig att förstå förrän du hamnar i den sitsen själv.

Min mamma blev sjukskriven 1997 pga diskbråck. Hon har inte jobbat en dag sen dess (fyller 65 i höst), sen många år tillbaks är hon sjukpensionär. Hon har haft otroligt mycket smärta i kroppen och gått på starka mediciner. Vissa dagar har hon knappt orkat upp ur sängen men gjort det ändå just för att hon vet att hon måste upp och röra på sig. På ytan har det sett ut som att det inte alls varit något "fel" på henne. Hon har varit på landet, hon har hund, hon har hjälp mina morföräldrar och sin sambos mamma mycket samt andra äldre grannar etc. Så på ytan har det sett ut som att hon minsann borde ha kunnat jobba. 

Men, tex efter en dag med mina barn så är hon helt slut i ett par dagar efteråt. Eller om det blivit omställning i vädret som påverkar hennes smärta. 

Samma sak med en vän som blev utbränd. Det tog flera år för henne att komma tillbaks till arbetslivet. När vi återtog kontakten hade hon varit sjukskriven i 2 år och det var första gången hon åkte till stan den dagen vi skulle äta lunch. Typ 3 år senare började hon jobba deltid på sitt arbete igen.

Så, försök inte ens förstå för du kommer aldrig att lyckas. Var istället glad för din vän som verkar vara på väg tillbaks från sin psykiska ohälsa. Lägg ingen värdering i vad hen orkar göra i övrigt samtidigt som personen inte orkar med ett arbete. Du har inte en aning om hur rehabiliteringsplanen ser ut. 

Bästa rådet till dig ts är att BARA bryr dig om dig själv och ditt liv. Förändra ditt liv istället så du blir mer nöjd. Hon är sjukskriven föratt hon ff är sjuk, det kan ju ingen annan utifrån avgöra och bedöma! Tur att det inte är allmänheten som avgör sjukskrivningar. Allmänheten har bara massa grundlösa åsikter om andra, hur de ska leva sina liv mm. Är det en sån person du vill vara? Det är verkligen provocerande.

Du kan ju inte jämföra era liv! Ni har olika liv liksom.

1997 var det betydligt enklare att bli sjukpensionär. Idag är det tveksamt om din mamma hade blivit det. Min man har fått avslag på avslag fast han har en kronisk sjukdom med tämligen aggressivt förlopp. Han kan sitta korta stunder och se på TV ett tag, gå med stora smärtor upp till 50 m i sakta mak. Vi kan inte ens se en film ihop. Händerna fungerar ej, knölar på alla leder, kan inte öppna sina mediciner, inte en läskkork. Fick en stroke också nyligen. Har nedsatt lungkapacitet. Har haft ett kroppsarbete i 30 år, men nu heter det att han "inte prövats mot hela arbetsmarknaden", därav avslag. Han äter morfin varje dag och läkaren vill att han går över på plåster. Han är inte ensam om att vara "utsatt" för FK:s idioti och ojämna bedömningar. Jag har själv diskbråck med ischias och varvar kryckor, vila och promenader för att lösa upp. Kan stelopereras om jag vill, oddsen är sådär att det blir bättre, varför jag inte är direkt rådd att tacka ja. Jobbar mer än 100%, men givetvis inte i ett jobb med lyft eller stora vridmoment. Finns inte en chans att jag skulle klara av en aktiv fritid likt exemplen i TS och samtidigt jobba. Försäkringskassan lämnar övrigt att önska, både vad gäller vilja som bör knuffas tillbaka i arbete och vilka som ska slippa.

På vilket sätt kämpar hen emot att återgå i jobb?

Men sluta vara bollplank då...? Känns som att du argumenterar för nån slags rättighet att döma din vän för att du funnits där genom åren, fast du inte ens vet hur det är att leva med vad hen nu går igenom. Du behöver inte förstå, du behöver bara acceptera. Jag sa inte att du ska överge din vän, bara sluta irritera dig, för du har inte med det att göra.

Jaha, så du kanske är lite avundsjuk också? Du ska vara glad att din vän orkar må bättre, ett jobb kan vara väldigt dränerande medan roliga aktiviteter tvärtom bygger upp människan inifrån. Se det som terapi för din vän, om det får dig att må bättre.

På vilket sätt kämpar hen emot att återgå i jobb?

Dravel skulle jag inte påstå att det är. Skolbarn träffar andra vuxna fler timmar om dygnet än sina föräldrar, fullständigt vansinne om man har fsk-barn som är ännu yngre. Sen fattar inte jag heller riktigt hur andra hinner med alla sina aktiviteter med ett heltidsjobb men man får väl prioritera. Såg att din vän inte riktigt vill ge upp sina aktiviteter, och det förstår man ju, men samtidigt kan man inte alltid få allt. Jag tror det vore bra om du undvek ämnen som du vet är provocerande, och om hen tar upp nåt så försök vara glad för din vän att hen mår så bra och byt ämne om det blir jobbigt.

Nej, varför det? Om din vän (eller vem som helst) har valmöjligheten så är det väl upp till dem om de vill vara närvarande föräldrar? Återigen verkar du väldigt dömande. Känns som att du behöver jobba med den där biten rent generellt i livet.

Det vet du ju ingenting alls om hur jag är i ?övriga livet?, kanske du som är dämmande utifrån en text på FB? Jag har förklarat nedan av hen inte är intresserad att vara hemma utan att få betalt för det. Då har man inte ?valt?.

Du måste ju förstå att din vän självklart blir sjukskriven för sitt mående och inte för att hen vill vara hemmaförälder. Det kan ta tid att komma tillbaka till arbetslivet, om din vän någonsin kommer att göra det alls. Du skriver ju bara "psykisk ohälsa" men det är väldigt stor skillnad på att ha något tillfälligt som en depression eller utbrändhet, eller om personen lider av en psykisk diagnos.

Förlåt, men läser du ens svaren du får? Det kan vara PLÄTTLÄTT att göra mentalt enkla saker som att spela tennis, promenera, spela golf eller förbereda en social tillställning. Men det kan ta totalt tvärstopp för den som är sjuk att göra sitt vanliga jobb som kanske kräver både tankeverksamhet och koncentration på en helt annan nivå.

Du måste ju skilja på vad personen förväntas prestera på sitt arbete och vad personen gör privat.

Och du förstår inte att det inte är ett val som din vän varken gör eller kan eller har rätt att göra? Det är verkligen inte lätt att få en sjukskrivning godkänd av Fk, du måste inse att din vän har en lång väg kvar antagligen. Om din vän sedan tycker att fler borde vara hemma med sina barn så kan jag bara säga att hen har helt rätt. Naturligtvis är det något som hen kommit till insikt om först nu, när livet ändå tog den vändningen. Det är väldigt få som ifrågasätter ekorrhjulet de flesta lever i, men man får nästan se det som ett sundhetstecken när det händer.

Jag såg att du skrev det där om lägre lön osv... Jag har svårt att tänka mig vilka jobb som ger sämre lön än om man är sjukskriven...? Eller du kanske menar lägre lön än sina tidigare jobb? Du får fortfarande särskilja önskemål från verklighet, din vän väljer inte att vara hemma för nöjes skull, eller lathet, eller nånting annat. Hen skulle aldrig få godkänd sjukskrivning om det inte behövdes. Jobba på att förbättra ditt eget liv istället! För just nu låter du bara väldigt bitter och missunnsam.

Varför upprepar du dina frågor hela tiden? Förstår du inte svaren du får?

Man blir inte uppskattad och ursäktad som avundsjuk och dömande på det sätt du är, oavsett hur många gånger du ställer dina frågor.

Du verkar ha mycket att jobba med i din egen arbetssituation och ditt övriga liv. Fokusera på det helt och hållet istället. Den här bitterheten kommer bara att få dig att må ännu sämre.

Varför är du vän med någon du tycker så illa om? Helt obegripligt för mig som ser det utifrån.

Det har ju inte med sjukskrivningen att göra, så kan man ju känna oavsett situation. Du tror inte personen fattar att pensionen är totalt körd om hen är sjukskriven istället...?

Nej, men då ska du ju bryta med personen istället för att må dåligt själv! Och du behöver fortfarande jobba på att släppa din irritation över hur andra lever eller vad de har för åsikter.

Och du reagerar inte alls på att ts dillar på om en lön på 54000:-....? Du verkar inte hålla med mig när jag påstår att ens pension så klart blir bättre om man jobbar snarare än att vara sjukskriven, men man kan ju inte tycka lika jämt förstås.

Det har ju inte med sjukskrivningen att göra, så kan man ju känna oavsett situation. Du tror inte personen fattar att pensionen är totalt körd om hen är sjukskriven istället...?

Nej, men då ska du ju bryta med personen istället för att må dåligt själv! Och du behöver fortfarande jobba på att släppa din irritation över hur andra lever eller vad de har för åsikter.

Hade du varit nöjd med ditt hade du aldrig skrivit trådstarten. 

Din TS och dina övriga inlägg i tråden säger något annat. En person som är tillfreds med sitt och det man själv har reagerar inte som du gjort. Sen kan du intala dig själv hur mycket du vill att du är nöjd och glad. Allt det här bottnar ju i någonting hos dig själv, att det är något som skaver där, sen om det är att du själv är missnöjd med din egen arbetssituation, har svårt att få livspusslet att gå ihop, hade velat göra mer kul grejer på fritiden, känner dåligt samvete gentemot eventuella barn etc etc det kan ingen annan än du själv svara på. Men hade lagt lite energi på att reda ut det istället för att rikta misstankar och missunnsamhet mot din vän hade du nog mått bättre i längden. 

Verkar som att din vän genomgår en förändring i vad hon prioriterar i livet, vilket är rätt vanligt när man kravlar sig ur en krissituation. Även fast hon blir frisk kanske hon kommer fortsätta prioritera det där som verkar göra henne glad. Hon kanske aldrig mer jobbar heltid, fast hon kan, för att andra saker blivit viktigare. Eller så kommer hon aldrig mer kunna arbeta heltid för att hennes sjukdom omöjliggör det, ska hon inte få göra roliga saker trots att hon är sjuk? Om allt det där som hon "hinner med" nu gör att hon också har kraft att arbeta 50%, är det bättre att hon slutar göra roliga saker, blir deppig och bara orkar jobbar 25% istället? 

Hade det känts mer "rättvist" att din vän fått avslag på sin sjukpenning och tvingats tillbaka till arbetet tidigare än vad hon fysiskt och mentalt klarat av? Och sen kanske blivit sjukskriven igen, med ännu längre återhämtningsperiod?