Umgås med ex för barns skull

Det normala är att jag gör det som är bäst för mina barn i samråd med deras andra vårdnadshavare. Vad som anses normalt utav samhället är totalt oviktigt eftersom barn är egna individer där alla har olika behov. Varannan vecka har ju absolut inget med detta att göra. Hur är det ens relevant? Man kan ha det upplägget eller annat men det påverkar ju inte att man hittar på saker tsm ändå.

Det är min skyldighet att se till att välja en ny partner med omsorg. En kvinna eller man som är så pass mogna och säkra i sig själv att dom kan hantera och acceptera mig och mitt liv. Mina barn kommer först och sen partners och så kommer det alltid vara. Det är det man får från start. Deras pappa kan ingen ersätta. Vi kommer ha ett band resten av vårt liv. Är man så pass omogen att man börjar tvivla för att jag sover över med mitt barn i deras andra hem så är man inte redo för ett förhållande med en kvinna + 2 barn som i detta fall.

Ja den kan innefatta denna typ av umgänge och det finns absoluta inget fel i det. Inte heller är det förvirrande för barnen utan har dom frågor så svarar man såklart på det på åldersnivå. Sålänge barnen är nöjda med det så är det bara till deras fördel. Det betyder inte per automatik att det kommer vara så föralltid men det finns vissa åldrar där vissa barn behöver det. Ibland mer ibland midnre. Som sagt klarar man inte av det så välj en partner utan barn.

Jo det har det. Det är bara svartsjuka och omogna människor som inte kan se till barnens bästa. En vuxen människa som är avis på BARN. Usch så oattraktivt.

Man prioriterar sina barn SEN sin partner. Borde vara självklart för alla föräldrar. Han har dessutom bilvit erbjuden att hänga på. Vill han inte får han stanna hemma. Umgänge med sina riktiga föräldrar kommer alltid på första plats.

Jösses, är tråden full med radikalfeminister? Han skall bara dra sig undan, förminskas till ett bihang. Passar inte hennes upplägg är han bara fri att lämna??

Ja, TS borde vara singel om han värnar sin fritid. 

Hans sambo borde snarare få medalj för att hon tänker på sina barns bästa istället för en förvuxen mans sårade ego.

Hennes barn är ju hennes familj. Banden till barnen är för hela livet, partners kan komma och gå men barnen är familj alltid. Sen är det inte alls omöjligt för de flesta att kombinera relationerna med barnen med relationen med en ny partner. Men det kräver ju att partner är mogen nog att hantera att vara en av flera som en person har i sitt liv och inte kräva att allt annat än partnern läggs åt sidan.

En person som kräver att komma först i alla lägen för sin partner är egentligen inte mogen att vara i en relation och en vuxen person som försöker sätta käppar i hjulet mellan en förälder och hennes barn är så osympatiskt och narcissistiskt. 

MAN? Man väljer väl precis hur man vill, inte utifrån hur DU väljer eller tycker. MAN kan absolut välja att både umgås med vänner, syskon, sina barn, kollegor och alla möjliga utan sin partner även fast man lever i en relation. Ditt sätt att tänka låter väldigt instängt och tradigt. Är din partner din fånge som inte får vara med någon utom dig?

De flesta vuxna och mogna människor klarar av att eva i en relation där partnern umgås med andra lite nu och då. Vilket torftigt liv att inte ens få träffa vänner bara för att man är sambo eller gift. Låter mer som ett slavkontrakt än ett familjeliv. Det är ju ett klassiskt knep i en toxisk misshandelsrelation att beskära den andra personens frihet och hindra dem från att ha egna vänner och umgänge med andra.

Absolut, och det måste kunna finnas rum för alla dessa olika relationer. Om sambon har problem med att hon lägger tid på sina barn så bör han tänka om och växa upp. Och det är ju helt okej att DU väljer så i DITT liv. Jag förstår att du inte har så många människor i ditt liv. Det är en trång och osäker person som måste stänga in sin partner i relationen och beskära hens kontakter med andra. Steg ett i psykisk misshandel och ett kontrollerande förhållande. En mogen och vuxen person klarar av att sin partner har även andra människor i sitt liv. Sina egna barn inte minst.

De flesta har inte den synen på vänskapsrelationer eller relationen med sina barn, syskon, föräldrar eller andra i livet. Att det är tonårsfasoner och att man bara avslutar dem när man är i ett förhållande. Och ens barn är ju också familj så dem träffar man ju såklart.

Att aldrig träffa någon annan än sin partner och närmaste familj någonsin verkar väldigt instängt och tradigt. Om det inte är självvalt så är det toxiskt och kontrollerande. 

Ett ex kan fortsätta vara en vän. Får din partner inte umgås med sina vänner?

Och det står dig helt fritt att välja hur DU gör i DITT liv. Men vad som tar över eller inte är en helt individuell syn på det och inget som måste avgöras utifrån ditt synsätt. 

Ett ex kan vara en livslång vän om man vill och tycker att det fungerar. Finns inget som säger att man inte kan vara värdefulla i varandras liv bara för att man inte har en kärleksrelation längre. Och har man barn ihop så måste man ha något slags relation, om den relationen är god och vänskaplig så desto bättre. 

Det måste viss upprepas i all oändlighet: DU kan göra så i DITT liv men det betyder inte att det är så det måste vara och är så för alla. Det är helt fritt för alla att själva bestämma hur mycket eller lite kontakt man skulle vilja ha med ett ex eller den andra föräldern till gemensamma barn efter en skilsmässa.

Har du generellt svårt att hålla isär dig själv och andra människor? 

Det är en milsvid skillnad på att svara som du gör, tvärsäkert och "mitt sätt eller inte alls". Och hur jag svarar att "man kan göra på många olika sätt och bara den det gäller kan avgöra vad som går bra eller inte". Men du fattar inte den skillnaden?

Du avgör ju inte vad som är normalt eller inte. Eller tror du på allvar att du gör det? Att din åsikt är nåt slags norm?

Nej jag reagerar också över det här. Att det skulle vara så vamligt att sova över hos någon av motsatta könet (om man är hetro) när man har en partner. Möjligtvis att det är vanligt när man är något yngre eftersom folk ofta har större bekantskapskretsar och i den åldern det ofta just kompisar som är i fokus.

När man blir lite äldre är det oftast relationen till en partner och barnen som är i fokus. Har aldrig hört någon av mina vänner eller kollegor prata om att de skulle sova över hos något ex eller nån kompis av motsatt kön när de är i en relation.

Och löjligt att hålla på att skrika om svartsjuka och man måste kunna lita på sin partner osv. Så osunt är det inte med en gnutta svartsjuka. Folk behöver inte bli så rädda över att varken känna eller utsättas för en gnutta svartsjuka. Verkar anses så fult av mpnga att erkänna sådana känslor.

Och nu pratar jag om lite svartsjuka. Inte sjuklig som är en helt annan sak. Men att tex bli svartsjuk för om sin kille sover över hos en tjej tycker jag låter helt rimligt och vanligt. Kan inte tänka mig att wn majoritet skulle tycka det var ok.

Folk verkar ju använda det som en grej till att få det att låta som att det mesta är ok. Alltså att man kan ha ett helt gränslöst beteende med parollen "vadå det är väl ok för du är väl inte svarsjuk".