Känns som att vi nått botten!

Det blir lätt så när man kritiserar andras barn, föräldraskap och försöker styra och ställa kring sånt. Det funkar inte att hålla på så som du gjort om man inte har en total dörrmatta till partner som skiter i sina barn. Han har nolltolerans mot ditt klagande nu, inte ens suckande accepteras, eftersom du tjatat sönder ämnet och minsta lilla tecken på att du drar det dit igen = ilska från hans sida. Det är du som förstört detta. Man kan framföra sina synpunkter på ett respektfullt sätt, förklara hur man känner och tillsammans försöka få till en lösning som känns ok för båda (men det är för sent för detta nu, det är redan över. För infekterat för att kunna prata neutralt om). Funkar inte det kan man direkt konstatera att förhållandet inte kommer fungera och relationen bör avslutas eller göras till permanent särboskap. Man klagar inte och klankar ner på andras barn eller föräldrastil i år efter år. Det är ingen idé att försöka hålla kvar vid relationen längre, den är förstörd. Finns inget förtroende, respekt eller ork kvar. Du har helt rätt i att han tappat respekten för dig, antagligen tappat mycket av känslorna också, och det är för att du visat brist på respekt för honom, hans barn och hand föräldraskap under så pass lång tid. Han orkar inte mer.