Känns som att vi nått botten!

Jag har varit tillsammans med min sambo i 5 år och bor med honom och hans tonårsbarn i hans hus. Vi har haft väldigt många ups & downs, vilket troligtvis har förstört känslorna och tilliten till varandra och till förhållandet långsiktigt. Vi hade redan ifrån start helt olika syn på barnuppfostran och hur mycket barn ska styra och ställa i ett hem. Jag är för den strängare uppfostran där barn visar respekt för vuxna och där vi har regler i hemmet. Han är precis tvärtom, det är barnen som styr och vi anpassar oss till dem.

Detta har gjort det omöjligt för mig att bara vara tyst i huset, utan jag har klagat en hel del och känt att jag ibland inte står ut. Han var ifrån början livrädd att förlora mig och försökte göra som jag ville, men nu sedan ett år har han vänt och blivit ännu värre. Barnen är det som bestämmer allt, och jag får inte säga ett ljud som är negativt.

Det har gått så långt att om jag bara suckar någon gång eller inte går runt med ett leende på läpparna hela tiden när barnen är där, så exploderar han och säger att jag hatar hans barn. Tidigare var han livrädd för att jag skulle flytta, då särbolivet är något som definitivt hade passat oss bättre, men nu kan han efter varje litet tjafs säga att "dörren är där! Dra nu om det inte passar! Flytta!" 

Jag hyr ut min lägenhet i 2:a hand så jag kan flytta dig, men då han säger att det är helt slut om jag flyttar så har jag tvekat hela tiden.

Känner att han helt förlorat respekt för mig och har 0 tolerans. Jag vill och försöker prata med honom som en vuxen, dvs försöka komma fram till om vi ska fortsätta försöka men att båda då måste kämpa, eller om vi helt enkelt vill helt olika saker och att det är för infekterat så att vi borde gå skilda vägar! Han vägrar prata, utan säger bara att jag är en idiot som inte ändrar på mig och accepterar hans barn. Jag accepterar dem, men önskar bara att där finns respekt och regler i ett hem där alla är lika mycket värda.

Varför är jag kvar? Jo, för att när vi har det bra och när inte barnen är här så är det underbart. Han är generös, lojal, pålitlig, omtänksam och helt enkelt den bäste mannen, så länge man inte säger något om hans barn. Jag måste avguda hans barn och hela tiden fjäska för dem, trots att de inte tycker om mig. Jag vet inte hur det kan fungera när barnen och jag inte alls går ihop efter 5 år!! Hur ska man hitta en lösning på detta?

Ja, det finns det säkert. Precis som det finns många andra som inte ser måltiden som dagens höjdpunkt för samtal och planering utan istället avhandlar sådant vid andra tillfällen och som gärna småäter. Att småäta är för övrigt inte likställt med att leva på glass och mackor och bo i mörklagda illaluktande lyor. 

Att som ny partner tänka sig att man ska sitta till bords tillsammans med tonåringar och varje dag ha artiga konversationer där tonåringen helst ska vara intresserad av den nya kvinnan och vad hon kan tänkas känna för dagen är inte ett särskilt framgångsrikt sätt att förhålla sig på. Men det tror ju människor som resonerar som du och ts och blir sedan förvånade och förargade när det inte fungerar.Nej, säkert inte. Hon har garanterat uttryckt allsköns ogillande och velat införa än det ena och än det andra under tiden som hon hade greppet om sambon som var rädd för att förlora henne. 

Själv tycker jag att det inte borde vara för mycket begärt av vuxna kvinnor att bete sig hövligt och inte genast och innan relationerna tillåter det ställa krav och ge sig på att laga sådant som inte är trasigt för att kunna sätta sin prägel på en familj som trivs med hur de har det, men se det är det. De flesta dyker huvudstupa in i familjekonstellationen och nyper omkring sig medan de ogillande suger in luft mellan hopsnörpta läppar, himlar med ögonen och klättrar allt närmare martyr-status. 

Absolut då är särboskap bättre, men samtidigt kan man som bonus inte heller bara kliva in och förvänta sig att allt ska göras som man själv tycker är rätt.

Om man som utomstående kliver i ett befintligt sällskap som känt varandra länge och har sitt sätt att göra saker på så kan man ju inte förvänta sig att de bara ska göra om allt till ens eget behag. Visst vissa saker är ganska självklara som tex plocka upp efter sig, men sen finns det ju andra saker som inte nödvändigtvis är fel bara för att man själv inte är van vid det. Det måste finnas vilja att kompromissa från båda sidor.

Absolut, och deras rutiner/vanor måste ju oxå vara någorlunda vettiga. Ingen kan ju förvänta sig att folk ska vilja vara med i något rent destruktivt eller idiotiskt.

Håller med, om man som vuxen misslyckats med att uppfostra sina barn så gäller ju det även saker som att inkludera andra, ta hänsyn till andra, kunna ta konstruktiv kritik, tåla att bli ifrågasatt, etc, etc.... många vuxna klarar tyvärr inte av att ta alla konflikter med sina barn och väljer istället minsta motståndets lag som de senare får betala ett dyrt pris för, för att inte tala om barnen själva som växer upp som odrägliga individer som kommer ha svårt med relationer och att smälta in ett ett samhälle som absolut inte kommer dalta med dem lika mycket som föräldrarna.

Och bestämma när andras barn får äta?

Utifrån vad TS berättar kan jag konstatera att hon helt och hållet själv skapat den situation de nu befinner sig i där barnen har noll respekt för henne.

Man kan inte komma som utomstående och börja styra om när barnen får komma till mamma och pappa eller hur och när de äter. Man bygger FÖRST relation. Sedan kan man tillsammans diskutera vilka regler som ska gälla i hemmet med ömsesidig respekt.

Nej man kommer inte in som ny i en befintlig familj med befintliga regler eller möjligtvis avsaknad av regler och dikterar hur andras barn ska göra. Det är helt inkompetent. Skulle aldrig acceptera att någon försökte bestämma över mina barn. JAG bestämmer vad de får och inte får göra så länge det inte skadar någon annan. Barnen har redan två föräldrar som bestämmer om de får småäta eller ej. TS har noll mandat att lägga sig i sådant och har skjutit sig rejält i foten.

Obegripligt hur du kan anse att en ny partner ska diktera vad barnen får och inte får göra om barnens föräldrar är överens. Man kan ha olika regler i olika familjer. Men vilka regler som gäller för barnen är det föräldrarna som bestämmer. De hade ett system som tillät barnen att gå till den andre föräldrar vid exempelvis pappavecka. Om föräldrar efter en separation fixar ett sånt samarbete så är det superbra för barnen, men detta försökte TS sätta stopp för, för att HON tycket att de minsann ska lära sig att hålla sig hos den ena. Vad är det för jävla stil?

Men visst håller jag med om att farsan verkar ha kapitulerat. Ryggradslöst att inte göra sig av med tanten i ett mycket tidigare skede och på så vis undvika att alla, men främst barnen får leva i ett osunt hem där all respekt åt alla håll tydligen rykt.

Mem som jag sa först TS inställning till barns roll i en familj lyste igenom när hon sa att barn ska ha respekt för de vuxna, istället för att tala om ömsesidigt respekt.

Eller så skaffar man en partner som delar ens inställning att man respekterar varandras föräldraskap och inte försöker diktera vilka regler som ska gälla för andras barn.

Vem i hela tråden har sagt det? Tråden är däremot fullt av inlägg som säger att barnen ska lyda en ny kvinnas nya regler utan att protestera. Enbart utifrån att hon är en vuxen.