Hur berättade ni?

Har gått igenom det också. Sa det bara rakt ut under middagen. Han fick en chock. Varför vwt jag inte, då det varit dåligt i flera år. Vi blev tvungna att bo tillsammans under nästan 9 månader efter pga omständigheter vi inte kunde råda över. Den biten var det som var jobbigast. Mitt råd är att försöka ordna med boende så snart det går. Idag känner jag att jag är lycklig och jag gjorde helt rätt. Man bryts ner successivt genom att leva i något som inte känns bra. Barnen reagerade inte nämnvärt undrade bara om boendet. Barn ser mer än man tror. Lycka till.

Vi levde på som vanligt. Delade inte sovrum ens innan samtalet. Fortsatte som vanligt med ekonomin. Gemensamma utgifter osv. Barnen var då 6 och 18. Som sagt kolla upp ett boende innsn du tar samtalet för när man haft samtalet kan allt bli väldigt infekterat.

Det jag upplever är att om man är tydlig vad som kommer att ske härnäst blir det lättare för alla inblandade att ta ställning till det hela.

Han tog det med ro. Bara konstaterade. Så pass stor så det var mest fokus på hur nya boenden skulle funka med hans kompisar osv. Sen är ju alla individer olika och reagerar olika. Kämslor som kan uppstå är naturliga och en del i processen men övergående. Alternativet om du känner dig väldigt tyngd över detta så är ju ett alternativ att avvakta tills hen flyttar hemifrån. Och du planerar klart för dig under denna tid. Risken är då att du får stå till svars gentemot din partner varför du tigit så länge och 'stulit år' av din partner. Du kan ju starta att samtala med dom. Ställa frågor som " hur de skulle känna om ni inte längre bodde tillsammans' osv om det är naturligt för er att prata om sånt. Och få igång en dialog och ta det därifrån. Tänker att du kanske ska söka samtalshjälp via kommunen eller liknande som har experter inom detta. För att bolla lite.