Avundsjuk på dotter

Jag kan ärligt talat förstå dig, men du måste trycka undan de känslorna helt och ändå ses, lära känna din systerdotter o.s.v. Tillåt dig känna dessa känslor, i ensamhet, och sedan försöker du gaska till dig och tänka att du ändå har det väldigt bra. Det är många som kämpar för att ens få ett barn, du har tre! Och nu när du har dessa tre barn skulle du ju aldrig byta ut något av dem för en flicka.

Så kan jag ändå förstå känslan, som sagt. Har själv fyra barn, sista en flicka. Hade aldrig känt något konstigt över att ha tre pojkar eller önskat något specifikt kön som gravid. MEN när svägerskan födde sitt tredje barn - och det var en flicka efter två pojkar - då blev jag också avundsjuk. Skämdes enormt för det och luftade ALDRIG de tankarna med någon! Så tror jag att jag dessutom blev lite avis för att det blev sånt enormt fokus på den första lilla flickan - efter fem pojkar. Så min yngsta (två månader äldre än flickan) hamnade som totalt i skymundan. Alla ville gosa med deras lilla flicka, sticka koftor till henne och åa sig och oa sig om hur söööt och fiin hon var, medan vår lilla pojk knappt fick ett hej. Så det var nog även det som bidrog till känslan.

...så blev jag sedan gravid och fick en flicka. Kändes med facit i hand 0 % mer speciellt eller så än när pojkarna kom. Enda skillnaden har egentligen varit att det var tjorvigare att göra rent henne efter nr 2 än pojkarna när de var blöjbarn...

Undrar om det påverkar pojkar generellt att mammorna önskat så att de var flickor för att uppfylla mammans känslor och önskemål istället för att få vara egna personer och värdefulla bara för att de finns? Undrar om det påverkar flickor också att de ska födas för att uppfylla mammans önskan om ett kön med alla de krav och förväntningar som tillkommer på det och inte en individ med eget värde bara för att?

Jag har också tänkt på det där. Barnen får liksom inte vara individer, utan bara representanter för ett kön. Har man tre söner är de naturligtvis inte likadana bara för att de tillhör samma kön. Och det är absolut långt ifrån säkert att en dotter skulle uppfylla någon slags dröm om hur en flicka ska/borde vara enligt någon fantasi som man har som förälder. Varje barn kommer med sina gåvor och sina egenskaper som gör det unikt och värdefullt för sin egen skull. Jag tror det kan hjälpa att fundera på de här bitarna.

Sedan är ju jag så nära mina syskon att mina syskonbarn känns som mina egna... 

Det förstår jag. Men jag är nyfiken på hur man vet hur nåt skulle va o va annorlunda som man inte upplevt?

Jag har en pojke och en flicka och kan ju uppleva det för jag ser skillnader men jag har t ex inte saknat syskon, svårt att föreställa sig nåt man aldrig upplevt tänker jag.

Det är ju inte så att sönerna önskas vara flickor utan att man önskar sig en dotter. Jag fick två pojkar först och aldrig att jag skulle ha bytt ut dom mot flickor om jag kunde men jag saknade en dotter. Jag kan inte ens förklara varför. Men tredje barnet blev en flicka och jag känner att vi är komplett nu. Så jag förstår TS.

Håhåjaja, jag är SÅ trött på dessa evinnerliga "jagvillhaendotter-trådar".
Var tacksam för de barn du har för bövelen.

Hur vet du att det är så för alla, bara för att du tänker så? Dessutom tycker jag inte skillnaden är så himla stor. En ny liten människa ska födas men ska inte finnas för sin egen skull utan uppfylla mammans behov av ett kön/dotter. 

Jag tänkte mer på just TS iofs. Att just hon inte önskade att hennes pojkar var flickor istället. Säkert finns det dom som hellre velat deras söner varit döttrar istället. Sjukt så klart! Jag menade bara att det är så tabu att önska sig ett visst kön och att folk då direkt tror att man inte älskar sina söner eller det skulle påverka dom på nåt sätt för att man önskar sig en dotter i familjen. Det är ett svårt ämne att tala om, jag förstår båda sidors argument.

Sedan tycker jag att det är en viss skillnad på pojkar och flickor och tycker det är okej. Alla behöver inte tycka det är så och det är också okej. Och självklart ska alla barn få finnas för sin egen skull och inte för sitt kön.

Hej ts!

Tror många känner som dig, själv gör jag också det. Jag har dock dotter och är gravid, min magkänsla säger att det är en pojke för att jag verkligen vill ha dotter och son. Jag kommer dock sörja lite om bebisen inte är pojke men kommer älska barnet oavsett. Känns så sjukt att tänka så men det är verkligen så jag känner.

Jag är så nyfiken vad jag bär på, jag drar mig enbart till blått och min magkänsla är så stark men det kan lika gärna vara en tjej igen. Det är inget fel att faktiskt önska sig men man älskar ju sina barn oavsett kön. Det blev lättare för mig när jag började erkänna mina känslor för mig själv. Jag skämdes också och hade skuldkänslor men som sagt, jag är inte ensam om att känna så och det är du inte heller.

Men läs dem inte då? En enkel lösning om du retar dig så?