Kvinna/Mamma - vad är det värsta du gjort mot ditt barn när du blivit arg/rasande

Du kan välja att svara i punktform eller i mer öppen berättande form. 

Tack och lov har jag inte den läggningen att jag blir rasande då och då. Jag har en lugn personlighet. Jag blev förvånad och glad när min son (10 år nu) sa till en av mina vänner att han i princip aldrig har fått en utskällning. Vi har väl helt enkelt inte haft så mycket att skälla ut honom för. Han har nog ärvt vår lugna läggning.

Jag har aldrig gjort eller sagt något som skulle kunna vara "värst". Det är klart jag säger till honom då och då, men det är mer som typ "nu måste du stänga av tv-spelet" eller "nu är det verkligen dags för en dusch" eller nåt sånt. 

Tror också det spelar in att vi bara har ett barn, det blir mer harmoniskt i hemmet har jag märkt när jag jämför med andra. 

Hemmet ska vara en lugn oas, inget onödigt skrik eller bråk. Jag skriker inte på min man heller eller vice versa. 

Coolt att du har en så lugn miljö hemma, få förunnat tror jag att det aldrig är något.. Men och andra sidan känns det lite creepy med familjer där det aldrig någonsin är något, där man aldrig höjer rösten. Som att något stort fel ligger och bubblar under ytan. Tolka mig inte fel nu för det är ju jättebra att du har det så, men jag kan tänka mig att Breivik eller psykopaten Hannibal Lector växte upp i helt sterila hem där det aldrig var något. Det är lite den känslan man får. 

Haha! Okej! 
Själv tycker jag att det är creepy att som vuxen människa ösa ur sig en massa ovett på sina barn på ett sätt som man inte skulle göra med sin värsta fiende. Tror knappast det kommer något gott ur det. Dina barn är inte din emotionella soptunna. 

I nio fall av tio när jag ser en förälder bli rasande på sina barn handlar det mer om förälderns tillkortakommanden än om barnet. En förälder som har missat att barnet gråtskriker av trötthet varje dag när det hämtas från dagis, en förälder som sätter upp orimliga krav på vad barnet ska klara av i form av ork, skötsamhet osv. Sätter fram en tallrik med godsaker på bordet och blir sedan vansinnig när tvååringen tar en kaka. 

Personligen tror jag inte att varken Breivik eller den fiktiva Hannibal Lecter har vuxit upp under harmoniska omständigheter. Tvärtom. Däremot ser jag inget fel i att tappa orken och lusten ibland som förälder, jag säger bara att jag inte är den vrålande, rasande typen.