Nån mer som vuxit upp med en förälder med grandios självbild?

Min egen pappa är mycket märklig. Narcissist light kan man säga, och jag blir aldrIg klok på honom.

Han är självcentrerad, men mera på ett omedvetet vis än att det är medvetet och utstuderat. Mera att han liksom bara tänker kring sig själv och alltid relaterar till sig själv först och främst i alla situationer. Han har ju bra sidor också. Givmild, starkt rättvisepatos och sånt. Men att lyssna på ett samtal mellan pappa och någon annan är oerhört enahanda. Pappa säger -Jag jag jag jag jag jag jag jag jag hela tiden. Varje mening snittar på cirka två jag!

Han pratar alltså nästan alltid utifrån sig själv. Berättar vad han tänker och tycker och vad han varit med om och vad han tänkte den gången och understryker att han alltid tyckt och tänkt på just det viset och så vidare.

När jag växte upp bjöd ibland mina föräldrar sina bekanta på middag. Min pappa gillade att planera och handla och laga mat och fixa efterrätt, men aldrig att pappa kom ihåg att exempelvis se till att det fanns saft eller läsk till de medföljande barnen. Det är lite typiskt honom. Han har liksom tunnelseende ibland.

Han pratar enbart om det som intresserar honom själv! Omöjligt att föra ett allmänt samtal med honom. När vi träffas måste man leta en sund efter nåt han vill prata om så att man får igång samtalet. Det har ju i längden då blivit att jag håller mig till säkra kort vad gäller samtalsämnen som jag vet funkar. Ironin i det är att pappa då kraftigt överskattar hur intresserad jag egentligen är av vissa saker.

Min pappa är en relativt lyckad person. Han är above average. Men aldrig bäst på nånting! Han är ganska smart, allmänbildad, har en lång utbildning och kan mycket om mycket? Han har väl inte direkt tjänat jättedåligt heller. När han var ung var han mycket duktig i flera lagsporter, men kanske aldrig den stora stjärnan. Han hade bra betyg, men var inte väst i klassen. Osv. Intresserar han sig för nåt blir han alltid riktigt bra på det. Men han har ett omåttligt behov av att framhäva sig själv och att trycka ned andra. Som att allting är en osynlig tävling.

Det låter inte som att an har en grandios självbild, uton som att han har asperger-drag och är asperger-egocentrerad. EgoCENTRERAD alltså, inte egoISTISK. Ganska vanligt ffa för män med asperger.

Ofta utbrister pappa -JAG VANN, rakt ut ur tomma intet för att han kom först fram till en entré eller en hissdörr eller liknande. Vi i övriga familjen uppfattade inte ens att det tävlades. Att vinna och vara bäst är tydligen viktigt. I alla små vardagssituationer.

Han kan också behandla människor som luft. Skulle aldrig någonsin vara trevlig för artighens skull eller för att värna om en god stämning. Att vi i familjen utövat påtryckning mot honom här har gett noll resultat.

Pappa väljer alltid ut ett fåtal människor i sin omgivning som han ser upp till. Relaterar alltid till vad dom sagt och gjort och allt dessa människor gör är citat RÄTT. Alla andra människor på jorden är totala idioter enligt pappa. Så mycket galla jag genom mitt liv fått höra pappa ösa över andra människor bakom deras ryggar.. Just den här pessimistiska misantrop idka läggningen har förstört mycket för mig genom uppväxten. Det är inte roligt att ha en sådan grinig besserwisser i sin närhet. Jag har nog blivit väldigt osäker av mig utav det här.

Glömde jag säga att han som grädde på moset missbrukar också?

Han har ett enormt behov av att hävda sig själv.

Han skryter oerhört mycket om sig själv. Till exempel sin värnpliktstid på tidigt sjuttiotal. Hela mitt liv har pappa pratat om när han gjorde lumpen. Inför allt och alla.. Det har tydligen format honom till den supermänniska han är idag enligt honom själv. Om man ska tro honom.

Små saker förstorar pappa upp och liksom skryter om inför andra. Ett exempel; När pappa muckade från lumpen blev han tillfrågad utav sina överordnade om han var intresserad av att stanna kvar och åka utomlands på FN tänst. Pappa tackade nej. Men, det här har pappa gjort till en liten historia som han återberättar med samma engagemang som att han nästan var FN soldat på riktigt en gång i tiden.

Han förstärker och överdriver alltid sina egna prestationer. Pappa klarade exempelvis uppkörningen på första försöket när han skulle ta körkort. Men han överdriver den prestationen genom att ständigt återberätta ett misstag som hans kompis som körde upp samtidigt gjorde. Kompisen klarade inte uppkörningen vid det tillfället, och det använder pappa än idag mer än 50 år senare för att spegla sin egen prestation i. Han gjorde SÅ mycket bättre ifrån sig än kompisen som missade högerregeln i en korsning, där han minska visste att man skulle lämna företräde bla bla bla.. det här är typiskt min pappa.

Asperger kanske också kunde va nåt men det är svårt att säga.

Han har ganska många drag som är icke AS också. Alltså han kan var oerhört social, nästan som ett salongslejon när han själv är på de humöret också. Han har ett oerhört stort socialt behov och har alltid sett till att ha folk omkring sig. Det är absolut ingen enstöring som gillar att grubbla och hålla på. Han är aktiv och i farten och mot de han verkligen tycker om är han generös varm och givmild.

..så han är svår att förstå sig på. Den generationens män är ju också fostrade till självgoda dryggrisar. Han är ju man! Andra ska se upp till honom och knäböja liksom..

Kvinnor är svaga varelser som bara babblar och aldrig kan fatta beslut, och samhället behöver riktiga män bla bla bla.

Han säger såklart inte så rakt ut men om man läser mellan raderna så.