• Wed 1 Sep 2021 14:41
    4937 visningar
    156 svar
    +2
    156
    4937

    Känns som att vi nått botten!

    Anonym (Star2) skrev 2021-08-31 07:58:14 följande:

    Jag har varit tillsammans med min sambo i 5 år och bor med honom och hans tonårsbarn i hans hus. Vi har haft väldigt många ups & downs, vilket troligtvis har förstört känslorna och tilliten till varandra och till förhållandet långsiktigt. Vi hade redan ifrån start helt olika syn på barnuppfostran och hur mycket barn ska styra och ställa i ett hem. Jag är för den strängare uppfostran där barn visar respekt för vuxna och där vi har regler i hemmet. Han är precis tvärtom, det är barnen som styr och vi anpassar oss till dem.

    Detta har gjort det omöjligt för mig att bara vara tyst i huset, utan jag har klagat en hel del och känt att jag ibland inte står ut. Han var ifrån början livrädd att förlora mig och försökte göra som jag ville, men nu sedan ett år har han vänt och blivit ännu värre. Barnen är det som bestämmer allt, och jag får inte säga ett ljud som är negativt.

    Det har gått så långt att om jag bara suckar någon gång eller inte går runt med ett leende på läpparna hela tiden när barnen är där, så exploderar han och säger att jag hatar hans barn. Tidigare var han livrädd för att jag skulle flytta, då särbolivet är något som definitivt hade passat oss bättre, men nu kan han efter varje litet tjafs säga att "dörren är där! Dra nu om det inte passar! Flytta!" 

    Jag hyr ut min lägenhet i 2:a hand så jag kan flytta dig, men då han säger att det är helt slut om jag flyttar så har jag tvekat hela tiden.

    Känner att han helt förlorat respekt för mig och har 0 tolerans. Jag vill och försöker prata med honom som en vuxen, dvs försöka komma fram till om vi ska fortsätta försöka men att båda då måste kämpa, eller om vi helt enkelt vill helt olika saker och att det är för infekterat så att vi borde gå skilda vägar! Han vägrar prata, utan säger bara att jag är en idiot som inte ändrar på mig och accepterar hans barn. Jag accepterar dem, men önskar bara att där finns respekt och regler i ett hem där alla är lika mycket värda.

    Varför är jag kvar? Jo, för att när vi har det bra och när inte barnen är här så är det underbart. Han är generös, lojal, pålitlig, omtänksam och helt enkelt den bäste mannen, så länge man inte säger något om hans barn. Jag måste avguda hans barn och hela tiden fjäska för dem, trots att de inte tycker om mig. Jag vet inte hur det kan fungera när barnen och jag inte alls går ihop efter 5 år!! Hur ska man hitta en lösning på detta?


    Det fungerar inte mellan dig och hans barn, det enda förnuftiga är att du flyttar tillbaka till din lägenhet och ni blir särbor. Han är ju helt oresonlig med att det blir slut då. Och du blir hellre dörrmatta än gör slut. Du måste tänka dig kunna göra slut, annars blir du i praktiken en slav.

    Hans barn respekterar dig inte för att han inte gör det. De vet att de kommer undan med vad som helst. Pappa står alltid på deras sida.

    Du tycks inte ha mer att säga till om i det som ska vara ert gemensamma hem än en inneboende. Kanske har du sagt för mycket negativt om barnen förut, nu får du inte säga något negativt alls om dem. Även suckar är förbjudna.

    Flytta och ta risken att han gör slut. Eller fortsätt att vara dörrmatta och gnissla tänder. Jag tror att du kommer att må jättedåligt. Men det är ditt val.

    Eller föreslå sambon att ni går på familjeterapi bägge två för att ni har fastnat.
  • Fri 3 Sep 2021 22:33
    +1
    Drottningen1970 skrev 2021-09-03 18:32:26 följande:
    Jo när det gäller saker som när mina barn får träffa den andra föräldern eller komma hem till mig, om barnet får småäta, om barnet måste göra läxor innan middagen, om barnet får ha keps vid matbordet, när barnet ska gå och lägga sig är exempel på saker där en ny partner överhuvudtaget inte ska försöka lägga sig i och det är exakt den typen av bestämmande som TS har försökt ägna sig åt.

    Vi pratar liksom inte om saker som vilka gardiner man ska ha i vardagsrummet, eller var familjen ska åka på semester.
    Klart man måste få ha synpunkter på det. Är det nyttigt för tänderna och vikten att ständigt småäta? 

    Är det verkligen att leva som en familj att aldrig sitt tillsammans och äta lagad mat?

    Men det är förstås något som TS ska ta upp med pappan, inte direkt med barnen. Problemet är att pappan låter barnen styra.

    Skulle tro att barnen får bestämma vart man åker på semestern också.

    Men eftersom de inte lyckats få en fungerande familjesituation efter fem år så anser jag det bästa vore om TS och pappan lever som särbor. Men eftersom han säger att det är slut då, så tror jag inte att han sätter särskilt stort värde på TS. Hon ska inte få bestämma någonting, inte ens att de är särbor.
  • Tue 7 Sep 2021 23:55
    Anonym (Star2) skrev 2021-09-07 12:11:41 följande:
    Jag skulle vilja prata med en relationspsykolog, men det vill han inte....av rädsla för att de kommer säga att han också måste ändra sig för att det ska fungera, inte bara jag!

    Jag vet inte riktigt vad jag väntar på? Tror att jag inte är "klar" än, utan vill känna att jag gjort ännu mer i min makt för att inse att jag inte orkar mer. Han har ju så positiva sidor också, så länge jag inte säger något om hans barn. Han är otroligt generös, omtänksam, hjälpsam, omhändertagande, stabil, trygg, lojal, trogen, bra i sängen, snygg och manlig! Dessa egenskaper är så svåra att finna hos män därute. Har försökt ta pauser och träffa andra, men det fungerar inte. Han och jag har samma humor, samma värderingar (förutom barnuppfostran) etc.

    Jag vet hur svårt det kommer att vara att vara ensam eller att hitta någon annan som jag får känslor för. Därför jag stannar. Förhoppningsvis flyttar det äldsta barnet inom 1-2  år.
    Du offrar ju din integritet. Inget är värt det.

    Han är inte omtänksam, omhändertagande och lojal mot dig. Inte när han alltid låter sin barn bestämma och kräver att du tiger och lyder. Inte när han säger att "där är dörren". Inte när han säger om särboskap "då är det slut". Inte när han kräver att du ska säga upp din lägenhet så att du blir helt beroende av honom.

    Du har en möjlighet att få leva ett liv utan att vara dörrmatta till honom och hans barn. Som särbo kan du njuta av hans goda sidor när du slipper leva med hans barn (och påminnas om att du alltid står lägst i rang, hade de en hund skulle du stå under hunden i rang). Men då måste du ta risken att han gör slut. Krasst räknat är det han som har mest att förlora, eftersom få kvinnor skulle finna sig i att leva så. Vill du att han ska förbättra sitt beteende mot dig så måste du göra något. Han kommer inte att ändra sig av sig självt, varför skulle han?

    You just have to grow a spine!
  • Wed 8 Sep 2021 11:37
    Anonym (Japp) skrev 2021-09-08 11:09:25 följande:
    I ert fall verkar barnen "vinna". Du borde flytta innan det slutar som för Anonym (Maya).

    Att förbjuda barnen att komma hem på "mamma-veckan) är helt sjukt!
    TS vill förstås ha tillbaka mannen som han var när de träffades med alla sina goda sidor. Det kan hon bara få när han är barnfri. Så fort barnen är där så förvandlas han till deras tjänare och blir rasande när inte TS beter sig likadant.

    Sen undrar jag hur det fungerar rent praktiskt med att barnen får komma och gå som de vill. Kan pappan och TS gå ut eller resa bort? Eller måste de ständigt vara hemma ifall barnen kommer och vill passas upp?

    Att säga att barnen ska ringa först är ju inte samma sak som att förbjuda dem att komma. Skulle TS bli särbo så kan hon då fly till sin lägenhet.

    Åtminstone ena barnet är redan nästan vuxet. Ska barnen kunna komma och gå som de vill även sedan de flyttat hemfrån? Säkert enligt denna pappa. Han verkar sjukligt beroende av sina barn. Så ett har flyttat till sin mamma för att det hatar TS och pappan är helt nedbruten av saknad. Skulle inte barnet ändå ha flyttat hemifrån förr eller senare?

    Om han daltar med sina barn nu kommer han att dalta minst lika mycket när de är vuxna, allt för att de ska komma och hälsa på så mycket som möjligt. Pengar till körkort, lägenhet, etc. Skulle de inte komma tillräckligt ofta kommer han att skylla på att TS inte är tillräckligt välkomnande.

    Den som inte kräver att behandlas med respekt kommer inte heller att få det. Sambon är antagligen innerst inne frustrerad över situationen och tar ut det på den svagaste, dvs TS. Så länge TS finner sig i det kommer inget att förändras.
  • Wed 8 Sep 2021 19:12
    Pope Joan II skrev 2021-09-08 13:28:51 följande:
    Skulle du alltså ha något att invända mot att din partner lägger pengar på sina vuxna barn? Är du en sådan där typ som anser att partnerns pengar är era, mest dina, i samma stund som ni blivit tillsammans, flyttat ihop eller gift er? Och kanske också att du vet lite bättre vad de ska användas på och inte? Partner-manager? 

    Usch.

    Våra numera utflyttade vuxna barn fick definitivt komma och gå som de ville när de bodde hemma. Vi var rörande överens om det min man och jag, och ingen av oss hade någonsin velat ha en partner med en annan inställning heller. Särskilt inte en som måste bestämma till och med över matvanor för att känna sig viktig och som traktar efter pengar den inte varit med att tjäna. 

    Kvinnor som resonerar som du brukar tycka att männen är barnens tjänare oavsett om det bara rör sig om helt vanligt föräldraengagemang och anledningen till att ni tycker så brukar vara att ni vill att männen ska betjäna endast er. 
    Jag tycker ju att barn ska uppmuntras att bli självständiga. Vare sig det är mina egna eller bonusbarn. Men som bonusmamma har man aldrig någon talan.

    Grattis till att du är så perfekt, du skulle alltid älska dina bonusbarn hur otrevliga de än var mot dig. Men nu är inte alla bonusmammor sådana helgon.

    Ja, jag skulle också haft synpunkter på att familjen ska äta tillsammans ibland. Men du och TS sambo tycker tydligen att en bonusmamma inte får ha några synpunkter alls. Dvs hon ska vara som en inneboende. Eller som en tjänarinna som får passa upp men inte ha några egna synpunkter. Annars är dörren där!

    Min poäng var ju att TS aldrig kan räkna med att det kommer att bli bättre. Mannen kommer alltid att kräva att hon ska älska bonusbarnen och fjäska för dem, annars hatar hon dem.
  • Thu 9 Sep 2021 00:25

    Ja, jag skrev ju tidigare att TS antagligen sagt för mycket tidigare och därför får hon nu inte säga något alls.

    Men vad är det för förhållande där mannen och barnen straffar TS i all evighet?

    Var har jag skrivit att TS är ute efter sambons pengar? Men det är snarare så att sambon är ute efter TS enda livlina, dvs lägenheten.

    Sen tror jag inte TS kan göra upp några planer om t ex framtida långresor tillsammans med sambon. Hans barn kommer att behöva honom, hans pengar och hans närvaro. De kommer alltid först även när de fyllt 30 och 40.

    Om sambon en dag dör så går både arv och hus till barnen och TS blir utkastad och står utan bostad. Som hon kan bli redan nu om sambon får som han vill, att hon säger upp sin lägenhet.

    Såvitt jag minns tål inte sambon ens att TS pratar i telefon med sin mor. Dvs han är en diktator mot henne. Samtidigt som är en mes gentemot sina barn. De behöver bara hota med att flytta till sin mamma i stället så ger han efter. De ska inte behöva plocka undan efter sig eller öht ha några krav på sig.

Svar på tråden Känns som att vi nått botten!