Känns som att vi nått botten!

JA, vi har verkligen nått botten. Jag förstår honom som står mittemellan. Han har alltid tagit barnen i första hand och gjort allt för dem, tills jag kom in i bilden ca 5 år efter skilsmässan. Då fick barnen en chock och började må dåligt och känna sig oälskade av pappan. I min värld var det helt normalt att barn lär sig att vara hos mamman varannan vecka och hos oss varannan utan att springa fram och tillbaka hela tiden. Jag ville också ha regler om att man tar undan efter sig och är trevlig mot varandra även om man inte gillar varandra. Detta tyckte de inte om, utan ville att pappan skulle ta bort mig helt ifrån deras liv. När han då inte gjorde detta så började de hota med att gå till mamman.

Pappan mådde sämre och sämre och även barnen, men även jag, eftersom all sambons ilska gick på mig. Han blev irriterad och aggressiv. Det har eskalerat så mycket att han nu inte tål ens om jag inte går runt med ett leende ständigt när barnen bara dyker upp eller är här. Eftersom jag helt saknar kemi med barnen och de med mig så är vi ju alla mest nöjda när jag inte är här när de kommer och vice versa. Men detta vägrar min sambo acceptera, utan vill att vi ska vara en familj.

Särboskapet fungerar inte för honom och han säger att han var klar och tydlig från första dagen att han vill vara sambo. Den veckan han inte har barnen är han nämligen mycket på resande fot och känner då att man ses för lite om man inte bor ihop. Plus att han är en äkta familjeman, som älskar mamma, pappa, barn livet. Jag är inte det!!

Jag vet inte hur vi ska lösa det, och jag drar ut på processen att göra slut för att jag har separationsångest, han är egentligen en 10 poängare när vi är ensamma utan barn, samt att jag vet att om jag flyttar så är det 100% slut ifrån hans sida. Och jag VET att han inte viker sig en sekund, även om han har känslor. Då väljer han hellre en annan kvinna som vill bo med honom, även om han inte skulle älska henne lika mycket. Han är en målmedveten man på alla sätt och vis, och vet vad han vill ha. Därför förstår jag samtidigt inte heller varför han står ut så länge med mig när det går ut över både hans psykiska hälsa och barnens.

Precis! Han är naiv och skyller allt på mig och att jag är en barnhatare! Han tror att alla andra kvinnor älskar andras barn, men så är det sällan. Samtidigt så kommer det bli samma sak igen med nästa kvinna, att flytta in till honom och barnen. Det tar tid att få det att fungera. Där kanske tom finns den andra kvinnans barn med i bilden som både han och hans barn ska acceptera, samt att den andra familjen ska acceptera dem. Han förstår nog inte hur enkelt det var att ta in en ensam kvinna som bara lämnade allt och flyttade in utan möbler och utan egna barn. Det enda kravet jag hade var att man ska visa lite respekt för vuxna människor och följa regler när man nästan är vuxen, dvs ta undan efter sig och inte småäta hela dagarna. Än idag äter vi aldrig tillsammans utan i detta hushåll går man och småäter varje timme istället.

Ja, jag tycker att man som vuxen i sitt hem får bestämma tider måltider.

I det här fallet är det väl problemet snarare att TS's sambo klivit av sin bestämmande roll som vuxen och förälder i familjen.

TS har ju varit i relation med mannen i fem år, det måste väl vara tillräcklig tid för att byga relationer och kunna ta upp ämnet spelregler?

Men sen är det klart aldrig lätt att komma in med regler för tonåringar om de har haft laissez-faire-föräldraskap hela sin uppväxt.

Jag håller inte med dig alls. Jag anser att läget har uppstått främst av att barnen lärt sig att de är de och inte mamma, pappa och andra vuxna i familjen som styr. TS's sambo har bäddat illa för att ta in en ny familjemedlem.

Med den inställningen ska man förbli ensam med barnen.

Förälder som inte bor i huset bestämmer inte reglerna där.

Vuxna i familjen/hushållet är de som borde bestämma, men i detta fall verkar barnen bestämma mer än både sin pappa och hans sambo. Jag kan inte begripa hur man inte kan se problemet i detta.

Respekt åt alla hade nog rykt långt innan TS klev innanför dörren.

De rutiner TS förespråkar är definitivt inte osunda. Relationen mellan pappan och barnen är däremot osund.

Med tanke på de åsikter som uttrycks i såna här trådar är det inte konstigt att många väljer bort att dejta personer med barn sen tidigare. Som bonusmamma ska man tydligen bara hålla käften och lyda bonusbarnens och exets minsta vink.

Jag tror du kommer ha svårt att hitta en partner som kommer gå med på att acceptera precis allt du och dina barn gör oavsett hur det drabbar honom. Såvida du inte skaffar en docka.

Som sagt, vill du bestämma till 100% får du göra det ensam. Så fort du ska samarbeta med andra så kan du inte längre bestämma allt till 100%