Vem uppfostrar msnsbebisar?
Jag tror hela samhället uppfostrar dem. Könsrollerna är ju någon specifik grupps fel, utan hela samhället bidrar till att upprätthålla dem.
Titta i skolan där tjejer sliter hårt, pluggar och tar anteckningar, medan killarna tar det lugnare och glider.
Eller många arbetsplatser, där allt kringarbete som att koka kaffe till mötena, erbjuda sig att sköta mötesanteckningar, vattna krukväxter, samla in pengar till 50-årsfirare osv sköts av kvinnor.
Och likadant i hemarbetet.
Varför gör de det? För att de kan. För att det är mer socialt accepterat av män att göra så än kvinnor. (Vi hade tex en manlig kollega som alltid var öppen med att han hatade möten och öppet satt och spelade tetris. Det såg som lite charmigt och excentrisk "ja, Olle gillar verkligen inte möten haha" - tänk om en kvinna gjort så!)
Både den manliga "mansbebisen" som kontrasternas och hålls uppe av den kvinnliga "duktiga flickan" är ju högst problematiska. Vi borde verkligen inte eftersträva att alla, även killarna, ska bli duktiga flickor, för tjejer bränner ofta ut sig redan på gymnasiet av för hårda krav på sig själva.
Bort med könsrollerna!
Det är inte enskilda föräldrar som blåser liv i mansbebisar (eller duktiga flickor), det är hela samhället som gör det. Föräldrars beteende är bara ett resultat av samhället i stort och allt går in i varandra.
Har mött gott om mansbebisar på olika arbetsplatser som kommer undan med det mesta, har bland annat haft en kollega som under åtta års tid slapp föra mötesanteckningar på våra veckovisa arbetsplatsträffar trots att vi hade ett rullande schema med motiveringen att "han skriver så långsamt på datorn" och "kan inte någon annan som kan formulera sig bättre görs det". I nio av tio fall blev en kvinnlig kollega beordrad att skriva mötesanteckningar istället, av chefen alltså. Det slog aldrig chefen att om han nu var så kass på att formulera sig så kanske han borde öva? Och därmed få stå sitt kast och skriva när det var hans tur, så han kunde bli bättre på det?
Skillnaden blev extra tydlig en gång när en kvinnlig kollega som skulle skriva anteckningarna hade strul med sin laptop och den var upptagen hos en IT-anställd, då tyckte chefen att hon skulle tänka "lösningsfokuserat" och föreslog att hon kunde skriva dom för hand på papper och renskriva dom på datorn senare.
På en annan arbetsplats där vi anställda hade hand om kontorets kök en vecka per halvår (se till att det fanns kaffe till fikarasterna, sätta på diskmaskinen kring lunch, sen plocka ur diskmaskinen samt bjuda kollegorna på fika på fredagen). Flera män lyckades gång på gång smita undan när det var deras tur, av alla möjliga orsaker, men oftast för att dom hade "fullt upp" eller "mycket möten" den veckan. Ibland tog dom till och med upp det på måndagsmötet "jag kommer inte kunna ha hand om köket för jag har så jäkla mycket den här veckan" varpå någon av cheferna sa "åh men då får vi andra hjälpas åt att hålla efter i köket denna veckan" och blickade ut över oss andra. När jag var ny och jag hade hand om köket för första gången stack jag in huvudet till en manlig kollega (han satt närmast) som arbetat där tio år före mig för jag undrade om jag kört rätt inställning på diskmaskinen, varpå han svarade "oj, du det vet jag inte för jag har aldrig satt på diskmaskinen här... Ingela kanske vet!"
Mansbäbisfasoner sanktionerade av chefer, om och om igen. Precis som mansbäbisfasoner upprätthålls av mammor, pappor, partners, mor och farföräldrar, lärare, förskolepedagoger etc etc. Samhället skapar mansbäbisar. Och samhället skapar de duktiga flickorna som får städa upp, hålla efter, påminna och fylla i.
Själv var jag inte nödvändigtvis en "duktig flicka" men har varit väldigt lugn och snäll hela min uppväxt och hade lätt för mig i skolan. Jag har hela min skolgång blivit placerad mellan två stökiga pojkar i klassrummet "så att dom kanske lugnar ner sig". Eller blivit ihopparad med en av de mest lågpresterande killarna under grupparbeten där läraren haft någon slags förhoppning att mitt läshuvud ska "smitta av sig". Gymnasiet och universitetet var som en befrielse då, grupparbeten till trots, den egna insatsen bedömdes på ett helt annat sätt och jag slapp ta ansvar för någon som hade helt andra ambitioner än vad jag själv hade. Och då har jag inte ens varit en sån där som vill prestera på topp eller nödvändigtvis ha högsta betyg. Men det är svårt att göra good enough när man dras ner av någon som hellre vill karva sina initialer i skolbänken eller snatta godis på kiosken istället för att ens vara på lektionen.