Jag har slutat fungera i sociala sammanhäng vid upplevelsen av att det är tråkigt/ointressant och/eller vid tråkiga ärenden/arbeten
Hej, jag har alltid hört att ju äldre man blir desto mer bryr man sig inte om vad folk tycker och tänker om en + att man blir mer avslappnad m.m.
Jag vet inte om jag börjat lära känna mig själv eller om jag börjar förändras.
I alla fall, så var jag en gång i tiden en person som gillade att ställa upp, jag har bland annat skrivit upp mig för saker inom volontärsuppdrag och andra saker.
Jag går till kyrkan en hel del, men har nästintill slutat med det för att jag inte står ut med alla människor jag stöter på. Jag tycker det är påfrestande att ge falska leende och låtsas som om man tycker det är trevligt att träffa olika människor, bara för att inte ge negativ attityd. Jag tycker det är jobbigt med kallprat.
En del av mig är fortfarande en person som vill skriva in mig för olika saker. Men det är mest för att: ''Jag kanske kommer tycka det är kul eller att jag kanske lär mig något - Jag vill inte missa saker + att det vore kul att göra det tillsammans med sina vänner''.
Men när jag tänker på vad jag själv vill innerst inne, så vill jag inte göra någonting. Jag vill dra till Gudstjänst, men jag vill skippa att träffa på andra. Jag är inte introvert. Jag älskar mina vänner och vill absolut vara med på olika sociala sammanhang där man har kul.
Jag hatar att jag skall bete mig på ett vis sätt för att andra förväntar sig på att jag skall vara så. För ''Annars bryter man normen''. Jag hatar den stilen av att ge falska leende.
Bland mina vänner har jag även slutat lyssna på gruppkonversationer jag finner är totalt ointressanta. Om vi t.ex äter mat hos någon och så är det folk som drar upp ett samtalsämne som jag tycker är totalt SKITTRÅKIGT, så ''stänger jag av mig''. Ibland medvetet och ibland per automatiskt.
Jag tycker att det är tråkigt när en kompis ger förslag på att fika tillsammans med mig. Vilket hände mitt i veckan och jag sa att det är tråkigt att ''Bara fika''. Vilket vi ändrade till ett häng hos mig, vilket jag fann det mer givande.
Jag börjar göra mer saker jag tycker är kul och om andra inte vill det, bryr jag mig inte så mycket om. Då får folket säga ifrån i sådan fall.
Jag tycker om denna nya karaktären jag fått. Men jag undrar också: Det har i princip skett en förändring väldigt snabbt på kort tid. I princip från natt till dag, så har det gått otroligt snabbt för en sådan här (personlighets?) förändring.
Hur har ni andra det i som befinner ungefär i min ålder. Jag är exakt tjugoåtta år och trivs med denna förändringen. Jag känner att jag är mer bestämd.
Nackdel är att jag kanske utstrålar som om jag skulle ha autism eller åtminstone social inkompetent när jag befinner mig just i sammanhang jag finner är tråkiga, för att jag just ''stänger av mig''.
En annan nackdel är också att jag inte lyssnar på grupp konversationer, om jag finner samtalsämnet tråkigt.
Ibland när det är enskild konversation (Öga mot öga), så känner jag att jag måste sätta en extra energi på mig själv för att hålla i koncentrationen, när jag finner det samtalsämnet tråkigt/ointressant.
Jag står inte heller ut med Bibelstudier.
Jag har helt enkelt blivit en person som blir lätt uttråkad och i princip står inte ut med vis folk.
Jag älskar mina vänner. Men det är många människor i min omgivning (Bekanta) som jag bara blir frustrerad eller i alla fall känner en känsla av att jag inte alls vill prata med den människan, men blir illa tvungen. P.g.a att man kanske är i kyrkan eller att personen känner en kompis till mig eller att man inte vill förstöra en stämning under ett umgänge.
Som sagt, denna förändring har skett väldigt snabbt. Kan man verkligen få sin personlighet ändrad såhär snabbt?
Jag älskar den, samtidigt som jag inte gör det. P.g.a lätt uttråkad och ''Stänger av mig'' vid tråkiga social-sammanhang.
