Bryter ihop

Du mår inte dåligt av separationen. Du mår dåligt pga all psykisk misshandel du utstått medan ni var tillsammans. Sedan jag efter många år kommit ur ett äktenskap med en man som liknar din, så har jag pratat med andra kvinnor. Kvinnor som blivit misshandlade "på riktigt". De säger alla samma sak; kroppen läker, men de riktigt stora skadorna de fått, har varit från den psykiska misshandeln. Den kan ta åratal att hämta sig från.

Kolla de här länkarna:



www.varningstecken.n.nu/

Om du vill ha privat kontakt med mig, så säg till. Det finns sätt fast vi är anonyma.

Jag var så ung när vi träffades och vi var tillsammans i så många år. På något vis blev jag liksom hjärntvättad. Jag trodde fullt och fast att vi var ett helt normalt par och att han var som alla andra män. Allt jobbigt han sade eller gjorde hade jag en förklaring till:
- Han hade en dålig dag pga jobbig chef, huvudvärk, för lite sömn, stress på jobbet, begynnande förkylning eller vad som kändes troligt just då.
- Han hade haft en taskig barndom. Klart att han var påverkad av det!
- Han var man, och män betedde sig inte alltid OK. Det visste väl alla!

När vi separerade visste jag att det var han som gjort fel. Han hade en älskarinna, och det var fel. Mitt förnuft sade att han orsakade skilsmässan. Men jag var förvirrad. Hjärntvättad sedan många år, trött och förvirrad. Min man sade att alltihop var mitt fel, och jag förstod inte riktigt hur. Men jag var van vid att allting var mitt fel, så jag försökte få i hop det där. Tankarna snurrade runt runt, samtidigt som jag måste ta hand om allt praktiskt. Enligt honom så var det min uppgift att reda upp röran som jag orsakat. Jag skulle alltså ta hand om barnen helt själv, huset, alla prylar han lämnat kvar, skilsmässopapper, bankkonton, allt. Dessutom skulle jag fortsätta att ta hand om allt åt min man. Läkartider, tandläkare, hårfrisören, hans räkningar, ta meddelanden åt honom på vår fasta telefon.

Jag reagerade med att skjuta bort alla känslor. Jag varken skrattade eller grät. Var ganska tyst, undvek folk, kände nästan ingenting. Brydde mig inte om något. Koncentrerade mig på att försöka försörja mig och barnen. Tog strid för att få honom att betala underhåll och hälsa på barnen.

Efter nästan 2 år kraschade jag och gick in i en djup depression. Då började känslorna komma i kapp mig. Jag började också upptäcka att vårt äktenskap inte alls varit normalt och att jag blivit psykiskt misshandlad i åratal. Sådant jag alltid trott var sant, var i själva verket inte sant alls. Jag försökte hitta någon med tystnadsplikt att prata med, men det var svårare än jag trott. Där jag bor finns inte många och det är väldigt dyrt. Jag hade inga pengar. Så Youtube blev min vän. Där har jag kollat föreläsningar, faktavideor, information från seriösa och oseriösa personer. Jag har letat bloggar av andra kvinnor i min situation, och jag har startat en egen blogg.

Vid det här laget är jag inte längre självmordsbenägen och inte lika förvirrad. Jag har accepterat att mitt ex inte var en normal man. Den som inte levt med den här typen av människa kommer aldrig att förstå, så jag kan aldrig prata om det med någon.