Saknar min far

Liknar min upplevelse. Jag var 5 år första gången jag bröt kontakten med min pappa, detta pga han drack sig full tillsammans med sina fyllevänner på en kvarterskrog. Jag minns än idag skammen när jag lämnade deras bord och gick fram till några tjejer som förfestade på den här krogen, de hjälpte mig att gå till baren och ringa till min mamma. Under min uppväxt hade jag pga detta (alkoholen, det finns många historier) sporadisk kontakt med min pappa. När jag sen växte upp drogs jag till killar som liknande min pappa; ofta killar som hade mer eller mindre alkoholproblem och var lite lätt narcissistiska. Som att jag ville rädda dem och göra gott, eftersom det inte gick att rädda pappa. Jag har också haft en känsla att inte duga (för honom och senare för de här mindre bra killarna), så jag har blivit väldigt hårt jobbande på olika plan och har haft svårt för separationer, inkl de som i längden skulle göra mig gott.

Jag har gått i terapi avseende detta, då min pappa dog när jag var rätt ung. Det har hjälpt mig mycket. Och även tiden samt att läsa på (i mitt fall då vuxna barn av ACA, alltså personlighetsdrag man har ev pga sin uppväxt). Idag är jag på en bra plats i livet; jag har en man som är fantastisk och extremt olik min far, barn som jag tror har en bra uppväxt och ett jobb jag trivs med. Jag vet att de här dragen finns hos mig men de är knappt synliga längre. Det finns saker jag fortfarande vill fråga min pappa men jag har också accepterat att det är så han var.

När jag läser din trådstart tänker jag att dina känslor av saknad nog grundar sig i att du inte fick närhet och den bekräftelse av din far som du behövde. För vad är det du saknar egentligen? En far men kanske inte den du hade, vilket tagit sig uttryck i att du sökt det på annat håll. Jag råder dig att ta hjälp och bearbeta detta.