• Anonym (:()
    Sat 14 Aug 2021 15:08
    3271 visningar
    11 svar
    11
    3271

    Ni som har barn med någon som misshandlat er, hur gick det sen?

    Jag separerade från mitt barns pappa två år sedan efter att han misshandlat mig framför barnet.

    Nu ska han få barn med en ny tjej. Vår 5-åring är där ibland. Jag har inte fått träffa den nya tjejen och enligt honom är det för att hon själv inte vill det. 

    Nu har mitt barn sagt att pappan skriker på den nya tjejen och att hon också skriker på barnet. Jag blir så orolig. Jag har ingen rätt att kräva att veta något om pappans liv, men är orolig för hur mitt barn har det där och hur hon kommer ha det framöver. Senaste socialtjänstutredningen sa att pappan inte tar ansvar för våldet och att ansvaret därför ligger på mig för att barnet inte ska uppleva mer våld. Ska jag bara strypa umgängena då nu eller ska jag kräva att träffa kvinnan eller bara inte göra stor sak av det och hoppas på det bästa? Barnet är glad att åka dit oftast. Hur har det gått för er andra i liknande situation?  

  • Svar på tråden Ni som har barn med någon som misshandlat er, hur gick det sen?
  • Sun 15 Aug 2021 07:59
    #1

    Säger utredningen att du har rätt att strypa umgänget om du misstänker att ditt barn far illa, bör du göra det. Tänk på att barnets bästa alltid kommer först, och Soc verkar medveten om att pappan inte tar ansvar för sitt beteende. Frågan är om inte övervakat umgänge är bättre? Om pappan och den nya inte kan kontrollera sig. Tyvärr är risken stor att han är våldsam även mot henne, eftersom han verkar sakna självinsikt. När det barnet föds kan det alltså finnas skäl för nya Soc-anmälningar, vilket indirekt kan skydda även ditt eget barn. Numera ses barn som bevittnar våld i hemmet som brottsoffer, det är ett brott att slåss framför barn, och myndigheter har större möjligheter att ingripa, även om våldet inte riktas mot barnet.

  • Anonym (hm)
    Sun 15 Aug 2021 10:12
    #2

    Det var katastrof så länge barnen var små. Men soc tyckte det var viktigt att barnen ändå var med pappan. Han misshandlade inte dem, men däremot missbrukade i perioder och fungerade inte som förälder. När den äldsta var 12 vägrade han själv åka till sin pappa, och då slutade vi helt ha umgänge, förutom i min hemstad ungefär varannan månad, väldigt mycket på pappans villkor tyvärr. 

    Soc har inte hjälpt oss överhuvudtaget. Barnen har inga roliga minnen från sin uppväxt. Idag kommer vi dock ganska bra överrens med pappan, när barnen är vuxna. Vi tar honom mycket för vad han är och kanske inte har samma förväntningar på honom.

  • Anonym (Livet­)
    Sun 15 Aug 2021 10:54
    #3

    Jag umgås inte med exet,vi har minimal kontakt om det är något viktigt om barnen.Han har fortsatt med manipulation och psykiskt misshandel mot mig,därför vill jag inte ha kontakt med honom .Barnen är hos honom en del av tiden och det verkar funka ok.

  • Anonym (Har hänt)
    Thu 9 Dec 2021 13:44
    #4

    Jag har också upplevt samma, har ett barn ihop och vi är separerade.

    Har aldrig pratat med någon om misshandeln, men vi har kontakt ang barnet. Ibland har han kommit upp i lägenheten för att hämta barnet när det är pappa vecka. Har mått dåligt varje gång för jag inte bearbetat det. Men barnet mår bra att vara hos pappan så det funkar.

  • Anonym (är ett sånt barn)
    Thu 9 Dec 2021 14:32
    #5

    Jag undrar om inte sånt är ärftligt? Är kvinna och mina föräldrar slog mig. Mamma var värst men pappa var bra jävlig han med

    Jag slår inte min man, hans eller vårt barn men jag har ofta LUST att göra det. Som plötsliga infall i skallen som säger till mig att slå. Behöver inte ens vara arg. Kan vara glad men tankarna kommer ändå. Gör det givetvis inte men jag tror att jag nånstans har kapaciteten att bli riktigt elak.

  • Anonym (Livet­)
    Thu 9 Dec 2021 14:35
    #6
    Anonym (Har hänt) skrev 2021-12-09 13:44:39 följande:

    Jag har också upplevt samma, har ett barn ihop och vi är separerade.

    Har aldrig pratat med någon om misshandeln, men vi har kontakt ang barnet. Ibland har han kommit upp i lägenheten för att hämta barnet när det är pappa vecka. Har mått dåligt varje gång för jag inte bearbetat det. Men barnet mår bra att vara hos pappan så det funkar.


    Sätt gränser och markera.Han ska inte behöva komma upp till lägenheten.Själv har jag sagt till mitt ex att jag ringer 112 om det händer,efter hans hot mot mig.Han kan vänta utanför porten.
  • Thu 9 Dec 2021 22:01
    #7
    Anonym (är ett sånt barn) skrev 2021-12-09 14:32:16 följande:

    Jag undrar om inte sånt är ärftligt? Är kvinna och mina föräldrar slog mig. Mamma var värst men pappa var bra jävlig han med

    Jag slår inte min man, hans eller vårt barn men jag har ofta LUST att göra det. Som plötsliga infall i skallen som säger till mig att slå. Behöver inte ens vara arg. Kan vara glad men tankarna kommer ändå. Gör det givetvis inte men jag tror att jag nånstans har kapaciteten att bli riktigt elak.


    Tror snarare på att det är så du är uppfostrad, din hjärna är inprogrammerad på att reagera så, då det är så du har lärt dig!
  • Anonym (nn)
    Thu 9 Dec 2021 22:11
    #8
    Anonym (:() skrev 2021-08-14 15:08:22 följande:
    Ni som har barn med någon som misshandlat er, hur gick det sen?

    Jag separerade från mitt barns pappa två år sedan efter att han misshandlat mig framför barnet.

    Nu ska han få barn med en ny tjej. Vår 5-åring är där ibland. Jag har inte fått träffa den nya tjejen och enligt honom är det för att hon själv inte vill det. 

    Nu har mitt barn sagt att pappan skriker på den nya tjejen och att hon också skriker på barnet. Jag blir så orolig. Jag har ingen rätt att kräva att veta något om pappans liv, men är orolig för hur mitt barn har det där och hur hon kommer ha det framöver. Senaste socialtjänstutredningen sa att pappan inte tar ansvar för våldet och att ansvaret därför ligger på mig för att barnet inte ska uppleva mer våld. Ska jag bara strypa umgängena då nu eller ska jag kräva att träffa kvinnan eller bara inte göra stor sak av det och hoppas på det bästa? Barnet är glad att åka dit oftast. Hur har det gått för er andra i liknande situation?  


    För mig gick det otroligt dåligt. Han blev dömd vid ett tillfälle men skadade mig så många gånger. Vid senaste tillfället(som jag vågade anmäla) agerade hans nya tjej alibi vilket ledde till att jag blev väldigt misstrodd, har inte vågat anmäla igen.

    Deras förhållande vet jag är jättestruligt, gör slut och blir tillsammans om och om igen. Hon har även kontaktat mig och berättat hur illa deras förhållande var(dom hade gjort slut då, nu tillsammans igen) och jag var nära på att anmäla då men eftersom jag blev så misstrodd vågade jag inte göra det.

    Avskyr när vårt barn är där för jag är konstant orolig. För mig är frågan inte om det kommer hända något utan när. Jag tror att det ofta är bra där egentligen men eftersom det varit rejäla bråk där som vårt barn sett och blivit påverkad av så är jag jätteorolig för det kommer ju hända igen. 
  • Anonym (Har hänt)
    Fri 10 Dec 2021 07:52
    #9
    Anonym (är ett sånt barn) skrev 2021-12-09 14:32:16 följande:

    Jag undrar om inte sånt är ärftligt? Är kvinna och mina föräldrar slog mig. Mamma var värst men pappa var bra jävlig han med

    Jag slår inte min man, hans eller vårt barn men jag har ofta LUST att göra det. Som plötsliga infall i skallen som säger till mig att slå. Behöver inte ens vara arg. Kan vara glad men tankarna kommer ändå. Gör det givetvis inte men jag tror att jag nånstans har kapaciteten att bli riktigt elak.


    Jag tror att man inte mår så bra på insidan efter det man blivit utsatt för, som gör så
  • Anonym (H)
    Fri 10 Dec 2021 11:51
    #10

    Eh va. 
    Pappan är väl den farliga här.
    Om tjejen skriker på barnet är det väl en piss i havet om pappan är aggressiv. 

  • Glinda från Oz
    Fri 10 Dec 2021 20:26
    #11
    Anonym (är ett sånt barn) skrev 2021-12-09 14:32:16 följande:

    Jag undrar om inte sånt är ärftligt? Är kvinna och mina föräldrar slog mig. Mamma var värst men pappa var bra jävlig han med

    Jag slår inte min man, hans eller vårt barn men jag har ofta LUST att göra det. Som plötsliga infall i skallen som säger till mig att slå. Behöver inte ens vara arg. Kan vara glad men tankarna kommer ändå. Gör det givetvis inte men jag tror att jag nånstans har kapaciteten att bli riktigt elak.


    Jag tror alla någon gång har känt att de bara velat klappa till någon även om de flesta aldrig skulle göra det. Det är däri skillnaden ligger, det är stor skillnad på fantasi och verklighet. 
Svar på tråden Ni som har barn med någon som misshandlat er, hur gick det sen?