Feminism och jämställdhet

Ett stort problem med just genusforskning är ju att det till 99% av dom som forskar är feminister.

Det är inte en paradox, det kallas obalans i systemet vilket genererar en ensidig bild i ämnet.

Det är ju väldigt behändigt att göra som du gör, och som många som kallar sig feminister gör, att skjuta alla problem ifrån sig och förklara dem utifrån att andra (män) har dåliga avsikter eller liknande. För min del ser jag det som att en liten klick radikalfeminister har förgiftat debatten vilket har bidragit till att personer som annars är för jämställdhet, som jag t.ex., är negativa till feminismen som rörelse.

Visst, jag kan kalla mig feminist med din breda definition. Men i så fall ser jag dig som radikalfeminist eller något liknande, och någonting jag inte sympatiserar med eftersom jag inte köper idén om patriarkala strukturer som förklaring till alla skillnader mellan män och kvinnor som drabbar kvinnor.

Okej, det var en väldigt slarvig formulering och jag ber om ursäkt för den. Vad jag menar är att det finns en tendens, som jag tycker mig se hos dig, att tolka in avsikter hos andra som passar in med ens ideologi. På det sättet kan t.ex. mäns kritik mot vissa feministiska idéer avfärdas som att de bara är kritiska därför att de exempelvis vill behålla sina privilegier, eller då när du tycker att personer som inte vill se sig som feminister men däremot för jämställdhet är hycklare och du säger att det är ett manipulativt argument. Jag tycker det är ett giltigt argument att vilja särskilja på jämställdhet i vid bemärkelse, som de flesta kan ställa sig bakom, och en mer snäv uppfattning där fokus blir på just de orättvisor som drabbar kvinnor och där narrativet handlar om att män värderas högre osv.

Ja, män har mer ekonomisk makt och att män värderas högre skulle kunna vara en del av det. Men det kan också handla om att män på gruppnivå är mycket mer benägna att offra mycket för att nå sina karriärs- och statusmässiga mål vilket mycket väl kan ha med biologi att göra, att män på gruppnivå tenderar att inte vara frånvarande från arbetet lika mycket, och att män är mer aggressiva och mer benägna att ställa krav i t.ex. en löneförhandlingssituation vilket förstås också mycket väl kan ha med biologi att göra.

Om vi tar t.ex. att män är frånvarande mindre på arbetet (mycket mindre sjukfrånvaro, föräldraledighet mindre vab) så kan det naturligtvis leda till att en man ses som en mer stabil anställd eller chef på det sättet. Det innebär inte att jag tycker att det är rätt, och självklart handlar den där ökade frånvaron från arbetsplatsen om att kvinnor tar ett större ansvar i hemmet och för barnen vilket är ett problem, men i detta sättet att betrakta det handlar det alltså inte om att män värderas högre utan om att män, sekundärt till en massa andra saker, har en mer fördelaktig position.

Över huvud taget tror jag att eftersom det finns så otroligt stora likheter i skillnader mellan män och kvinnor i olika kulturer och olika tider så speglar det snarare att samhällena utvecklats efter våra medfödda mönster snarare än att dessa skillnader beror på en övergripande socialt konstruerad patriarkal struktur som påverkar alla samhällen i alla tider. Sen tänker jag ju att kulturen förstås också påverkar i hög grad, men jag ser inte det som den allenarådande eller ens dominerande förklaringsmodellen, särskilt inte i ett land som Sverige.

Jag granskade mig själv genom att granska historiken här. Hittade ett perfekt exempel (inlägg #95 här i tråden) på där du gör en ofördelaktig tolkning av en man som inte håller med dig som du då tillskriver "dåliga avsikter":

"Det är vanligt att antifeminister hittar på egna tolkningar av vad feminism är. I ditt fall handlar det om att släta över (gruppen) mäns våld mot (gruppen) kvinnor. Dvs mynnar ut till att problem inom mansrollen inte ska lyftas utan tystas."

Där gör du ju exakt det som jag menar att du gör. Du försöker inte förstå vad motargumenten mot dig innebär, utan du utgår från din förståelse för varför andra säger som de gör. Du hävdar att personen säger som han gör för att vilja tysta problemen med mansrollen.

Och ja, jag behöver ingen självrannsakan för jag vet precis vad det är som gör mig irriterad. Det är ett helt vuxenlivs observationer på att personer med stark ideologisk övertygelse tenderar att göra så här. Vet du hur många gånger någon kritik eller ifrågasättande jag eller någon annan jag känner har yttrat som fått till svar att "sådär säger du bara för att du vill försvara dina privilegier som man/svensk/vit" eller liknande?

Det är en tankefigur som för övrigt också finns inom marxismen (angående att all "ideologi" som inte är marxistisk bara är en överbyggnad som syftar till att försvara det kapitalistiska systemet) och i psykoanalysen (om du inte håller med terapeuten så har du "motstånd", vilket är ett tecken på att terapeuten har rätt).

Mobbning och dålig stämning är lika vanligt på mansdominerade jobb. 

Om man rakt av svarar ja eller nej på huruvida man är feminist så är man slarvig eller rent av naiv.

För att kunna ge ett seriöst svar på en sådan fråga måste man först:
1) Definera vad som avses med feminism
2) Vara överens om definitionen

Jag gissar att många går omkring med en ide om vad dom anser vara feminism. Och det är iof inget fel i det. Jag säger heller inte att,oavsett vilken definition man tyr sig till, är den nödvändigtvis är fel. Själv är jag rätt oklar på vad feminism är nuförtiden. Visst, vissst...ni kan slå mig iskallen med en mening från Wikipedia eller vad som helst. Det som gör mig förvirrad är hur feminism rent allmänt bedrivs och uttrycks idag. Tyvärr är det så att det, precis som i de flesta frågorna, är de mest extrema och provocerande åsikterna som hörs mest och får mest uppmärksamhet. Därför skyr jag benämningen feminism idag. Jag vill inte förknippas med det. Även om jag är helt införstådd med att de flesta kvinnor (och män) som kallar sig för feminister nog har en rätt sund och balanserad syn på berörda frågor. Jag håller nog med er i de flesta saker är jag rätt säker på. 
Men jag väljer nog hellre att kalla mig jämställdist om jag skall kalla mig för något. 

Jämställdhet mellan könen är en grundhållning som är svår att ifrågasätta och självklar att sträva mot. Jag kan t.om se att det kan vara motiverat att i vissa undantagsfall införa kvotering. Om än illfälligt. Men det skall vara i från rent pragmatiskt perspektiv och inte drivas av moral eller politisk dogm. Att ständigt utgå ifrån att ett och samma kön alltid är förfördelat är en dålig grund för jämställdhetsarbete. 

Eftersom alla har sin tolkning om vad feminism är så finns det ingen anledning att svara på frågan.

Varför duckar du för frågan?
Varför ska man t.e.x ignorera att även mammor misshandlar sina barn?

när det handlar om våld mot barn är könsskillnaden inte så stor men man ska säga män och pojkars våld mot kvinnor och flickor.

det förekommer våld i samkönade relationer också men det ska man skita i.