Ångrar min abort

Det låter lite som att du försöker skuldbelägga din sambo? Det är ju inte hans fel att du valde att göra abort. Du säger ju själv att det kändes 100% rätt när du tog beslutet.

Jag tror inte att det är så ovanligt att man gör en abort, det känns rätt och att det senare känns helt fel. Du sörjer det du inte fick. Kanske har du skuldkänslor. När du tog beslutet så kändes det rätt. Du kunde inte veta att det skulle kännas helt fel nu. Man ska inte behålla barnet bara för att man inte vill göra abort. Man ska behålla barnet om man faktiskt vill ha barn.

Som jag förstår det så var du inte särskilt sugen på barn innan aborten men nu är du plötsligt jättesugen på att skaffa barn? Vill du verkligen ha barn eller mår du bara dåligt på grund av aborten?

Om du vill skaffa barn nu men din sambo inte vill så får ni helt enkelt kompromissa. Kanske kan ni bestämma att ni börjar försöka om ett år? Annars får ni väl göra slut, om ni inte kan komma överens. Prata med din sambo.

Du har nog rätt i det du säger. Tror inte att jag skuldbelägger honom, men hade nog önskat att han haft ett mer öppet sinne just då och inte bara tänkt negativt samt funderat på om han ens skulle stanna kvar om jag behöll. Jag ville behålla betydligt mer än honom och kunde se det som en fin grej, men blev nog lite överrumplad av att han var totalt stopp. Jag har i många år innan aborten sagt att jag aldrig skulle kunna göra en abort och sen står jag där och har gjort en ändå. Jag älskar barn och ja jag känner absolut att jag vill ha mina egna. Detta är ett samtal vi pratar om nästan dagligen och är väldigt öppna med.

Be om samtalskontakt för att bearbeta det hela.

Jag gjorde en abort för 10 år sen, jag vet att det var rätt beslut och har väl aldrig direkt ångrat mig men den förföljde mig fram tills att jag fick mitt första barn för 3 år sen. Men med hjälp av samtalskontakt lärde jag mig hantera tankarna.

TS, jag förstår din känsla! Jag hade varit i ett 5 år långt, stabilt förhållande när jag blev gravid. Jag var 24, han var 25. Graviditeten var oväntad och min partner sa att det var abort eller break-up. Han var inte redo. 
Jag hade aldrig haft barnlängtan innan jag blev gravid men när jag fick veta att jag hade ett litet frö i magen så ville jag inget annat. Jag började drömma om hur vår familj skulle se ut och hur barnen skulle leka i trädgården på somrarna. Men, jag respekterade min partners önskan och gjorde abort, med villkor att vi ska skaffa barn senare.
Han lovade att han ska bearbeta tanken på vilka uppoffringar han måste göra för att uppfylla MIN största dröm i livet. För jag hade aldrig tvivlat på att göra allt för att han ska uppnå sina drömmar om det var upp till mig. Jag ställde ett ultimatum, jag väntar inte längre än till 30.
Några år och många undanflykter senare så ville han fortfarande inte bilda familj. Jag lämnade honom. Det var svårt, men han har en önskan att leva resten av sitt liv utan barn och jag vill inte leva mitt liv utan barn och det går inte att kompromissa på den punken. 
Jag ångrade länge den aborten, jag ville inte göra abort men jag älskade och respekterade min partner så mycket att det faktiskt inte fanns något alternativ.

Men nu lever jag i ett nytt förhållande med en man som knappt kan vänta tills vi blir 3