Flytta ihop med barn

Man kan absolut kräva regler MEN ni måste sannerligen prata igenom detta innan ni flyttar ihop! Barnen ska inte drabbas av en kulturkrock för att du tycker något och pappan en annan. 
Om du inte ens är så förtjust i barn kanske ni inte ska bo ihop. 

Det låter inte som att ni bör flytta ihop. Var särbo, I alla fall tills barnen är i över tonåren.

Hur människor väljer att leva sina liv är ju väldigt individuellt. Hur människor med barn vill leva sina liv finns det också lika många varianter av som det finns människor. Därför borde du ställa alla dessa frågor och tankar till din pojkvän snarare än till oss. Finns det någon anledning till att du inte gör det? Är han inte intresserad av att lyssna på dig och möta dig i dina önskningar? Är han intresserad av att du blir en jämbördig vuxen i ert hushåll eller vill han mest ha en extrahjälp med barnen och att få livet att funka?

Rent spontant tycker jag att ni ska vara särbos, eller att du i alla fall behåller ditt eget boende. 

Självklart ska alla i den nya "familjen" få ha åsikter och inflytande om hur man ska leva. Men samtidigt är det så att barn kräver mkt tid och det är svårt att leva ett sådant liv du verkar vilja leva med barn. Så ni måste båda kompromissa. Sedan är det ju inte säkert att barnen reagerar väl på kompromissen, de kanske slår bakut om saker och ting ändras. Hur ska ni göra då?

Styvbarn är en belastning, du kommer alltid att ses som mindre betydande.

Har din kille redan satt sig upp mot dig, i ditt hem med dina saker inklusive katter, så lovar jag att det inte blir bättre när ni bör ihop.

Tänk den dagen en av hans avkommor drar din katt i svansen och katten säger ifrån, alltså river ungen... och han kräver avlivning av din katt. För att ingen inte fattar att lyda. Vad gör du då?

Tänk framåt. Flytta inte ihop med ett halvt dagis som han alldeles säkert kommer kräva att du dessutom ska hjälpa till med!

Nej ni bör inte flytta ihop. Barnen kommer såklart alltid att vara nummer ett för en förälder och har man svårt att acceptera det så bör man skaffa en partner utan barn. Du har noll mandat att bestämma över barnens uppfostran och vilken typ av fostran barnen ges. Det bestämmer föräldrarna.

Alla i familjen ska givetvis trivas i ett gemensamt hem, även en ny parner. Såklart du inte behöver låna ut dyra saker eller låta barnen dra din katt i svansen, men,

Barn kletar, får utbrott och är ganska jobbiga. Det är fakta. Det är en del av dealen.

Varför skulle en förälder låta bli att trösta tänker du?

Var särbo. Du låter exakt som en person jag känner som flyttade ihop med en kvinna som hade barn sen innan. Det gick inte bra.

Han berättade för mig ett par gånger att hans föräldrar varit mycket hårda och ofta behandlat honom kärlekslöst. De hade nog egentligen inte velat ha barn. Han hade mått mycket dåligt av detta som barn och det hade ärrat honom som vuxen. Jag såg sen hur han behandlade kvinnans barn precis så som han berättat att hans föräldrar behandlat honom. Alltså ner på detaljnivå, han upprepade till och med de hårda ord föräldrarna sagt, ord för ord, till barnen.

Bo ihop de veckor som barnen är hos mamman.

Till att börja med så måste dina regler få gälla i ditt hem. Nu när ni inte bor tillsammans alltså.

Barnen skall absolut inte tillåtas dra katterna i svansen och skall naturligtvis låta bli de saker som de inte får röra.

Ni kan inte flytta ihop (om du ska ha kvar katterna) innan barnen lärt sig respektera katternas integritet.

Visst kan du om ni flyttar ihop ha önskemål gällande att tvätta händerna efter maten för att inte kladda ner väggar/soffa osv. Men ni bör diskutera detta innan och om det är många sådana här ?små? saker som är ett problem så kanske pappan behöver göra den förändringen ett antal månader innan du flyttar in, för att inte skapa onödiga konflikter där barnen kopplar alla förändringar till att du flyttar in i hemmet.

Att barnen kommer in till sängen är något jag anser att du inte kan lägga dig i. De har uppenbarligen det behovet.

Om det inte fungerar för dig så tänker jag att ni antingen inte kan bo ihop. Alternativt så får du sova i en annan säng i erat gemensamma hem/flytta över till annan säng när barnen kommer in.

Sovandet är absolut en sådan sak du bör akta dig från att barnen kopplar till faktumet att du ?flyttat in?.

Hans barn kommer alltid vara prioriterade. Diskutera hur han ser på detta och om han är villig att göra några förändringar. Kanske bör ni även prata om hur ni ser på situationer som kan uppstå är barnen blivit äldre?

Om barnen bor varannan vecka finns ju även alternativet att du bor tillsammans med honom de veckor barnen inte är där.

Oavsett vad ni väljer så skulle jag råda dig att behålla din bostad tills ni ser att den nya situationen fungerar. Antingen låter du din bostad stå tom eller hyr ut den.

Tack för ditt svar.

Ang att trösta, om det ena barnet petar på det andra o börjar gråta för att det gjorde jätteont och pappa kommer springandes o säger "men oj oj gjorde det ont" och tröstar o blåser o tar fram plåster. Så känns det som att de gör det för uppmärksamheten och inte för att det faktiskt gjorde ont. Eftersom jag själv inte är mamma, så vet jag inte men kanske lära barnen att det inte är farligt att få lite ont ibland när det snabbt går över. För de får ont o gråter över allt, små bagateller, som bara ökar på gnället. Världen går inte under, jag tycker det känns viktigt i barns utveckling att lära dem det också. Men SJÄLVKLART måste man kunna trösta, jag tröstar dem ofta också, men försöker istället också säga att det är så ibland, och försöka avdramatisera istället för att öka på dramat. Eller är jag helt fel ute?

Tack för ditt svar! Jag skulle absolut inte behandla barnen så som jag blev behandlad. Men jag vill ändå ha några regler, inte fritt härjande som sagt o alltid låta dem få som de vill. Det kan väl inte vara hjälpsamt?

Att växa upp när allting kretsar kring dem känns inte så bra på lång sikt? Eller jag kanske har fel