Mamma till transperson

Hej!

Först och främst vill jag säga att jag inte själv är förälder. Jag läste ditt inlägg strax efter att du skrev det, och avvaktade med att svara i hopp om att någon mer "passande" skulle göra det. Så ta mitt inlägg för vad det är; En utsträckt hand från en som inte ens är förälder. Personer utan barn som "lägger sig i" diskussioner som rör barn och ungdomar blir ofta sågade vid fotknölarna här på FL. Men eftersom jag gissar att du känner dig ensam i situationen och ingen annan svarat än så kanske mitt inlägg duger i väntan på mer relevanta svar.

Min egen erfarenhet av transpersoner kommer från att umgås med vuxna personer som genomgår eller redan genomgått könskorrigerande behandling. Det är ofta ett stort steg att berätta för sina närmaste, och viktigt att bli bemött på ett bra sätt även om det ibland kan komma som en chock.

Jag kan som sagt själv inte vara det du efterfrågar, men hoppas att du får svar från andra i liknande situation. Det enda jag kan bidra med är en länk till RFSL:information kring frågor som rör transpersoner och personer i deras omgivning, men jag gissar att du kanske redan har hittat dit

www.rfsl.se/verksamhet/trans/

RFSL är, i mitt tycke, en pålitlig och seriös källa för bra och korrekt information, beskrivet på ett sätt som gör även komplicerade ämnen lätta att ta till sig, och att det därför är där jag valt att börja när jag sökt information kring ämnen som rör det mesta inom ??????????. Jag är säker på att jag, precis efter att mitt potentiella barn hade "kommit ut" befunnit mig i chock och att det nog tagit ett tag innan jag börjat googla, om jag inte redan hade känt det på mig, för då hade jag nog sökt information i förväg. Deras sida kan ju även vara ett sätt för er att tillsammans söka svar och leda till förtroliga samtal, men det beror ju helt och hållet på vilken relation ni har sedan tidigare.

Det enda som jag reagerar på i ditt inlägg är det pronomen du använder. Din första mening lyder "Jag har nyligen fått informationen av min dotter (nu son) att hon e trans", och därefter benämner du hen som "hon" genom resten av inlägget. Din formulering i första meningen ger mig uppfattning att Din 15-åring föddes som tjej och nu berättat att hen egentligen är kille.

En av de viktigaste sakerna för majoriteten av de transpersoner som jag antingen känner personligen, följer via sociala medier eller har läst/hört berätta i andra sammanhang är samtidigt en av de svåraste men också viktigaste för mig som utomstående att inte råka göra, och det är att använda rätt pronomen. Just i tal, där och då, är det så lätt att råka säga "hon" om någon som jag känt sedan innan han började sin resa mot "rätt kön". Jag kommer alltid på mig själv direkt, men då är ju skadan redan gjord. Transpersoner förstår ju så klart att omställningen är svår för omgivningen också, men jag försöker verkligen att använda rätt pronomen. Och just i skrift finns det ju inte samma "ursäkt" för det går att radera och korrigera. Om jag missförstått dig och din 15-åring fötts som kille och nu identifierar sig som tjej ber jag om ursäkt.

Anledningen till att jag tog upp det är för att det ofta diskuteras I transkretsar att föräldrar som vägrar acceptera att deras barn "kommit ut" använder fel pronomen som ett verktyg för att förminska och såra dem, och det känns som det absolut sista du vill göra. Just att prata med din tonåring om hur han eller hon vill bli benämnd är ju också ett sätt att visa ditt stöd och öppna upp för andra diskussioner. Hur vill hen göra med att informera släkt och vänner till familjen? Vilket pronomen föredrar hen? För en tid sedan läste jag om en mamma som var förtvivlad över att hennes barn kommit ut som transperson och vill bli kallad för den. Mamman tyckte själv att det lät nedvärderande, men fick rådet att benämna sitt barn efter dess eget önskemål, och det är ett bra råd tycker jag; att vara lyhörd och hantera det efter transpersoners önskemål.

Förklaringen kring att vilja kallas för "den" kommer av att många unga transpersoner idag, oavsett var i världen de själva bor, följer transpersoner från engelsktalande länder i sociala medier. I engelskspråkiga länder används ofta, åtminstone inom ?????????? "they/them" på samma sätt som vi i Sverige använder "hen", men vissa i Sverige har valt att därför använda "den" som pronomen. Det känns lite ovant, men jag gissar att man/en vänjer sig med tiden, precis som det tog ett tag att vänja sig vid att skriva "en" i stället för man, och "hen" istället för han/hon. Det senare känns rätt så naturligt för mig numera, och är i min mening ett väldigt praktiskt ord, men att skriva "en" i stället för "man" känns fortfarande onaturligt. Det låter, i mina öron mer som ett dialektalt uttryck för man, än som ett könsneutralt ord.

Till sist vill jag säga att du verkar vara en toppenförälder som söker efter andra I liknande situation för att kunna stötta din tonåring, och jag håller tummarna för att du får stöd från andra föräldrar och att det går bra för er alla! <3

Och jag bidigar en till länk:

www.1177.se/liv--halsa/konsidentitet-och-sexuell-laggning/konsdysfori/

Attans, jag glömde bort att det inte funkar att använda telefonens emojis i inläggen. De långa raderna med frågetecken på ett par ställen i texten var när jag använde ikonen i form av en prideflagga, så ersätt dem med "HBTQI+" när du läser inlägget.

Nej. Håller inte med.

Har inte varit i samma sits men dels borde du väl kunna bolla med habiliteringen, och dels börja med att använda hans önskade pronomen.

Det har väl visat sig i vissa fall att vissa gått igenom könskorr.behandling och sedan insett att dessa faktiskt är könet de var från början - och då ofta att dessa personer varit på spektrat. Så mina spontana tankar är: börja benämna ditt barn han/honom och ett könsbekräftande namn. MEN ta upp detta med habiliteringen. Det är ju av yttersta vikt att ditt barn inte genomgår operationer och hormonbehandlingar innan det är fastslaget att detta inte beror på autismen, utan helt och hållet handlar om att ditt barn fötts i fel kropp.

Allt, såklart, med full respekt för ditt barn.

Fråga din son hur han vill bli stöttad och bemött, vilket namn han vill kallas osv. Sedan är det ju så att man inte alltid måste genomgå könskorrigering för att leva som man på precis alla andra sätt. Jag vet däremot inte om man får byta juridiskt kön utan operation.

Hoppas ni reder ut så småningom ifall detta beror på faktiska tankar och känslor, eller om det är diagnosen som spelar in, och lycka till för er båda så klart.