Min man ska börja gå ut med sin tjejkompis på jobbet, ok?

Alltså. Min bästa vän och jag håller på just så som TS man och hans kollega, sedan 8 år tillbaka. Vi jobbar 40 timmar/vecka tillsammans, vi lunchar alltid ihop. Vi smsar 20-30 sms/dag utöver det, samt ses på helgerna eller pratar i telefonen

Skulle enkelt säga att jag ser klart mer av henne än vad hennes man gör, och jag vet klart mer om hur hennes tankar går och vad hon på djupet känner runt olika saker som händer. Hon delar sina innersta tankar med mig, sina sorger och sina hemligheter. Inte med honom.

Om hennes man känner dig åsidosatt så förstår jag det, och då är vi av samma kön och inte attraherade av varandra fysiskt. Men vår relation tar upp otroligt stor del av vårt liv. Kanske för stor, med handen på hjärtat

Om jag hade varit en man hade relationen varit otänkbart, och om vi hade kunnat attraheras fysiskt av varandra så hade vi varit otrogna hundra gånger om vid det här laget

TS svartsjuka är rätt välgrundad. Ingen människa vill väl vara sin partners andraperson.

Anonym (Löjlig?) skrev 2021-08-15 06:54:19 följande:

Börjar inse att det måste nästan finns känslor med i bilden.

Just nu snurrar det i huvudet. Det där med barnen är också något jag har sagt till om. Han menar på att det var just den gången och att de själva ville, vilket de säkert sagt. Är ganska lugna båda två.

Men det spelar ingen roll, vad som helst kan hända!

Utelivet med vänner kommer förhoppningsvis lugna sig nu med träningen. Han vill inte dricka nu. Sen hur länge han känner så, en vecka har gått. Han var i väg med vänner i går, men nykter då.

Satt och kollade någon match.

Slår man i hop alla hans intressen bara plus att han vill sätta in henne på en stor plats i livet, så finns inte så mycket tid kvar för oss. Han leker absolut med barnen. Han golfar, vänner på helger har det varit. Den jobbar jag oregelbundna tider och varannan helg.

Känns som jag letar tid för att hinna umgås som familj, medan han letar timmar för att göra saker utanför familjen.

Jag kan ha fel, men jag känner så. Har också sagt det till honom.

Men så är det verkligen inte säger han.

Just delen med att han lämnade barnen ensamma kan jag bara inte köpa. Hur skulle det äldre barnet klara om något slut hände med 4-åringen? Det är av det skälet vuxna skall vara närvarande, inte för att en tonåring inte klarar av att passa sitt syskon.

Min man ska börja gå ut med sin tjejkompis på jobbet, ok?

INNEHÅLL