Hade du låtit bli att skaffa barn om din partner inte velat ha barn?

Jag hade aldrig gift mig med nån som inte ville ha barn. Det var ett grundläggande krav.

Valde annat. Så jättesvår fråga förstås, men min partner är min absoluta själsfrände och jag skulle inte vilja leva utan honom. Barn skulle jag ju inte riktigt veta vad det var jag förlorade, om man kan säga så. 

Nu tyckte vi samma i frågan och är gravida med vårt första barn, så det är ju fantastiskt. Men jag har aldrig känt någon enorm barnlängtan faktiskt, däremot har jag väl känt att jag hellre skulle vilja ha mitt liv MED barn, men inte tillräckligt för att välja bort min partner. 

Men hur det skulle känts i verkligheten är ju kanske helt annorlunda. Skulle det ta slut mellan oss skulle jag nog förbli barnlös pga att jag kanske inte skulle hunnit hitta en ny partner innan jag blir för gammal, och då hade jag inte haft någon av dom liksom. 

Det är en väldigt svår fråga att svara på faktiskt. Hade jag inte vetat om hur det är att ha barn så skulle jag kunna välja bort det. Nu när vi har barn så skulle jag aldrig kunna tänka mig ett liv utan min son. Jag älskar min sambo. Han är den jag vill spendera mitt liv med men kärleken jag har för mitt barn är på en helt annan nivå. Det är en otroligt kraftfull kärlek, något jag aldrig upplevt innan och bara tanken av att leva ett liv utan honom gör att det knyter sig i magen på mig av sorg.

Nu när jag vet vad jag hade gått miste om så hade jag aldrig valt att INTE leva utan barn.

Men om du tänker tillbaka på hur du tänkte innan du bestämde dig för att skaffa barn?

Samma här, saknade det alternativet.
Att jag då hade behövt (faktiskt) ta beslutet att lämna min partner.
Ibland vill man olika med sina liv.

Jag hade inte ens blivit ihop.

Barn har varit en icke-fråga för mig, nu blev jag gravid och fick barn, hade jag inte blivit det så hade jag troligen trivts rätt bra ändå med livet.

Nej exakt. Det bästa för båda parter är väl om man har det snacket tämligen omgående så att man inte sitter där sen och har haft fel förväntningar på varandra.

Jag valde annat för det var en svår fråga. Jag hade inga som helst tankar på barn förens min frus biologiska klocka började tjata. Hade jag då fått bestämma hade vi inte skaffat barn överhuvudtaget. Troligen hade jag vid 45-årsåldern insett att det kanske ändå kunde varit kul med barn och plötsligt tvärvänt...kanske.

Det är helt och hållet min frus förtjänst att vi har barn idag.

Nej, det hade varit en dealbreaker för mig.

Lite annat om det visade sig att han inte kunde få barn, tänker jag mig. Finns andra sätt.