Känner man verkligen vem som är den rätta?

Jag tror att man känner det, men jag tror att många är lite förvirrade och har kanske ingen erfarenhet så man vet inte hur/vad det är som ska kännas "rätt". Dessutom tror jag att det är olika personer som skulle vara "rätt" i olika faser i livet eftersom man själv förändras. Ingen är ju exakt likadan år efter år. 

Jag tror också det. Men jag tror absolut inte man ska basera det på hur kär man är, för som du säger, få är väl tillsammans och skaffar barn med nån dom inte är kära i. Jag tror snarare man ska basera det på symbiosen man har ihop, hur man interagerar och kommunicerar, hur man ibland inte ens behöver kommunicera, osv. 

Men självklart kan man ändå växa ifrån varandra, som ovan säger. 

Jag vet inte om jag tror på livslång kärlek rakt upp och ner. Även om jag hoppas på egen del eftersom jag lever med någon som jag hyser den allra största kärleken till.

För jag tror annars som du själv är inne på att i stunden kan vissa saker vara mer framträdande än andra. Jag kan ha behov eller känslor just då som uppfylls eller tillgodoses av just den här personen. Borde vi gifta oss och skaffa barn? Kanske inte. Eller så är hen just den typen av person som jag kan ha ett stadigt familjeliv med i 20 år framåt men kanske att våra intressen som äldre kommer skilja sig åt så pass att vi i vänskaplig anda går isär?
Jag har ingen aning, jag bara spånar...

Men man växer ju som person. Att leva i ett förhållande helt "statiskt" där man är den man är och inte ges möjlighet att spreta åt något håll eller utvecklas. Det går ju inte. Få av oss är nog samma person med samma intressen och framför allt samma prioritering på saker i livet när vi är 15, 25, 35 osv. Eller?

Däremot om det finns en dynamik och en vilja hos alla inblandade att växa och att låta den andre växa utan att det ska ses som ett hot av något slag så finns förutsättningar. Och sen lite kärlek på det

Jag och min man har varit tillsammans sen tonåren. Vi är runt 40 idag. Vi har ett kompispar som blev ihop i gymnasiet så de närmar sig också 20 år i relationen nu men annars är vi rätt ensamma. Och jag menar inte att vi på något sätt är idealet utan självklart så finns kärleken men också tänker jag att vi har haft TUR! Tur att vi ofta legat ungefär jämsides i vad vi velat göra. Det har inte uppstått sån friktion som gjort att något varit otänkbart eller främmande eller helt fel i tiden. Och som gjort att endera parten behövt ändra sig eller på något sätt avstå från viktiga saker utan det har gått att synka. Och just det ser jag som tur.

För det händer mycket med en person. Sånt som man inte vet själv ens när man blir tillsammans. Det kanske blir jätteviktigt och kommer med ens intuition att fly stressen i storstan när man blir förälder, vilket man kanske inte känt innan. Och den andre kanske inte alls vill det. Eller så vill ena parten bo i ett annat land. Kärleken övervinner mycket men inte allt. Och jag tror absolut att man kan ha flera kärlekar i sitt liv. Jag hoppas också att man sätter så pass mycket värde på sig själv att man inte stannar om det inte övervägande känns bra i en relation så att man VILL vara där. Annars ska man inte vara där.

Man känner det.

Gör man verkligen det...menar hur många har inte som mönster att falla för fel personer? Ser jag till alla mina föregående relationer har alla män haft ganska tydliga röda flaggor redan sen start. Jag känner att jag lärt mig en hel del av dessa misstagen, men kanske är det något från tex min barndom som gör att jag blir kär i en viss typ av person, som kanske inte är helt 100..tror detta är ganska vanligt. Igenkänning liksom..

Jag tycker att förälskelse förblindar mig initialt så jag har med åren lärt mig att inte gå fort fram utan avvakta i 3-6 månader o bara dejta den jag har känslor för innan jag överväger att inleda något seriöst.

För mig är det viktigt att min partner o jag har samma syn på familjebildning, ekonomi, till viss del politik och hur vi vill att vardagen/framtiden ska se ut.

Jag passar inte med en partner som tycker att det är livet att sitta brevid varandra i tv-soffan o se på film vareviga kväll. Jag blir lätt uttråkad av sånt o vill leva ett aktivt liv. Samma med sex. Jag skulle inte klara av att bara ha vaniljsex innan läggsdags med släckt lampa. Jag behöver mer passion och äventyr än så.

Som tur är har jag hittat mannen i mitt liv och det har jag vetat sen vi träffades. Han är modig och stöttande, han lyfter mig och får mig att känna att jag kan klara precis vad som helst. Och vi har inte haft det lätt de senaste åren. Vi miste ett barn i v. 21+5 2020, och i år miste vi vår en vecka gamla son i psd. Hade inte maken varit min klippa hade jag inte pallat att ta mig igenom dessa år, men tack vare honom kan jag faktiskt se ljust på framtiden även då jag är på botten.

Den finns ingen "Den Rätta". Det finns människor som man passar mer eller mindre bra med. Det är en Hollywood-fantasi att man hittar "Den Rätta" och sedan flyter förhållandet på utan större problem livet ut. De som har livslånga förhållanden ger inte upp när det blir motigt under åratal, de jobbar ständigt på relationen, och har ingen förväntan om att förälskelsen och passionen ska finnas i bakgrunden hela tiden.

Så, nej man känner inte att någon är "Den Rätta". Man hittar någon som man tar beslutet att leva med, och så lägger man ned hårt arbete på att förhållandet ska funka även när man inte har några förälskelsekänslor för sin parter. Ibland spricker det ändå, men det är svårare att få det att hålla om man har orealistiska förväntningar på sin parter och på hur förhållanden ska vara.

Svar nej! Många är helt säkra på att de funnit den rätta, sen slutar det med skilsmässa efter några år...

Nej.Är partnern den rätte så får tiden visa det.Och lyckan tillsammans (om den fortsätter).