Ni som blivit lämnade och gått vidare

Jag var tillsammans med en kille i några år. Han har adhd, autism och Aspbergers. Inte lätt att leva med! Vi har ett barn tillsammans.

Till en början var förhållandet underbart. Han visade respekt och att han älskade mig. Svårt att visa känslor men jag fick ändå den bekräftelsen som behövdes. I början kunde jag aldrig ana hans diagnoser. Sen blev jag gravid och förhållandet dig sakta. Det var hans känslor som försvann men det var jag som tog steget att lämna. Trots att jag älskade honom så var det inte värt det. Han kunde inte samarbeta. Allt jag sa gjorde han tvärt emot. Alla förslag, önskningar jag hade ville han inte. Allt fysiskt skulle vara på när han ville, vilket var typ aldrig. Ville jag ge en spontan puss tyckte han de var onödigt. Bögigt att visa känslor ju..

Han visade ungefär 5% intresse av vårat barn. Tog inget ansvar hemma för jag var ju mammaledig och inte behövde man städa eller tvätta, nånsin. Och gjorde jag det blev han irriterad för man kunde ju lämna disken från middagen framme tills imorrn.

Anyway!!! Nu lever jag själv med vårat barn. Fy faaaaan vad livet är bra! Inget och ingen att irritera sig på. Ingen kärlek att bli besviken på. Visst är det jobbigt att inse att sin stora kärlek inte älskar en längre. Men för mig blev det bara bättre.

Känner mig just nu tillfreds med livet. Ingen längtan efter en partner heller.

Det kommer bli bättre! Jag själv känner att mitt barn är det enda som betyder något nu och hennes kärlek räcker.

Försök hitta på saker att göra som du mår bra av och fokusera på erat barn. Tyvärr är man ju fast med barnets pappa för resten av livet så det är svårt att bara glömma men tiden läker alla sår??

Vi hade också en bra relation, i perioder. Älskade tex när vi umgicks med vänner och hans familj. Och att göra saker tillsammans. Det var en fin vänskap. Men att leva med människan. Nej. Jag kände nånstans att jag förlorade mig själv. Mådde skit. Fick ångestattacker under graviditeten och istället för att finnas där för mig tog han allt personligt och varje dag i flera månader var den första frågan på morgonen: är du sur eller? Tro fan man blev sur då.

Kärlek ska inte vara komplicerat. Jag lever hellre själv med än med en man som stoppar mina drömmar. Det var det han gjorde. Allt jag ville, skulle han inte göra för det hade han gjort i tidigare förhållande och de var Inge bra.

Jag vet inte hur ditt ex fungerar med sin adhd men mitt ex med sina diagnoser är väldigt egoistisk. I början verkade han bry sig så mkt om mig och mina tankar och åsikter. Men när han slutade vara kär slutade hans respekt. Hur jag kände var inte värt nåt.

Och vill du hitta kärlek igen så kommer du det. Det tar ett tag att sörja. Jag sörjer ibland mitt förhållande och kan sakna dom fina stunderna. Vi gjorde slut i mars. Men så tänker jag på det dåliga och så känns det bra igen.

Sen blir ju allting jobbare då man har barn ihop. Man sörjer att familjen sprack. Och blir det så att barnen bor en vecka hos mamma och en vecka hos pappa så sörjer man att man bara får träffa sitt barn halva uppväxten. Usch. Det är nog det värsta tycker jag..