Kommer jag älska mitt andra barn?

Ofta blir andra barnet ögonsten i familjen.Inget du kan känna nu.Men jag tror att det blir bra sen.

De här känslorna är ju mer vanliga än ovanliga. Helt normala och jag kan nästan lova dig att det kommer bli hur bra som helst. Har känt precis som du alla mina fem graviditeter och bara knockats av kärleken till nya bebisen när den väl kommit ut. Tänk så underbart för ditt nuvarande barn att få ett litet syskon också. Allt kommer bli bra!

Ja!

Tack för svaret, jag behöver nog höra mer sånt. Jag är bara besviken på mig själv. Mitt barn är så lycklig och längtar, min man är överlycklig och jag bara ler tillbaka utan att våga erkänna hur mina tankar går just nu. Jag hoppas verkligen att detta försvinner då jag ser mitt lilla barn och får den i famnen.

Alltså, det finns inte bara en liten begränsad mängd kärlek i dig. Inlåst i hjärtat har du en lika stor kärlek, som du aldrig märker av förrän nästa barn kommer och låser upp. Då först upptäcker du vad som gömt sig i hjärtat på dig.

Så fint!!! Tusen tack för de fina orden.  Jag bara skäms just nu när allt går så bra, var nog inte redo på att dessa känslor kunde komma.

Jag hade försökt fokusera på det viktiga. Det viktiga är inte dina känslor inför det ena eller andra barnet utan hur du beter dig mot dem. Visar du dem lika mycket kärlek, ger dem lika mycket tid, lika mycket hjälp samt hjälper dem att skapa en fin relation sig emellan så spelar dina känslor egentligen ingen roll för då märker inte barnen av någon skillnad på din kärlek (oavsett om du har olika känslor).

I de flesta fall brukar kärleken vara lika stor. Ibland inte. Ibland är mamman orolig för att inte kunna älska andra barnet lika högt men när de väl kommer kommer känslorna och kärleken kan svalna till det äldre syskonet istället.

Jag skulle säga att kärleken är lite annorlunda till alla personer jag älskar bortsett från barnen som är snarlik. Jag personligen slet (och sliter ibland fortfarande) med att kärleken till min fantastiska etta bleknade när tvåan anlänt (nog för att jag inte kunde vara där och ställa upp i alla lägen för etta längre och beteendet mot småsyskonet som inte alltid är okomplicerat). Kärleken delas på två på något vis. Jag och ettan har inte den tajta relationen vi hade tidigare medan jag och tvåan har den vilket är naturligt när barnet är beroende av mig för överlevnad?

Det är inte känslomässigt lätt. Det viktiga är vad du gör ut av det och hur du bemöter barnen och vad du visar dem! Kom ihåg det.

Jag var orolig för att jag inte skulle kunna älska mig andra barn lika mycket som mitt första. Första var en dotter, och andra var en son. Hur skulle man älska en pojke, tänkte jag? Kände inget band på det viset som jag hade gjort till flickan när hon låg i magen. Sedan kom pojken och JÖSSES. Ingen konst. Stor och omedelbar kärlek, större än någonting annat - precis som med flickan. Där och då började jag förstå att kärleken är enorm och fullkomligt obegränsad. Jag förstår hur du känner, men jag lovar att kärleken till barnen kommer ur en outsinlig källa.

Jag känner igen mig i det du beskriver. Hade ställt in mig på att denna gången skulle det bli pojke då jag har redan dotter, längtade och pratade till bebisen som om den vore pojke. UL visade flicka och jag blev besviken. Tog mig fler veckor innan jag ?sorgen? släppte. När bebisen var ute var det självklart att min stora tjej skulle få lillasyster. Kärleken är obeskrivlig.

Dock hjälpte inte min omgivning mig. Jag fick hela tiden höra ?hoppas det är blir en av varje?. Tror att det var det som eldade på mina tankar extra mycket och jag skulle bevisa att jag skulle få en av varje.

Du kommer älska dina barn oavsett kön, allt detta kommer släppa och man kommer glömma dessa tankar sedan. Bra att du kan dela med dig och söka hjälp

Har hon nämt någonstans att hon är psykiskt sjuk? Lite empati får man ha i livet. Man går igenom tuffa perioder i livet utan att man behöver få påhopp och ilska.