Sambon bryr sig mer om sitt dataspel än oss
Överreagerar jag nu, eller är det en rimlig reaktion.
Jag är sjukskriven för stress/utmattningssymtom (för andra gången sedan i feb) och 2 åringen är inne i joooordens testperiod och gallskriker för AAAALLT! Nu senast ikväll blev det gallskrik och illvrål att jag skulle gå, jag skulle åka härifrån, jag skulle inte vara här yada yada yada från dottern för att jag skulle ta på henne pyjamasen. Hon tvärvägrade, jag försökte på alla sätt att ta på henne pyjamasen utan att lyckas, hon slingrade sig, hon skrek, hon försökte bitas och skulle sitta på pottan för att sedan bara skrika och vägra och kissa på golvet istället. Medan hon skrek att hon skulle kissa på golvet, jag ignorerade det och torkade bara upp utan att kommentera det.
Sambon suckade och pustade och gnällde över att jag tyckte att han kunde slita sig från sitt förbannade dataspel och hjälpa mig. Men nej, enda svaret jag fick var att "Vad ska jag göra?! Klarar du ingenting själv eller?" Självklart blev jag då förbannad och tyckte att han var jädrigt omogen och att spelet är viktigare än oss. Men han kunde ju inte skita i sina spelkompisar, men sin familj går tydligen bra. Inte ens när jag sade att jag inte kan styra mitt mående efter att passa hans spelande reagerade han. För han hade ju sagt att han skulle spela. Idag också. Han får det att låta som att ingen annan i spelet klarar sig en sekund utan honom, de kan tydligen inte spela öhvt om inte han är med.
Jag kanske var omogen idag också som exploderade på honom och tyckte att han var (är) en omogen tönt, men jag orkade bara inte med allt skrik och vrål från dottern, kämpa mig svettig med henne för att få in henne i duschen efter att hon kissade på golvet, få på pyjamasen osv osv. Allt man nu gör vid läggdags.
I fredags var det han som fick ta det, men då släppte jag det jag höll på med och vi hjälptes åt. Då gick det så jäkla bra att kommentera att det var så bra så, men kunde han göra samma för mig? Nej. För han skulle ju spela.