Vem uppfostrar msnsbebisar?

De fall jag personligen känner till så har mannen sett till/uppfostrat kvinnan att ta hand om honom.

Han bara gör inte. Så kvinnan får till slut ta det. Det blir självklart diskussioner, bråk, besvikna känslor etc men mansbebisen är uthållig.

Eller så gör han, men väldigt dåligt. Följden blir igen att kvinnan får fixa. Igen blir det diskussioner, bråk och besvikna känslor. Men skam den som ger sig tänker mansbebisen.

Sen i allmänhet har han väldigt dålig koll. Han vet inte, och han tänker inte ta reda på det heller. Med tiden blir det så att tjejen får ha koll. På det mesta som rör henne själv, honom och deras gemensamma.

Hon får ha koll på vad som händer i bostadsrättsföreningen, i barnens skola, vilka försäkringar de har, vad de ska äta i nästa vecka, vad barnläkaren sa om lilla Ellas allergi, när svärmor fyller år osv osv.

När hon försöker att prata med mansbebisen får hon höra att hon bara gnäller, att hon ställer för mycket krav, att det är hennes fel för hon är "så noga med allt". Kvinnan undrar stilla hur det kan vara att ha höga krav att tycka att man dammsuger en gång varannan vecka iallafall och att han väl också kan lämna sin mejl och telefonnummer till förskolan så att inte bara hon ska få all info rörande deras gemensamma barn.

Jag förstår inte varför man inte vill bli vuxen och självständig? De allra flesta påbörjar frigörelsen från föräldrarna i tonåren, man vill bestämma själv. Ta hand om sig själv. Inte bli styrd av föräldrarna.

Men vissa vill inte det uppenbarligen. Det kanske är skönt att bli omhändertagen till viss del, men prislappen måste vara oerhört hög. Aldrig helt fri, i beroendeställning livet ut.

Jag håller absolut med om att det är föräldrarnas uppgift att skapa självständiga och ansvarstagande barn. Och vissa misslyckas kapitalt med detta. Eller, de vill inte ha självständiga barn, för självständiga barn lämnar föräldrarna och skapar egna liv.

Men jag har även sett mansbebisar som fått en ok uppfostran men ändå tycker att det är trevligt med en tjej som gör allt så att de själva kan ägna sig åt viktiga saker; sig själva och sina hobbies.

Jag tycker även att man nånstans runt 25 bör kunna syna sig själv och fundera på om man är inne på en destruktiv väg eller ej. Är det rimligt att min mamma fortfarande sköter saker som de flesta andra i min ålder sköter själva? När jag struntar i hushållet så blir min tjej väldigt arg och ledsen, bör jag ändra mig?

Att vara mansbebis är inte bara att ha blivit curlad av föräldrarna, det är även en oförmåga att se till andra och andras behov. Det är att alltid sätta sig själv främst, i alla situationer.

Jag har läst flertalet trådar om mansbebis-beteende. Tjejerna berättar att han aldrig köpt en present när de fyller år. Han minns aldrig. Däremot blir han alltid ordentligt firad och han njuter och är nöjd. Har de barn glömmer han barnens födelsedagspresent och "hinner inte" köpa julklappar. Han minns aldrig att barnet är allergiskt mot apelsin. Det är svårt att komma ihåg vilken klass barnen nu går i och vad klassföreståndaren heter vet han inte alls.

Han tänker inte så mycket på att planera inför högtider, födelsedagar eller sommaren. Det löser sig ju alltid. Läs: kvinnan planerar. Och gör inte kvinnan det nångång så stör inte det honom att det inte blev något kalas eller halloween- Trick or treat. Att barnen blev besvikna skapar inte några skuldkänslor hos honom.

En gång skulle han köpa en tröja till barnet. Men när han stod där i affären så mindes han inte barnets storlek. Han ringde mamman och även mormor, men de svarade inte. Så mannen gick hem och tänkte att han gjort sitt faktiskt. Han försökte och att de inte svarade kan inte han lastas för.