Det handlar mest om att jag känner ansvar att inte överge. Jag valde att lämna men hen ville absolut inte det. Jag känner mig förpliktad att finnas där och att det är mitt ansvar att svara på kontaktförsök om personen mår dåligt för det är jag som fått hen dit
Tack för era svar ?? Jag tror att det ligger mycket i att jag är medberoende och kanske i samband med att jag har höga krav på mig själv. Jag tycker att detta är väldigt svårt. Jag har fått mycket kritik under årens lopp när jag varit borta och inte svarat på telefon eller mess nog snabbt, det sitter i. Ni har också rätt i att jag faktiskt inte vet om hen mår dåligt nu utan det är mina spekulationer i och med att det brukar börja med en rolig händelse i vardagen om hens barn tex för att sedan vända till att jag är en idiot som valde att lämna. Rädslan för hur samtalet ska urarta kommer tidigt och därför känner jag mig också så säker på att det kommer explodera snart. Ni som då säger att jag ska blocka, jag hör er men det är svårt. Svårt för att viljan är att vara till lags och att jag någonstans ?måste? stå för att jag lämnade i kombination med att jag fått skäll när jag inte svarat på vardagliga saker såsom ?vad ska vi äta till middag?? Tidigare när vi levde ihop. Hen kunde straffa mig med tystnad i flera dagar för att jag inte svarat på ett sånt mess. Det finns mycket i den här historien som gör att jag känner såhär även om jag vet att problemet i slutändan ligger hos mig att göra något åt