Fråga om med eller utan barn träffa vänner..

Jag undrar samma sak. Jag barnfri, 20+ och kvinna. När mina (kvinnliga) vänner skaffar barn så ersätter vännerna en med folk som har barn så barnen kan leka med varandra. Samtalen tas nästan helt över av barnvagnar, amning, barnvagnar, dagis, bebisbajs, osv, även om det kan lugna sig lite med tiden. De får dessutom mindre tid att umgås då de får fullt upp med barnet.

Min kille å andra sidan (också barnfri) hänger med sina (manliga) kompisar (med allt från 2-5 barn) och behöver sällan ens träffa barnen. De skulle aldrig sitta och snacka om blöjor, förlossning, amningsnappar och förskola. På något magiskt vis har de även extremt mycket tid över för att umgås och kan typ alltid ses?

Finns säkert flera förklaringar. Vi var ett gäng som hängde mycket när vi var unga, flera fick barn ganska tidigt, vid 23-25 ungefär.

Dessa väninnor gick på något sätt all-in i föräldraskapet - det enda de pratade om var barnen. Vi som inte hade barn än blev ointressanta och umgänget växlade relativt snabbt över till att de med barn umgicks med varandra, med barn, vi utan barn umgicks med varandra.

Själv fick jag barn sent och jag uppfattar att vi som fått barnen sent på ett helt annat sätt behållit både umgänge, intressen och umgängesmönster i större utsträckning än de som fick sina barn tidigt.

Så ålder skulle kunna vara en faktor som inverkar.

När barn är små umgås ofta föräldralediga mammor med de små, och sen fortsätter det kanske för vissa. Många män umgås inte på det viset när de är föräldralediga, och alla pappor är inte föräldralediga på samma långa vis som många mammor är, trots vår moderna tid. 

Sen tror jag rent allmänt att kvinnor är uppfostrade till att ta ansvar för barnen, och man kanske har svårare att släppa tanken på barnen om man gör saker med vänner, utan barnen. Nu tänker jag mest på små barn. När de blir äldre blir ju barnen mer självständiga och kan hänga med kompisar utan att de vuxna ska vara med. 

En del pappor kanske fortfarande har det i blodet att de kan sticka iväg på saker "för mamman tar ju hand om barnen". 
Många småbarnsmammor har kanske svårt att säga ifrån?
Sen är det kanske olika vad man vill göra för saker också. En pappa som vill sticka ut med vänner tex och fiska, lämnar ju hemmet, medan jag kanske vill ha lika mycket egen tid men jag gör saker som jag gör hemma (tex har jag en del hobbys som går att göra på datorn). Då kanske det ser ut som om jag så himla gärna tar hand om barnen samtidigt men jag vill egentligen ha lika mycket egentid som en pappa?

Eftersom mammor (på samhällsnivå) tar majoriteten av föräldraledigheten, vabben, vardagen och projektledningen med barn blir det ju en naturlig fortsättning tyvärr.

Vi fastnade själva i samma sak innan vi uppmärksammade det här hemma. Visst tar sambon hand om barnet men grundförutsättningen antogs av nån anledning vara att jag hade barnet om inte annat var sagt. Enklare att förändra när man upptäckt tankevurpan i alla fall.

Jag tror att det beror på att barnet faktiskt är påtvingat mamman under den första tiden i livet (på grund av matsituationen.) Då kanske pappan hamnar "längre bort" och lyckas hålla kvar sin rutin med kompisar etc. Jag var nämligen med om tvärtom. Jag kunde inte amma mer än 2 månader på grund av en operation i bröstkorgen som barn, så vi fick från början komplettera med ersättning. Barnmorskan tyckte att pappa kunde ta all "flaskmatning" och jag amningen, vilket pappan gick med på. De knöts ihop som ett band extremt tidigt. När jag ville träffa kompisar, efter ett halvår, blev pappan hysterisk. Han tyckte att jag övergav vårt barn bara för att jag skulle vara borta under 3 timmar. Han släpade med vårt barn överallt under en period, efter att flaskmatningen hade intensifierats. 

Idag har vi en välmående 7-åring som knyter an lika väl till pappa som till mamma, och ingen av oss vuxna har problem med att gå ut med kompisar. 

Men från ungefär 8 månader till 1,5 år kände jag mig ytterst överflödig så jag kompenserade genom att bråka mig till vårt barn, vilket innebar att min man aldrig lyckades få en trevlig kväll med kompisar eftersom jag var så pass förbannad över att han inte kunde lämna vår son hemma hos mig. Konstigt men kanske en förklaring till det hela.