Känns som att vi nått botten!

Det är kanske små och i många ögons rimliga krav om och när man etablerat en relation till varandra. Det är en helt annan sak att komma in i en konstellation där de som redan befinner sig i den är nöjda och tycker att det fungerar bra och komma med krav som de du nämner. Att dessutom använda sig av partnerns rädsla att förlora en för att kunna få igenom sina krav skapar förstås i förlängningen både misstämmning och bitterhet. 

Det finns många familjer där det är helt okej att småäta och att inte behöva sitta ner på en gemensam familjemåltid dagligen och konversera varandra trots att lusten kanske inte finns där, och för tonåringar som förväntas göra det för en förälders nya partners skull kan det innebära att de verkligen slår bakut. 

Skulle du alltså ha något att invända mot att din partner lägger pengar på sina vuxna barn? Är du en sådan där typ som anser att partnerns pengar är era, mest dina, i samma stund som ni blivit tillsammans, flyttat ihop eller gift er? Och kanske också att du vet lite bättre vad de ska användas på och inte? Partner-manager? 

Usch.

Våra numera utflyttade vuxna barn fick definitivt komma och gå som de ville när de bodde hemma. Vi var rörande överens om det min man och jag, och ingen av oss hade någonsin velat ha en partner med en annan inställning heller. Särskilt inte en som måste bestämma till och med över matvanor för att känna sig viktig och som traktar efter pengar den inte varit med att tjäna. 

Kvinnor som resonerar som du brukar tycka att männen är barnens tjänare oavsett om det bara rör sig om helt vanligt föräldraengagemang och anledningen till att ni tycker så brukar vara att ni vill att männen ska betjäna endast er. 

Det borde väl vuxna kvinnor också vara, så att de har något i sin egen plånbok och slipper snegla på och sukta efter partnerns pengar. 

Jag uppskattar inte om barn är otrevliga mot mig. Jag kan däremot förstå vad sådant kan bero på och låta bli att ta det personligt när det inte är det. Jag är inget helgon heller, det behöver man nämligen inte vara för att förstå att man bör bygga upp en relation innan man har synpunkter/regler/förväntningar på och för någon annans barn. När du träffar en ny person så vill du säkert inte heller att den personen ska ha synpunkter på dina vanor innan ni ens byggt något sorts vänskapligt fundament där ni båda förstår att det som uttrycks inte bara handlar om att bestämma, ändra och kräva utan har att göra med ömsesidig hänsyn till och omsorg om varandra. Det är mycket svårt att hoppa över viktiga steg i relationsbyggande, särskilt när det handlar om lite äldre barn och tonåringar. 

Jag har aldrig sagt att styvmammor, nya partners och bonusföräldrar inte får ha några synpunkter alls. Jag säger att det är viktigt att sovra bland saker man kan och kanske till och med bör ha synpunkter på och sådant man ska låta bli att peta i. Att tonåringar äter mycket och småäter kan definitivt vara en sådan sak som det inte alls är läge för den nya partnern att lägga sig i. 

Att bjuda in till en gemensam måltid ibland är väl en trevlig gest, om den som gör det gör det för att hen skulle tycka att det vore just trevligt att äta tillsammans och inte tar illa upp om det inte passar precis då. Att däremot initiera och kräva gemensamma måltider för att man själv vuxit upp så eller tycker att det är det enda rätta och att allt annat är en skymf mot ens egen goda smak och förstånd är något helt annat och mycket oförskämt. 

I det här fallet skulle jag tro att ts varit tämligen utagerande under lång tid och regelbundet levererat sitt missnöje över en rad saker som rör barnen, och därtill använt sig av mannens förälskelse och rädsla att förlora henne för att försöka att driva igenom dem. Det är inte konstigt att sådant sällan slutar väl.