Förhållande som står still

Även om ni vill ha ett vuxet liv med barn, bröllop osv så kanske det inte är med varandra ni vill ha det? I så fall hade ni väl redan haft allt det där?

Känns lite som att ni rullar på ert tonårsliv som nån form av undanflykt (?) för att slippa undan olika beslut om framtiden. Det är ju verkligen att slösa bort er tid.

Vad är det som hindrar er från att leva vuxenliv?

Ja, det är väl lite det jag funderar kring. Jag har ibland svårt att se en framtid med honom. Men det känns också så otroligt tufft att göra slut eftersom att jag ändå vill vara i förhållandet just nu... Är inte dags för barn på något år till, jag har precis studerat klart och fått ett väldigt bra jobb och vill jobba upp mig i några år, men jag känner ju att det börjar närma sig och vill inte stå där när det är dags och känna att jag är tillsammans med "fel" kille.

Du vill vara i ett förhållande för att....? Är det inte lite så att det är det invanda och bekväma som gör att ni stannar? Det är praktiskt. Sex på slentrian. Ni vet vad ni har men är egentligen inte särskilt intresserad längre.. Lite så..

Jag skulle nog allvarligt talat bryta nu istället för sen. För den dagen du är redo för barn är du kanske singel och behöver hitta rätt man att få barn med och vips är du 35 och kanske inte kan få barn så lätt som du trodde.. Det är naivt och tro att du bara hux flux kan hitta en man som vill ha barn och är rätt från början.. Har du aldrig varit singel så vet du ju inte hur den världen fungerar...

Exakt vad är det du väntar på?

Jag älskar ju honom ändå, han har varit en del av hela mitt vuxna liv, jag tycker tanken på att träffa andra känns... äcklig, otrygg, läskig. När killar raggar på mig ute känner jag alltid avsmak så har svårt att se hur jag ska hitta någon ny. Och, för att vara helt ärlig, så är jag jävligt rädd för att vara ensam. Men just det du beskriver, att stå som 35-åring och vara singel, är jag inte jättesugen på...

Det är alltid svårt att säga hur andra ska göra, utifrån att man faktiskt själv inte behöver leva med konsekvenserna.

Jag dumpade en man som jag älskade i 22-års åldern, eftersom jag faktiskt inte ville ha honom som pappa till mina barn. Risken fanns ju att varken få barn, eller kärlek, men jag kände ändå att jag var tvungen att ta ansvar för det fönster av fertilitet en kvinna har.

Räcker det för dig med kärlek? Eller vill du ha möjlighet att faktiskt hitta någon att bilda familj med? Och vad är det som gör att du i din nuvarande relation, med en man som faktiskt också verkar vilja något liknande som dig inte redan är på väg dit?

Har ni det bra för att ni faktiskt inte tar "livsprojektet" på allvar och är ni verkligen nöjda? Eller bara lata?

Anledningen till att vi inte är på väg mot "familjelivet" ännu är inte enbart på grund av relationen, utan även för att ingen av oss vill riktigt än. Jag har utbildat mig i många år och vill ha några år till för att "göra karriär" och passa på att vara barnfri. Jag tänker mig att det är dags för barn om 3-5 år.

Det känns lite som att jag har skrivit på ett sätt som ger uppfattningen om att vi båda sitter lata och låter livet "passera". Riktigt så är det inte. Jag har under åren vi har varit tillsammans följt massor av drömmar, rest massor, bott i olika städer, studerat osv. Jag har levt ganska självständigt och vi har bott isär i perioder till och med. "Livsprojektet" har för mig handlat så mycket mer än bara familjeliv, men nu när jag känner att det börjar närma sig funderar jag på om jag verkligen tror att vi passar ihop i en sådan slags relation, när vi hittills haft en väldigt "fri" relation där var och en gör precis vad man vill. 

Om han är en sån som lätt blir arg och som det redan idag inte är enkelt att leva med så ska du nog stanna bara om du faktiskt inte vill ha familj. Det låter som en man som man väljer när man inte är intresserad av barn. Du borde göra ett val nu, klockan tickar. Vill du ha barn så sök dig vidare efter en stabil man och en relation utan bråk.

Jag har faktist lite svårt att förstå varför ni ska göra slut om ni fortfarande är kära, och ändå inte vill ha barn än. Relationer står still ibland och går framåt ibland i perioder, det är så långvariga relationer är. Skulle det alltid stå still så är det ju en annan sak. Men om ni båda vill ha barn i framtiden så kan det vara värt att hålla ihop.

Det är rätt tidigt att gifta sig och skaffa barn vid 26. Ni träffades tidigt, men det betyder inte att man måste vara tidig med alla andra bitar i förhållandet. Jag tycker snarare att det är väldigt sunt att ni levt som unga när ni varit unga, att ni pluggat, rest och hängt med vänner även om ni haft varandra.

Relationer kan förändras när livet förändras, om ni båda vill leva lite annorlunda om några år så kan ni säkert jobba ditåt tillsammans. Bor ni ihop idag? Om ni gör det är det inget stort steg att gifta sig, mer än juridiskt (inte att förringa såklart!). Vardagslivet hemma, era känslor för varandra eller samarbetet kring hushållsarbetet kommer inte ändras efter ett ja i kyrkan och en fest.

 

 

Jag har under flera år funderat på om han verkligen är pappa-material, och även om jag älskar honom vet jag inte om jag kan se honom som förälder till mina barn.

 

Vårt förhållande fungerar bäst när vi lever väldigt individuellt, då är vi kära och glada, men under ?tuffare? perioder, t.ex. när jag gått genom något jobbigt och varit hemma mycket, då är inte förhållandet det bästa då vi bråkar en del.

 

Därför har det känts tungt att lämna, då jag ändå är nöjd ?som det är nu?, men också tungt att stanna då jag har svårt att se hur förhållandet ska funka när vi måste umgås så intensivt som man gör när man har barn ihop.