Min man ska börja gå ut med sin tjejkompis på jobbet, ok?

Tack åter igen för alla era råd, Samt er engagemang. :)

Tog tag i detta i gen efter era svar. Jag satte ner näven i bordet. Och sa att jag vill att de inte har kontakt utanför jobbet.

Han säger att han förstår nu och lovar att detta inte ska hända i gen.

Skönt kände jag först. Men nu tvivlar jag på om det kommer att räcka. Hur ska jag kunna lita att det inte händer i gen.. att han fortsätter i smyg. Vet inte än. Rädd för att bli sårad, men jag älskar honom verkligen!

Hur kan vissa i tråden tycka att det är ok att umgås 40 timmar i veckan på jobbet, höras dagligen på sms utöver det (har man inte redan hunnit säga allt man ville till varandra på jobbet) samt börja träna ihop. Det handlar alltså om så extremt mycket mer timmar ihop i veckan än vad man har på familjen. Och gillar man inte detta upplägget är man för svartsjuk.

Jag säger då det. Jag tycker folks skräck för svartsjuka är konstigare än just att folk är svartsjuka.

Det handlar ju inte om att han tränar med en tjejkompis en gång i veckan bara. De ses ju redan 8 timmar om dagen. Samt sms. För mig är det helt naturligt om någon blir svartsjuk på detta. Det är helt konstigt för mig om en partner inte skulle bry sig om detta.

Uppdatering!!

Han lovade som sagt att inte skriva till henne privat.

I kväll råkade jag titta .. han har tagit bort all med henne på chatten. Då blev jag misstänksam.

Antingen är det sant eller så raderar han precis som innan? jag frågade. Han blev vansinnig

Han har ju tagit bort henne nu. Jag borde ju fatta stg han gjort allt. I för att ta bort henne.

Kanske sant.. men hur sjutton får jag tilllbaka tilliten?nu slängde han ut mig från sovrummet .. för han tycker jag är hemsk som anklagar honom och han har ju lämnat detta bakom sig.. han vill att jag drar. Han vill inte se mig mer

Vi har inte pratat med varandra ännu. Han ser sur ut och säger inget, och jag har i för sig inte gjort det heller. Så han tycker fortfarande allt är mitt fel. Väntar på att ja ska säga förlåt antar jag. Men vi måste ju prata förr eller senare .. och då blir nog vägen skilda vägar..

Förstår ju nu att det här kommer aldrig ta slut..

Även om han nu skulle prata sanning, så orkar jag inte med klumpen i magen och känner mig som en svartsjuk galning! Som sagt han har mycket fritid med vänner. Han är ute ofta också. Så jag är faktiskt inte så svartsjuk i egentligen. Om det inte skulle finnas en anledning..i detta fallet känner jag mig otroligt svartsjuk! Det värsta är nog att han inte ens försöker få mig att lita på han?

Men om man leker med tanken att allt han säger stämmer. Finns verkligen ingenting osv.

Visst är väl ändå beteende inte riktigt okej ändå?

Känner bara att jag övertänker allt nu och vill vara säker på att det var ett bra beslut att lämna i så fall.

Har läst er svar, och är så tacksam för alla er ärliga svar, samt tips. Jag ska försöka reda ut detta nu i morgon , och i såfall gör jag slut i morgon. Är barnlediga då och har chans att få ta det då.

Jag har flera killkompisar som jag umgås med. Vi brukar snapa ganska ofta. Inget konstigt med det.

Hej i gen!

Vill tacka för alla svar, tips och råd!

Vi har pratat lugnt och sansat här hemma. Vi har kommit fram till att vi avslutar relationen. Vi är överens och även om det känns väldigt jobbigt, så också en lättnad. Han verkade väl också känna att han ville detta. Så kanske det varit ett tag, men ingen vågat ta steget. Han säger fortfarande att inget hänt . Hur som helst så ska jag försöka lägga det bakom mig nu, och finna en väg framåt.

Kram och åter i gen tack!