Handikappad - får ingen hjälp

Jag har haft en boendestödjare här 2 timmar varje vecka under vintern, så vi har gjort så mycket vi kunde göra på en handikappad och frisk person utan verktyg och hantverkskunskaper. Grannen är en ensam ung tjej, jag tror inte hon kan bidra med mer och jag känner henne inte tillräckligt väl heller.

Men nu är det möblerna som måste på plats först och för det krävs minst två fullt friska.

Jag förklarar varför de inte är relevanta för mig i min situation, det måste jag väl kunna göra utan att bli påhoppad!? Det är ju inte så att någon har kunnat bortförklara de försvårande omständigheter som finns i mitt fall eller att jag inte själv övervägt sådana lösningar innan jag startade den här tråden.

Det är väldigt svårt att komma med relevanta lösningar om man inte ser problemen som behöver övervinnas. Allt blir så jäkla enkelt när det fungerar som det ska, när man har normal förmåga och de resurser som behövs, men så ser inte min verklighet ut.

Där jävligt jobbigt att vara beroende av hjälp från andra och ännu jobbigare blir det om man ber om hjälp och får ett nej. Någonstans tar det stopp, att man inte längre orkar.

Ja, jag har presenterat två lösningar.

Jag räknade på 3-4 personer, arbete under 6-8 timmar/dag och under 3-4 dagar.

Vad av det som behöver göras tänkte du att min granne skulle kunna hjälpa mig med?

Ja, hur ska jag annars göra... det har jag ju sagt. Min ork, lust och motivation börjar närma sig sin ände efter drygt 10 år...

En slutgiltig lösning på alla problem har jag övervägt i tre år nu, så det är inget som bara har dykt upp plötsligt.

Ett stenkast. 

Jag vet inte ärligt talat. Beslutet att ända det hela förhalas hela tiden av att jag saknar en tillräckligt bra metod (kanske vore något att be om råd för istället).

Såsom jag känner nu och som det har känts en tid så skulle beslutet kunna vara riktigt nära om bara den lilla detaljen var avbockad.

Som sagt, detta är ju bara droppen som är på väg att få bägaren att rinna över.

Jag kan ju inte se ljuset bortom detta, som skulle kunna få mig att vilja leva vidare.

Jag ska försöka orka igenom ett varv till i förvaltningsrätt åtminstone.

Är det ingen mer än jag som funderat över om det jag skriver ovan kanske är en bidragande orsak till att TS känner sig obekväm med att be sina vänner, bekanta och anhöriga om hjälp?

Jag har svårt att tro att alla TS's vänner, bekanta och anhöriga är helt ovetande om TS's situation. Varför erbjuder de sig inte själva att hjälpa till?

Kan det ha samma skäl?

Det sa jag inte, utan att jag inte kommer att välja att leva med detta.