Hur utvecklar en människa alkoholism? Är det en viss mängd den ska dricka eller är det något annat som gör det?
Vad måste till för att någon blir en alkoholist?
Och kan man se innan personen får alkoholism i kroppen, att det är påväg ditåt? Finns det något läge där man ser att nu måste det vända, att personen kan undvika alkoholism och alltså fortsätta livet med ett alkoholbruk utan att bli en alkoholist.
Vi har en kvinna en bit bort i släkten som blev körd till beroendeakuten förra helgen bara.
I korthet så har hon alltid varit problematisk. Snattade saker som tonåring trots välbeställd familj, omogen utan konsekvenstänk, inte mycket ambitioner i skolan. Dög nog inte riktigt i sin mors ögon ens då medan hennes syster var skötsam och "perfekt".
Så hon drog till USA för att hitta en miljonär som så många blondiner före henne, försörjde sig på olika knäck här och där men kom hem vid 30 och fick ingen miljonär. Blev missnöjd undersköterska och började dricka, hängde med fel karlar, satte sig i skuld.
Gjorde ett par omstarter, skaffade hund "den är mitt allt", gjorde sig av med hunden, drack mer. Kraschade för ett par år sen och fick en annan släkting som god man då hon inte alls fixade sin ekonomi utan blev vräkt. Hennes mamma börjar bli dement och skäms bara för denna dotter, så ignorerar henne oftast eller säger demens-elaka saker och vill inte träffa henne.
Hon fick på nåder hyra in sig i ett hus, det var lite av sista chansen, på villkor att hon skulle ha god man för att inte sänka sig mer ekonomiskt, och hålla sig nykter. Nu f*ckade hon upp det också så jag väntar mig nästan ett självmordsförsök snart. Eller att hon bara blir rejält sjuk, då hon är 50+ och har både rökt och druckit mer än sin andel genom livet.
Så kan ett alkoholistliv se ut på avstånd, men jag vet klart inte hur det inre ser ut och hur hon skulle förklara varför hon är där hon är. De närmare säger att hon menar inget illa, det är ingen elak eller manipulerande person i grunden. Men hon är inte så smart, och hon har alltid ljugit och broderat ut för att framställa sitt liv och sin framtid som fantastisk, samtidigt som hon knappt har lyckats med någonting. Och en sådan personlighet lämnar givetvis de flesta människor rätt fort, när de ser igenom lögnerna.
Min pappa dricker alkohol varje dag. Så jobbigt.
Jag vill inte ens dricka alkohol själv längre, även om jag provade att festa till och från i början av vuxenlivet.
Orkar inte besöka mina föräldrar för hatar att de inte kan 'fira' något utan antingen öl eller Whiskey. Så äckligt. och skadligt för kroppen också.
Tror mycket alkoholism går i arv. De dricker för att deras egna föräldrar gjorde det. men också, för att man mår dåligt fysiskt och/eller psykiskt och vill stå ut med smärtan på något sätt.
Alkohol är en drog vilken man kan bli beroende av precis som narkotika, koffein och socker. Vissa har större risk för det då de är beroendemänniskor.
Min pappa dricker alkohol varje dag. Så jobbigt.
Jag vill inte ens dricka alkohol själv längre, även om jag provade att festa till och från i början av vuxenlivet.
Orkar inte besöka mina föräldrar för hatar att de inte kan 'fira' något utan antingen öl eller Whiskey. Så äckligt. och skadligt för kroppen också.
Tror mycket alkoholism går i arv. De dricker för att deras egna föräldrar gjorde det. men också, för att man mår dåligt fysiskt och/eller psykiskt och vill stå ut med smärtan på något sätt.
Italienare och så då, blir de lätt alkoholister av att dricka rödvin varje dag? Eller ja, riskbruk? Har hört att de kan göra det för det är inga mängder utan kanske max ett glas till maten.
Tack för alla svaren
Det låter ju som ja, ondska vissa av er beskriver? Hur dessa behandlar sina medmänniskor. Är det en "ond" läggning som är riskfaktor också eller tvärtom kommer "ondskan" ifrån alkoholbruket? Var de snälla människor innan alkoholen kom in i bilden?
Tack för alla svaren
Det låter ju som ja, ondska vissa av er beskriver? Hur dessa behandlar sina medmänniskor. Är det en "ond" läggning som är riskfaktor också eller tvärtom kommer "ondskan" ifrån alkoholbruket? Var de snälla människor innan alkoholen kom in i bilden?
Tack för alla svaren
Det låter ju som ja, ondska vissa av er beskriver? Hur dessa behandlar sina medmänniskor. Är det en "ond" läggning som är riskfaktor också eller tvärtom kommer "ondskan" ifrån alkoholbruket? Var de snälla människor innan alkoholen kom in i bilden?
Tack för alla svaren
Det låter ju som ja, ondska vissa av er beskriver? Hur dessa behandlar sina medmänniskor. Är det en "ond" läggning som är riskfaktor också eller tvärtom kommer "ondskan" ifrån alkoholbruket? Var de snälla människor innan alkoholen kom in i bilden?
Hur utvecklar en människa alkoholism? Är det en viss mängd den ska dricka eller är det något annat som gör det?
Vad måste till för att någon blir en alkoholist?
Och kan man se innan personen får alkoholism i kroppen, att det är påväg ditåt? Finns det något läge där man ser att nu måste det vända, att personen kan undvika alkoholism och alltså fortsätta livet med ett alkoholbruk utan att bli en alkoholist.
Tack för dina svar, men filosofi var inte vad jag tänkte mig diskutera här, utan vad är det som tippas över gränsen när människan blir alkoholist, eller jag vet inte hur jag ska förklara, mängden är det ingen som har svarat på, eller kan det bero mer på regelbundenhet än mängd till exempel, men du verkar vara inne mer på de känslomässiga bitarna, att det är de som får en människa att utveckla en alkoholism i kroppen? Tror du inte att det behövs själva den fysiska kemin i alkoholen göra verkan i kroppen också till en viss gräns för att det ska kunna bli alkoholism?
Ja, att alkohol har negativa effekter så är det ju, det gäller ju både alkoholister och de som aldrig utvecklar någon alkoholism.
Så psykiskt dåligt mående av någon art behöver finnas med i bilden för att en alkoholism ska kunna uppstå i en människa...men säkert kan man må dåligt av själva alkoholbruket också även innan det blir ett missbruk, tex om någon grälade på en att man blev full och pinsam på en middag eller fest
Min start på min alkoholism berodde på ett otroligt tungt trauma då mitt yngsta barn blev sjuk till den gräns att vi under lång tid inte visste om hen skulle överleva.
Jag kunde inte sova och drack vin för att lyckas med det. Då sjukdomsperioden varade flera år så drack jag ju mycket under flera år, det blev mer naturligtvis då jag inte blev nog trött på den mängd jag behövde från början. Man tål ju mer och mer. Sedan hade detta tyvärr blivit ett beroende och jag har gjort en hel del dumt pga detta:
Smygdruckit OTALIGA gånger, flera gånger i veckan
Snott alkohol av min sambo i smyg och panikhandlat för att dölja detta sedan (fyllt på flaskor osv)
Bråkat med sambon som jag älskar mer än allt annat
Druckit innan kvällsmöte på jobbet
Kört bil efter ett glas vin för att jag inte ville erkänna att jag druckit vin vid en tidpunkt på dagen man inte ska
Gömt alkohol i garderoben
Fått ångest för att jag dricker för mycket och druckit mer för att döva den ångesten
Sett fram emot att sambon skulle åka iväg några dagar för att jag då skulle kunna dricka en vinare i fred
Gått upp i vikt
Ja herregud. 
Men har faktiskt lyckats vända detta nu, till sist. Var rädslan att förlora sambon som gjorde det. Kändes som att han börjat misstänka något och han tittar lite underligt på mig när jag dricker på helgen (när man "får), dricker nämligen mycket mer än honom.
Han har kommenterat mina alkoholvanor någon gång, men jag ljuger så djävla naturligt att han köpte det till en början. Tror inte han gör det så länge till, om det nu faktiskt inte redan är så att han förstått men inte vill tro det. Vill inte förlora honom, förutom barnen (som flyttat hemifrån) så är han det bästa jag har.
Har inte druckit en droppe på två veckor och tänker fortsätta så.
Hela begreppet alkoholism som vi pratar om det är ovetenskapligt och grundar sig i det som Anonyma Alkoholister predikar. En religiös och helt ovetenskaplig organisation alltså som inte har någon evidens bakom sitt 12-stegsprogram. Inte fungerar det heller då majoriteten inte blir hjälpt av det.
Det är svårt att svara på. Tror inte det är att vara ond. Utan att alkoholiser oftast har en annan verklighetsuppfattning. Ett annat tankesätt - de lever för dagen. Struntar i det mesta och är ansvarslösa.
De följer ju samma personlighetsmönster de flesta med en beroendeproblematik. Om det så är shopping-, spel- eller alkoholberoende.
Problemet med dessa personligheter är att de till och med struntar i sina egna barn då beroendet kallar. Jag är för dåligt insatt i vad det är som framkallar detta beroende.
Det enda jag gör är att springa åt andra hållet så fort som möjligt då jag möter en människa med ett riktigt beroende. De saknar ofta själv självinsikten att förstå att de ens har ett beroende.
Jag tror att om du ska kunna hjälpa en person ur ett beroende behöver du främst en professionell utbildning att stå på. En vanlig medmänniska kommer lätt för nära inpå den beroende och det kan sluta med att du själv drabbas av psykisk ohälsa.
En utbildad beroendespecialist klarar ofta av att inte påverkas emotionellt utav beroendemänniskan. Vilket är en förutsättning för att hjälpen ska fungera. En människa med ett beroende är expert på att manipulera. Är du inte specialistutbildad är det otroligt lätt att låta sig manipuleras, du märker det oftast inte, så skickliga är de på att manipulera.
Det är ju absolut de känslomässiga bitarna som gör att du utvecklar alkoholism. Missbruk är en typ av självmedicinering och bakom ligger ofta obehandlad psykisk sjukdom, funktionsnedsättning, trauma, ångestsjukdom självhat osv. Du dricker för att du inte klarar av att hantera dessa bitarna av dig själv. Dessa tillstånd är också ofta ärftliga därmed så ärvs ofta missbruk. Men egentligen är det inte missbruket i sig du ärver utan den bakomliggande orsaken.
Min start på min alkoholism berodde på ett otroligt tungt trauma då mitt yngsta barn blev sjuk till den gräns att vi under lång tid inte visste om hen skulle överleva.
Jag kunde inte sova och drack vin för att lyckas med det. Då sjukdomsperioden varade flera år så drack jag ju mycket under flera år, det blev mer naturligtvis då jag inte blev nog trött på den mängd jag behövde från början. Man tål ju mer och mer. Sedan hade detta tyvärr blivit ett beroende och jag har gjort en hel del dumt pga detta:
Smygdruckit OTALIGA gånger, flera gånger i veckan
Snott alkohol av min sambo i smyg och panikhandlat för att dölja detta sedan (fyllt på flaskor osv)
Bråkat med sambon som jag älskar mer än allt annat
Druckit innan kvällsmöte på jobbet
Kört bil efter ett glas vin för att jag inte ville erkänna att jag druckit vin vid en tidpunkt på dagen man inte ska
Gömt alkohol i garderoben
Fått ångest för att jag dricker för mycket och druckit mer för att döva den ångesten
Sett fram emot att sambon skulle åka iväg några dagar för att jag då skulle kunna dricka en vinare i fred
Gått upp i vikt
Ja herregud.
Men har faktiskt lyckats vända detta nu, till sist. Var rädslan att förlora sambon som gjorde det. Kändes som att han börjat misstänka något och han tittar lite underligt på mig när jag dricker på helgen (när man "får), dricker nämligen mycket mer än honom.
Han har kommenterat mina alkoholvanor någon gång, men jag ljuger så djävla naturligt att han köpte det till en början. Tror inte han gör det så länge till, om det nu faktiskt inte redan är så att han förstått men inte vill tro det. Vill inte förlora honom, förutom barnen (som flyttat hemifrån) så är han det bästa jag har.
Har inte druckit en droppe på två veckor och tänker fortsätta så.
