Vem uppfostrar msnsbebisar?

Då det verkar vara ett överflöd på just mansbebisar så undrar jag vem som uppfostrar dem.

Är det båda föräldrarna eller en som curlar sonen till ett liv utan att vara självständig och som inte kan tänka själv?

Hur eller vem uppfostrar ett barn till totalt passivitet, inte ha förmågan att tänka själv eller att tänka logiskt?

Beteendet måste ju komma från npgonstans

Eller är många föräldrar så fast inne i spädbarnsfasen att de inte kan eller tilllåter att barnet blir äldre?

Hur tänker du?

Är föräldrar mer flata på att ställa krav i dag då barnet kan känna sig kränkt? Eller kände sig föräldern kränkt när den behövde hjälpa till hemma och låter sitt barn inte hjälpa till?

Feministisk taktik har varit så framgångsrik med gnäll och offerkofta, så nu kopierar mansbebisarna den strategin..

Jag undrar varför så många mammor har så svårt att släppa taget om sin son. Många gånger då lever mamman genom sonen och styr och ställer allt i hans liv. Sonen blir då så van att vara undergiven att han inte vet hur han ska ta sig loss. En del älskar uppmärksamheten och delar allt med mamman.

Många tjer som klagar på att deras kille inte säger ifrån när hans mamma går över gränsen förstår inte att han är nedbruten.

Han vet inte hur han ska komma loss då han har VÄXT upp med mammans beteende.

Mycket handlar antagligen om avsaknad av bra manliga förebilder. Även kärnfamiljer med skev ansvarsfördelning avseende ansvar, föräldraengagemang, försörjning mm fostrar antagligen också mansbebisar.

Otroligt tröttsam slutsats, tjatar folk fortfarande om det här?

Min tonårsson har driv och ambitioner, han vet vad han vill arbeta med och har en färdig plan för att nå dit. Det gör han helt på eget initiativ. Han är mycket självständig och skrattar mest åt incels och jämnåriga killar som blir curlade av mamma.

Han fixar saker själv och är han intresserad av en tjej tar han initiativet. Han skulle aldrig sitta och gnälla och vältra sig i självömkan som en del vuxna karlar gör, inte minst här på familjeliv. Vill han ha något kämpar han för att få det, han pluggar och tränar lika hårt.

Det är för att jag har uppfostrat honom så och jag har varit ensamstående på heltid från början. Det är just eftersom jag är ensam och inte vet hur länge jag är kvar som jag har lärt honom att bli självständig. Det är dessutom svårt att curla ett barn som ensamstående eftersom man rent praktiskt inte kan serva barnet konstant.

Den här seglivade myten om att söner till ensamma mammor blir losers och kriminella håller inte statistiskt om man tar hänsyn till socioekonomiska variabler. Dessutom är det den frånvarande pappan som är problemet och inte mamman som finns kvar och tar det ansvar som pappan inte fixade. Om min sons far hade funnits med i bilden så hade sonen inte varit en ambitiös kille med självförtroende utan ett traumatiserat nervvrak så bland det bästa jag har gjort för sonen är att slänga ut idioten.

Jag förstår inte varför man inte vill bli vuxen och självständig? De allra flesta påbörjar frigörelsen från föräldrarna i tonåren, man vill bestämma själv. Ta hand om sig själv. Inte bli styrd av föräldrarna.

Men vissa vill inte det uppenbarligen. Det kanske är skönt att bli omhändertagen till viss del, men prislappen måste vara oerhört hög. Aldrig helt fri, i beroendeställning livet ut.

Den forskning som finns visar snarare att mer pengar är bättre än mindre.

"Ensamstående föräldrar

Att växa upp med en ensamstående förälder är relaterat till risk för normbrytande beteende i barndomen (t.ex. Ford m.fl., 2004; Pearson, Ialongo, Hunter, & Kellam, 1994). Detta verkar vara särskilt tydligt för pojkar (Vaden-- Kiernan, Ialongo, Pearson, & Kellam, 1995). Effekterna på normbrytande beteende av att växa upp med en ensamstående förälder tycks dock vara indirekta snarare än en följd av att man bara växer upp med en enda vuxen. Den forskning som finns tillgänglig inom detta område har nästan uteslutande undersökt ensamstående mödrar. Ensamstående mödrar har ofta sämre ekonomi, flyttar oftare, är mindre tillfreds med livet och har mer psykiska problem (t.ex. depression, ångest) än andra mödrar (t.ex. Guttentag, Salasin, & Belle, 1980; McLanahan & Booth, 1989; McLoyd, 1990). Då man tagit hänsyn till inkomst och utbildningsnivå visar det sig även att barn till ensamstående mödrar oftare exponeras för negativa och stressande situationer och upplevelser än barn i intakta familjer.  "

Vidare:

Riskfaktorer i närsamhället

Även om riskfaktorer hos individen och familjen ofta ses som de mest centrala i utvecklingen av normbrytande beteende i barndomen, hävdar vissa forskare att risker i närsamhället också är av stor betydelse (se t.ex. Catalano & Hawkins, 1996). Både tvärsnitts- och longitudinella studier har visat att normbrytande beteende i barndomen är relaterat till att exponeras för våld i närsamhället, att bli offer för våld i närsamhället, och att bo i riskfyllda och fattiga bostadsområden (se Ingoldsby & Shaw, 2002, för en översikt). Här diskuterar vi riskfaktorer utanför individen och familjerelationerna som i forskning har identifierats som potentiellt betydelsefulla för utveckling av normbrytande beteende hos barn. Dessa innefattar barnets kamratrelationer, skolans roll, familjens ekonomiska förutsättningar och bostadsområdesförhållanden.

Problematiska kamratrelationer

Kamratgrupper med barn utan normbrytande beteende tenderar att utesluta (rejektera) barn med normbrytande beteende ur gemenskapen (t.ex. Keiley m.fl., 2000; se även Coie, Dodge, & Kupersmidt, 1990, för en översikt). Pojkar med barndomsdebuterande normbrytande beteende har visat sig vara mindre populära bland jämnåriga än pojkar som inte uppvisar normbrytande beteende (t.ex. Stattin & Magnusson, 1995). 

--

Siffrorna här låter inte så bra...

"Barn till separerade föräldrar hade en ökad risk för psykisk ohälsa, missbruk och kriminalitet vid 30- 40 års ålder. Såväl psykofarmakakonsumtion som psykiatrisk vårdkonsumtion var vanligare bland barn till separerade föräldrar, jämfört med personer som vuxit upp med bägge sina föräldrar. Sjukhusvård på grund av självmordsförsök/självorsakad skada och missbruksrelaterad vård var dubbelt så vanligt bland barn till separerade föräldrar, också efter att analysen justerats för föräldrars utbildningsnivå och eventuella sjukhusvård för psykisk ohälsa eller missbruk. Risken att ha blivit dömd i domstol för ett allvarligt brott var också nästan tre gånger högre hos barn till separerade föräldrar jämfört med andra i befolkningen."

....men vad innebär det i praktiken? Hur många unga blir överhuvudtaget dömda för allvarliga brott (grovt rån, grov misshandel, dråp, mord) om vi ens räknar alla unga till alla föräldrar? Inte många procent per år, eller hur?

www.chess.su.se/polopoly_fs/1.294352.1472542775!/menu/standard/file/Barn%20till%20separerade%20f%C3%B6r%C3%A4ldrar%20CHESS%202016.pdf

Och slutligen finns det individer som blåser upp statistiken en hel del:

Rån och våld mot tjänsteman ökar risken för fortsatt brottslighetStrategiska brott är ett begrepp som används för de brott i ungdomars första lagföring som starkast indikerar att de kommer att fortsätta på en högaktivt kriminell bana. Brå har undersökt vilka dessa brott är genom att studera ungdomars debutlagföringar under 2010-talet.

De mest strategiska brotten bland pojkar på 2010-talet var rån, grov stöld och våld eller hot mot tjänsteman. Av pojkar som debutlagfördes för rån eller grov stöld var det 18 procent som lagfördes nio gånger eller fler under uppföljningsperioden.

Bland flickor var våld eller hot mot tjänsteman och narkotikabrott de mest strategiska brotten på 2010-talet. Av de som debutlagfördes för sådana brott var det 21 procent respektive 17 procent som lagfördes fyra gånger eller fler under uppföljningsperioden.

www.bra.se/statistik/statistik-utifran-brottstyper/ungdomsbrottslighet.html

En äldre BRÅ-rapport sammanfattar:

"Visst finns det ett samband mellan en ung människas uppväxtförhållanden och risken för att hamna i brottslighet. Men sambandet är svagt. Även i de mest utsatta grupperna blir de allra flesta aldrig kriminella."

--

Alltså: Mamma fattig, måste bo i ett sämre område, ökar risken för att utsättas för otrevliga saker, ökar risken att bli mobbad och må dåligt för att man är fattig, ökar risken att stjäla något för att känna sig bättre, ökar risken att träffa på andra barn som också är förbannade på sitt liv och hittar på skit osv osv.

Knappast kärnfysik.

Sen finns det givetvis mammor som faller över gränsen för mentalt instabila eller missbrukar och skadar sina barn också men de är knappast normalfallet.

Att MÅNGA barn som växer upp med ensamma mammor skulle få problem är ren bullshit, de allra flesta blir enligt statistik och forskning inte alls kriminella.

Ja exakt, det var det jag menade med socioekonomiska faktorer. Det finns inga belägg för att en pojke som växer upp med en ensam mamma som är högutbildad och lever under ordnade förhållanden skulle löpa större risk att bli kriminell.Du vet uppenbarligen inte hur man läser statistik.

Föräldrar med socioekonomiska problem, ensamstående eller sammanboende, orsakar problem.

Vilka fakta tänker du på? De du kommenterade här lade större tyngd vid socioekonomiska faktorer.

Men vad är det du inte förstår? Sarnecki säger inte att det problematiska är att ett barn har en ensamstående mamma utan att ensamstående mammor är en utsatt grupp och att den _utsattheten_ kan bidra till att barnen hamnar snett. Om man tar bort utsattheten så tar man bort risken för att barnet ska få problem.

Jag är högutbildad, har bra jobb, god ekonomi och bor i ett lugnt område utan sociala problem. Det finns inget som säger att min son skulle bli kriminell. Han är skötsam och ambitiös. Det är bara trams utan belägg.

Men vad är det du inte förstår? Sarnecki säger inte att det problematiska är att ett barn har en ensamstående mamma utan att ensamstående mammor är en utsatt grupp och att den _utsattheten_ kan bidra till att barnen hamnar snett. Om man tar bort utsattheten så tar man bort risken för att barnet ska få problem.

Jag är högutbildad, har bra jobb, god ekonomi och bor i ett lugnt område utan sociala problem. Det finns inget som säger att min son skulle bli kriminell. Han är skötsam och ambitiös. Det är bara trams utan belägg.

Eller tvärt om, kanske. 

Varför ska skolan ta över allt mer av föräldraansvaret? Är nog snarare det som möjliggör att barn växer upp och blir ansvarslösa vuxna, när deras föräldrar hanterar uppfostran genom "skolan/samhället/någon annan fixar".

Manliga förebilder är nog bra... men man kommer också mycket långt på att FÖRÄLDRARNA tar sitt ansvar och vägleder sina barn till att göra sitt eget arbete, respektera och ta ansvar, oavsett om de är pojkar eller flickor. FÖRÄLDRAR måste ta ansvar och sluta ha olika förväntningar på pojkar och flickor. Varför ska en pojke inte kunna ha en kvinna som förebild? Varför kan inte en son till en ensamstående mamma lära sig att dammsuga och laga mat lika bra som en dotter?

Om alla börjar i sitt eget hem och slutar skylla på skolan, så kommer vi nog åt problemet. 

Du förstår uppenbarligen inte enkel logik om orsak och verkan. Nu tar vi det väldigt pedagogiskt så att även du förstår:

Exempel 1:

Ensamstående med sociala problem = risk för barnen

Ensamstående utan sociala problem = ingen risk för barnen

Vilken är den avgörande faktorn här, är det att mamman är ensamstående eller att hon har sociala problem?

Exempel 2:

Kärnfamilj med sociala problem = risk för barnen

Kärnfamilj utan sociala problem = ingen fisk för barnen

Vad är skillnaden mellan exempel 1 och 2?

Nej du, jag drivs inte av känslor och den enda anledningen till att jag tog upp mig själv var för att exemplifiera. Att däremot vägra ta till sig statistik för att kunna fortsätta hävda sin felaktiga slutsats är väldigt känslodrivet.