Bryter ihop

Anonym (Trasig) · 2021-08-15T16:06:11+02:00

8 månader har gått sedan separationen (4 år med min sambo) och igen har jag hamnat i en svacka, djupare än tidigare. Har hållit mycket inom mig i flera år, just för att jag ansett att de problem vi haft inte angått alla andra. Problem man försöka lösa inom förhållandet. 8 månader har nu gått, ännu inte öppnat upp mig och känner nu för att spy galla. Det känns som en utmaning men ska försöka hålla mig kort. Det första året av vårt förhållande var ändå bra. Trevlig, charmig, social och underbar. Vi spenderade mycket tid i naturen, fiskade och umgicks dagligen med hans syskon och föräldrar. De äger alla en stuga tillsammans där vi var hela tiden. Jättefint ställe om man har intresse för naturen och friluftslivet. Från början tyckte jag att det inte var konstigt, mysigt att de hade en sån fin kontant. Tänkte jag. Han är händig inom många områden. Bygga, snickra, lättare eljobb, skruva i bilar och andra fordon. Allmänbildad, skulle jag säga. Var det något (vad som helst) som gått sönder, eller behövde fixas. Då löste han det. Oftast på egen hand. Ibland fick han fråga om hjälp. Han hjälpte till med allt i hushållet. Vi delade på tvätten, städningen, disken, matlagningen och alla andra hushållsarbeten. Hushållssysslorna var aldrig något vi diskuterade om. På den fronten fungerade vårt förhållande felfritt. Med tiden började det krypa fram saker som skulle tära på vårt förhållande. Jag började det där året uppleva att hans mor inte ville mig väl. Han hjälpte hemskt gärna andra människor. Att springa ärenden åt andra och rycka in så fort någon ringde, kom 9/10 gånger i första hand. Han kunde släppa allt vårt, allt han hade i händerna som rörde vårt, för att finnas för andra. Ibland var det jobbigt, då min föredetta och jag sågs varannan veckan året om. Då han jobbade på annan ort. Att komma hem för att knappt ha tid för varandra (då vi inte setts på en vecka) då han hellre var runt sina syskon och föräldrar. Man kände sig inte alltid viktig. Det kröp också fram att han under de 1 ½ första åren av vårt förhållande höll på med en annan kvinna bakom min rygg på arbetsveckorna. Det här kunde också bekräftas senare, då jag även vet vem kvinnan är då hon växte upp i samma by som jag bodde i, innan jag flyttade 15 mil för att vara med denne man. Grejen är att jag visste om hela tiden att de hade kontakt, då jag en gång i början på vårt förhållande såg att hon skickade ett oskyldigt meddelande till han. Han berättade att han känt henne i många år och lärde känna henne på en fest, vilket var helt ok. Så jag tänkte inte mer på det. Efter ett år och jag fick se ett par kärleksfulla meddelanden de emellan så konfronterade jag honom. Han lovade att inte ha någon mer kontakt med henne för att det inte var värt att äventyra det vi hade. Jag förlät han men det gick tre månader och kom fram att de fortfarande hade flitig kontakt under arbetsveckorna. Jag kontaktade då den här kvinnan och fick de bevis jag behövde. Skärmdumpar på deras konversationer och samtalahistorik. De kunde prata i telefon upp till 2 timmar och 45 minuter ett par kvällar i veckan under arbetsveckorna. Det skickades kärleksmeddelanden de emellan. Han hade inte alls känt henne i flera år. De lärde känna varandra via Tinder samma månad som han och jag började dejta. De sågs också en gång bakom min rygg när han sa till mig att han skulle sova middag en kväll efter jobbet. Till mig hade han i 3 månader sagt att han bröt med henne senast, vilket var lögn. Jag lade fram alla bevis och ändå förnekade han allt. Han hade inte gjort något. Det var jag som tolkade allt fel och överreagerade. Jag packade ihop mina saker och sa att jag flytta om han inte bestämde sig. Han skickade frivilligt ett meddelande till henne där det stod att han väljer att inte ha kontakt med henne något mer. Jag vet inte om han höll det löftet. Fanns inga mer bevis, så jag valde att tro på han. Jag ignorerade till och med signaler som olika kvinnor han skrev med som jag aldrig hört talas om, och han kunde säga "det är Kalle jag skriver med". Han kunde kalla kvinnorna för olika karlanamn. Ändå valde jag att vifta bort alla signaler, för att det var jag som hade överreagerat. Min tillit till honom hade fått sig en törn och jag hade svårt att lita på honom under arbetsveckorna. Något mer som gjort mig väldigt obekväm under de här åren, är runt två gånger per år som han druckit så mycket och vänner hans triggat han att dricka mer. När han druckit en öl för mycket är då det gått ut över mig. Kallat mig för dum, idiot och sagt flera gånger att han vill separera och att det är jag som ska börja bete mig som en människa. Det har inte blivit så där varje gång han druckit men många gånger. Andra gånger har han druckit lagom. Men lämnat mig obekväm i situationen just för att jag aldrig visste vilken av gångerna det skulle spåra. Pratade ofta med han om hans alkoholvanor. Förlorade för han att om man inte kan hantera intaget av alkohol kanske man ska Överväga att dricka mindre eller inget alls. Ölen har han hållit kär och allt han sagt var "äsch, det är väl inte så farligt. Sånt har jag inte alls sagt och du överreagerar". Efter det första året började det svaja mellan mig och svärmora. Då jag upplevde det som att hon tyckte jag var en inkräktare som ville ta hennes son ifrån henne. Hon började vara mer och mer otrevlig och kontrollerande. Skulle lägga sig i allt, vår ekonomi, vårt hem, hur vi hade det och hon skulle alltid vara med varje dag. För att inte glömma de hemska utbrotten hon kunde få, då hon skrek, smällde i dörrar och kastade saker, om hon inte fick som hon ville. Av henne kände jag mig utfryst och nedvärderad. Två exempel: Det närmade sig påsken och när ex sambon var borta klampade hon in i vårt hem, med en kruka, lite påskris och två plastpåsar i färg vit och gul. Det första hon sa till mig var "NU ska jag visa DIG hur det går till i MIN familj" samtidigt som hon hyttade med fingret mot mig. Hon började klippa och vira fast plasten i grenarna. Efter en stund sätter hon sig på stolen och kommenderade mig att göra klart. När det var färdigt sa hon till mig "sen får du skylla dig själv om ingen gillar det här, för det är DU som gjort det". Ett annat exempel: När exsambons moster flyttade in i ny lägenhet var jag, sambon, hans mor och syster där. Efter ett par timmar klampar deras mor in i vardagsrummet med fika. Hon frågade sambon och hans syster om de ville ha. De båda tackade nej och sedan halsar svärmora i sig drickan direkt från flaskan och sa "bra, då går jag iväg med det här". Hon tittade inte på mig och hon frågade inte mig. Där och då sa jag till sambon "hur kan du bara stå och titta på alla gånger din mor gör så här mot mig". Han svarade "äsch, det är inget att bry sig om Hon har för lite att göra". Den gången smällde jag igen dörren och for därifrån. Har försökt prata med min ex sambo många gånger om det här men allt han sagt är att jag ska hålla tyst och att jag ska sluta tjata / älta och gnälla. Han har aldrig pratat med sin mor men påstår sig också alltid ha stått upp för mig. Det är bara jag som blivit en elak bitch som gnäller om allt. Han har heller ingen egen åsikt. Behovet av att vara omtyckt av alla gör att han anpassar sig efter där han är och ändrar historier. Han säger bara sånt han tror att folk vill höra. Många gånger har jag velat säga "snälla du, så där gick det inte till" men har aldrig sagt ifrån för att inte verka dum. I November 2019 köpte vi hus. I Oktober 2020 lade jag fram ett förslag som skulle vara bra för oss båda ekonomiskt och praktiskt. Kom med förslag att sälja huset och flytta närmre mina hemtrakter. Just för att jag / vi skulle slippa behöva pendla 22 mil till och från jobb varje dag med två bilar. Flytta närmare jobb och skola om vi skulle få barn. För att kunna ha kvar de jobb vi har och samtidigt bo nära allt och ha en fungerande vardag. Sedan distans till hans familj då jag inte kände mig välkommen någonstans. Han blev irriterad och kom bara med en massa ursäkter, varför han inte skulle flytta någonstans. 1: det bodde för många knarkare och utlänningar i min hemtrakt. 2: han skulle vara tvungen att sälja allt han har och äger för han skulle minsann inte ha någon användning för det längre. 3: han skulle inte få göra annat än att sitta hemma i sin ensamhet för att han inte känner någon där (vilket är skitsnack). 4: han sa att jag säkert bara ville hem för att kunna hålla mamma och pappa i handen. 5: han sa att jag säkert bara ville tillbaka för att jag var otrogen, och anklagade mig för att ha ett förhållande med min kollega (en av mina bästa vänner som jag känt i 14 år). Där och då började jag bete mig annorlunda. Var som att luften tömdes ur mig. Fick runt i 3 månader och funderade på vad jag förtjänar. I januari det här året kom en natt då jag körde fast med bilen, en natt efter jobbet i snöstorm. Över en meter snö och oplogade vägar. Den jag ringde till var min kollega som jag visste var vaken. Han kom på studs och drog mig lös. Han frågade om han fick ge mig en kram, så jag passade då på att tacka så mycket för hjälpen. Han sa att han sett i mina ögon ett tag att jag inte mår bra. Jag behövde inte säga något mer. När jag kom hem berättade jag för min exsambo att jag kört fast, att jag fick hjälp av kollegan och sa att jag kan skatta mig lycklig som har ett sånt bra jobb där jag trivs, med kollegor jag trivs med. Han blev mest sur för att jag inte ringde han som satt 15 mil bort. Den kvällen hade jag god kontakt med min kollega på Messenger. Det brast för mig och jag skrev allt hur jag kände och mådde. Den kvällen bråkade jag och exsambon. Han sa till mig att varför vårt förhållande är som det är just nu, är pga mig. Det hade inget att göra med kvinnan han höll på med, hade inget att göra med hans mor eller alla lögner. Han sa att han lämnar mig pga det jag gjort, att jag var otrogen (som jag aldrig var). Jag satt mig i bilen och körde hem till min syster. Jag återvände inte. Nu har det gått 8 månader och jag är mer förstörd. Har förlorat kontakten med familjen på pappas sida. De tycker om mitt ex mycket och har flitig kontakt med han. Jag var också den enda som inte var bjuden till midsommarfirandet i år. Anledningen (enligt dem) var för att jag inte hört av mig. Mitt ex är så bra och trevlig och det är synd om han efter det jag gjort. Mitt ex har spridit en massa rykten om mig som nått mina vänner, min arbetsplats och familjen. Många har spridit de här ryktena vidare vilket fått ryktena att låta ännu värre. Många lyssnar på mitt ex för att han är så bra på att prata och manipulera. Han är så trevlig. En nära familjemedlem på pappas sida sa till och med till mig "ska du fortsätta vara så känslig, då kommer du få det tufft i livet". Vem är jag? Vad är det för fel på mig? Tycker min familj om han och väljer att ha kontakt med han men inte med mig, då är det något jag har missat. Vad har jag gjort för fel? Hade jag kunnat göra annorlunda? Vad ska jag göra för att återfå en god kontakt med pappa? Saknar jag mitt ex för att jag fortfarande har känslor för han eller beror det på att jag levde i det där i 4 år? Känner bara att allt är mitt fel och att det är jag som ska köra tillbaka för att be om ursäkt och försöka ställa allt till rätta. Det har hänt så mycket i vårt förhållande som jag inte pratat om och nu har allt rasat. Det är som att det kommer ikapp. Ledsen att det blev mycket.

Forum Känsliga rummet Skilsmässa/Separation

Inlägg från: Anonym (I) |Visa alla inlägg

Anonym (I)

Sun 15 Aug 2021 16:18
7 svar

Återställ Anmäl

Bryter ihop

Det är ju knappast dig det är fel på.

Var glad att du är av med skitstöveln, och bryt kontakten med alla som ställt sig på hans sida. Sluta blicka bakåt och börja se framåt istället!

Du behöver ingen otrogen man, du behöver inga energitjuvar till släktingar/vänner.

Nu vet du vilka som vill dig illa, och vilka som vill dig väl. De sistnämnda behåller du i ditt liv, resten, skit i dem! Blocka på nätet om det behövs, träffa dem inte, bara skit i dem.

«
‹
Sida 1 av 1
1
›
»

Svara i tråden

Svar på tråden Bryter ihop

Bryter ihop

INNEHÅLL