NatMar005 skrev 2021-09-08 08:22:10 följande:
Nu är jag iofs inte adopterad men har letat efter en "Fader okänd" - är född i Mellanöstern av en svensk psykiskt sjuk mamma med missbruksproblematik och är även uppvuxen i familjehem. Kanske kan jag erbjuda perspektiv ändå.
Som barn hade jag ett stort behov av att hitta min pappa, jag var naiv och tänkte att han ville ha mig bara han visste vart jag fanns. Trodde att han letade efter mig, älskade mig. Jag fantiserade ihop många lyckliga scenarion och även fantasihistorier om vad han jobbade med, hur han levde etc. I takt med att jag blev äldre däremot blev förväntningarna mer realistiska och behovet av att ha en relation till honom försvann. Behovet av att få veta mitt ursprung däremot, det kvarstod.
Jag insåg två saker som vuxen; 1. Jag kunde inte lita på information min mamma gav mig. Historierna gick inte ihop och ingen data var spårbar. Tex sa hon sig minnas vilken bil han körde men inte hans födelsedatum trots att hon påstod att de levde ihop i 11 år. Hon kunde även påstå att hon visste att han spelat fotboll men inte i vilket lag. Hon gav mig således bara information som inte gick att spåra. Lagnamn hade ju gett mig ett område att börja söka på.
2. Då min mamma befann sig i landet illegalt och hennes påstående om att jag skulle vara född på ett visst sjukhus visade sig felaktigt. Faktum är att jag inte ens är född på något sjukhus, inget sjukhus i landet har några dokument gällande någon med mitt namn född under ens samma år i landet. Återvändsgränd. Jag slutade leta med hennes information ungefär vid 25 års ålder och vår relation gick i kras efter att jag sagt att antingen berättar hon sanningen eller så kan vi aldrig ha någon relation. Detta är en för stor sak att systematiskt ljuga om. Hon stod fast vid sin historia och med det så blev hon därmed historia för mig.
När hag fyllde 30 fick jag ett DNA-test i present av min svenskfödda storasyster (vi har två bröder också som inte heller vet vem deras pappa är). Hon vet däremot för att mamma var gift med hennes pappa innan vår mamma lämnade Sverige. Hon hade tagit vid mormors släktforskning efter att mormor gått bort. Jag hade då samma tankar som du; har jag rätt att veta mitt ursprung? Kommer jag hitta obehagliga sanningar? Vilket ansvar medföljer eventuell hittad information? Kommer jag med mitt sökande tvinga på oskyldiga människor oönskade vetskaper? Jag landade i följande; det var inte mitt ansvar utan ansvaret låg på honom som haft oskyddat samlag med min mamma, alt. Bägge två. Det var inte jag som ställde någons liv på ände hur som helst. Jag bad inte om att bli född. Jag ansåg mig ha rätt att veta men inte rätt till relationer med de jag hittade. Viss skillnad kan jag tycka.
Så, vad hittade jag då? För det första kunde vi konstatera att vi alla 4 var halvsyskon, ingen av oss hade samma pappa och det stod klart utom rimligt tvivel trots att vår mamma fortsatte att hävda motsatsen. Jag hittade initialt inte min pappa, men hans bror och en mängd farbröder och fastrar. Att de var druser slogs fast och iom det förstod jag att chansen att någon i hans släkt skulle bli glad över att jag kontaktade dem var väldigt låga. Jag var okej med det. Jag författade ett mail som jag skickade till samtliga som hade angett en mailadress där jag förklarade att jag enbart sökte information om vem min biologiska pappa var till namnet samt historia. Det dröjde månader och enbart 1 Pers svarade; hans närmaste bror. Det enda han skrev var att han kunde bekräfta att hans bror haft en relation med en svensk kvinna med namnet X (min mors andranamn som var mer internationellt gångbart) vid samma tidpunkt som han varit förälskad i men ej fått lov att gifta sig med och därför ej heller fått lov av släkten att erkänna faderskap. Han blev sedan bortgift ett kort tag efter att min mamma flyttat tillbaka till Sverige och skulle jag bli känd nu så skulle hans fru bli utstött och vanärade, så även deras gemensamma barn. Efter ca 1 år fick jag en notis om att det tillkommit DNA-resultat i mitt släktträd och när jag gick in och kollade såg jag att det var min far och att detta bekräftades till 99%. Jag blev oerhört förvånad, nu var jag ju känd!
Där fanns ett kort mail ifrån honom där han sa att detta var det enda han kunde och ville ge mig. Han bad mig att inte kontakta honom eller hans närmaste familj och hans bror var heller inte villig att svara på fler frågor ifrån mig.
Idag är jag snart 34 år, väntar mitt första barn, och har nöjt mig såhär än så länge iaf. Bortsett ifrån ett kort mail till min farbror om där finns några genetiska sjukdomar jag bör känna till. Inget svar än men det är vad det är.
Jag har fått svar på de viktigaste frågorna; vart jag är född, om han kände till mig, att jag inte var någon otrohetsaffär, om han vill ha en relation med mig och om jag har några syskon eller vilka släktingar som finns i livet. Det räcker så för nu åtminstone.
Slutsats; Jag hade rätt att få veta, han visste att han hade satt barn till världen. Jag anser mig dock inte ha rätt till några relationer och planerar inte att ta del av något arv. Jag känner heller inget behov av några relationer. Men vad som är rätt för dig TS, det kan bara du själv svara på och för att kunna avgöra det så behöver du kanske mer information? Den finns där ute och du HAR rätt till den. Beroende på vad du hittar får du sen bedöma om och hur du vill använda den. Men kom ihåg att du kanske inte gillar det du hittar men att det antagligen är bättre i långa loppet att faktiskt veta. Fundera ett extra varv på hur informationen kan komma att påverka dig och ta det stegvis, det är mitt råd till dig. En sak I taget. Den här resan har lärt mig väldigt mycket om mig själv, vad jag är värd och vad jag behöver. Lycka till!
Tack så otroligt mycket, vilken resa du gjort. Makalöst att din far sedan gjorde test och du fick det helt bekräftat. Kan inte föreställa mig känslan. . . Jag börjar allt mer känna just det både du och Vlad här säger - att det är bättre att veta än att antingen inte veta alls eller bara ha lögner att förhålla sig till. Känns inte som att det går att få något avslut på tankarna annars, de ligger öppna och sårbara hela tiden.
Jag hoppas att du får ett svar sedan om genetiska sjukdomar. Tänker att det ändå borde vara någonting de kan vara generösa med. En osjälvisk handling som skulle kunna vara till hjälp för dig och det barn du bör på. Just det är en av de saker som stört mig - man frågar och frågar om detta inom sjukvården, men sedan när jag säger att jag inte vet blir en del helt perplexa och säger saker som att det inte är så viktigt att veta osv. Jag hade önskat att man som adopterad utan bakgrundsinformation hade fått göra en screening för sådant som går att finna genetiskt. Exempelvis om man bär på genen för förhöjd risk för en typ av bröstcancer osv.
Tack för rådet att ta det stegvis. Jag är själv rätt nervös, faktiskt. Landet jag kommer ifrån är långt ifrån direkt modernt rakt över och många lever i extrem fattigdom och slum. Jag tvivlar på att min biologiska mor tex har gjort något sådant här DNA-test, men oron ligger mycket på den biologiska faderns ursprung. Jag får väl som sagt göra så - ta det steg för steg. Steg 1 är att våga spotta i det där röret. Steg 2 blir att posta testet, osv. Jag har haft testkittet liggandes här länge utan att ens ha vågat öppna det . . .
Jag tänker också som du - det här med att jag egentligen HAR rätt till att veta mitt biologiska ursprung, men att jag inte på något sätt tänker att jag har rätt till relationerna. Jag tänker att det får bli min utgångspunkt i detta projektet. Nu ska jag bara våga också.
