Att vara älskarinna är att..

Går emot strömmen här. Tråkigt när man skriver inlägg och får mycket skit. Vet hur det är. Får man känslor för någon så tänker man inte helt klart. Huvudet kan säga en sak, men hjärtat en annan. Och hjärtat tar oftast överhanden. Att vara älskarinna är svårt. Jag vet. Allt är på mannens villkor. Det bästa för din egen skull OM du mår dåligt av relationen är att bryta. Inte lätt jag vet. Men mår du bra och det inte stör dig att ha det så här fortsätt då tills du ledsnar.

Been there.

Jag har också varit där och kan bara lova att du kommer må sämre och sämre. Ta dig ur det där medan du har någon slags självkänsla kvar.

Ts, vad hoppas du på? Att han ska lämna sin fru? Eller är du beredd att ha det så här hela livet?

Att vara älskarinna är ett självskadebeteende enligt min mening.

Har själv fastnat i det under sluttampen av mitt dysfunktionella äktenskap. Det gjorde inget bättre, kan jag konstatera. 

Jag vet att ingen tycker synd om mig, men jag tycker synd om mig själv.

* Idrottskarriär? = gett upp eftersom jag inte kan anpassa mig efter vare sig en tränares eller ens mitt eget schema. Jag tror jag kunde blivit väldigt bra...

* Andra män? I perioder när jag tänkt att jag måste bryta mig loss så har jag tänkt att en anna man kan hjälpa mig ur det. Men funkar aldrig mer än att flirta på internet. Träffas på riktigt och jag känner bara avsmak. Hade en pojkvän i tonåren...sedan bara vart med honom i över tio år.

Det är fruktansvärt att vara älskarinna - på så många sätt. Att bidra till att en partner kan vara otrogen, det är det stora felet, men det skulle jag säga överträds en eller några ggr i början, sedan börjar helvetet för den som är älskarinna/älskare. Efter det är det den bedragande personen som på riktigt är den som gör det största felet.

Egoistiskt för älskarinnans/älskarens egen del är det största problemet att du bit för bit monterar ner din egen självrespekt till det att ingenting finns kvar och du bara är en skärva från det du var när du gick in i den här relationen. När du väl reducerats till denna patetiska rest till människa får du höra av den du älskar att du verkar må dåligt, är för deppig att vara med osv. Du måste spela glad och att det är ok, att du mår ok, för annars tycker den du älskar att det inte är en bonus att träffa dig, för hen har det tillräckligt jobbigt i sitt liv med sin respektive för att behöva bry sig om dig också. Det riktiga livet, som alltid kommer först. Dig kan hen alltid kapa, om det blir för jobbigt. Du måste alltså fortsätta att spela ok, vilket kommer göra dig än mer deprimerad och oförmögen att sätta ner foten och ryta ifrån.

Jag skulle säga att absolut är det fel att vara älskarinna, men det en person gör när den har någon vid sidan av sin officiella relation är riktigt, riktigt utstuderat, på fler plan än vad älskarinnan är skyldig till. Jag skulle till och med sträcka mig till att säga att Du som har en älskarinna/älskare utövar psykisk misshandel, och den du har som älskarinna/älskare troligtvis fullkomligt tappat bort sig själv. Som en form av normaliseringsprocess, där det tillslut är omöjligt att finna en väg ut. Jag skulle väldigt gärna höra från en person som har en älskarinna/älskare som reflekterat över sin egen skuld, vilka svårigheter du ställs inför. Vad händer i dig?