Känns som att vi nått botten!

Precis! Han är naiv och skyller allt på mig och att jag är en barnhatare! Han tror att alla andra kvinnor älskar andras barn, men så är det sällan. Samtidigt så kommer det bli samma sak igen med nästa kvinna, att flytta in till honom och barnen. Det tar tid att få det att fungera. Där kanske tom finns den andra kvinnans barn med i bilden som både han och hans barn ska acceptera, samt att den andra familjen ska acceptera dem. Han förstår nog inte hur enkelt det var att ta in en ensam kvinna som bara lämnade allt och flyttade in utan möbler och utan egna barn. Det enda kravet jag hade var att man ska visa lite respekt för vuxna människor och följa regler när man nästan är vuxen, dvs ta undan efter sig och inte småäta hela dagarna. Än idag äter vi aldrig tillsammans utan i detta hushåll går man och småäter varje timme istället.

Det är tydligt att det finns många tyranner till föräldrar som tycker att nya partnern ska ställa upp och serva andras barn men inte får ha någon som helst åsikt om deras beteende. Jag hoppas att ts håller sig ifrån sådana män och deras satkärringar till ex i fortsättningen.

Så sant!! Jag är i totalt underläge just nu, eftersom jag är kvar, trots att han kan säga vid bråken "dörren är där! Stick om det inte passar!"
Det är så förnedrande. Hade det varit för ett år sedan så hade han varit livrädd för att jag skulle dra. Jag har blivit en trasa!

När jag säger att jag visst kan "dra" och flytta till min lägenhet om det är det han vill, men att vi då är särbos, så fattar han inte riktigt. Då säger han att om jag flyttar så är det slut. När jag sen säger att det är ju han som vill att jag flyttar och därmed också han som gör slut.....då blir han tyst!
Jag tror att han vet vad som biter mest på mig, och gör mig mest ledsen och osäker....och därför säger han så!
självklart känns det som ett misslyckande om man går ifrån sambo till särbo, men det känns som det enda rätta.

När vi har det bra, så kommer det alltid upp från hans sida att han kräver att jag måste säga upp min lägenhet. Då får jag panik, eftersom lägenheten är min enda trygghet ifall det skulle ta slut (när läget är som det är nu!). Jag ber honom förstå att jag måste ha min lägenhet, eftersom jag helt saknar något att falla tillbaka på ifall det skulle ta slut (han kanske träffar ngn annan eller tänk om något skulle hända honom, då står jag på gatan!). Han vägrar förstå!! Jag kan inte köpa in mig i hans hus heller eftersom det är en mångmiljonvilla och han vill inte heller att jag har en hyresrätt. Det enda han eventuellt vill acceptera är om jag köper en lägenhet, men jag har ju inte pengarna. Jag fattar inte vad han håller på med!!??

Vad gör det honom om jag betalar hyra till honom och hyr ut min lght i andra hand och aldrig sätter min fot där? Han stör sig hela tiden ändå.