Mickan91 skrev 2021-11-09 17:22:03 följande:
Vet knappt om jag vågar hoppa in här. Jag blev oplanerat gravid nyligen? Helt panikslagen då det inte alls var vad jag väntade mig. Har haft naturalcycles sen i somras för att jag och min sambo gemensamt tyckte jag kunde sluta och testa något hormonfritt pga mitt ?underbara? humör :)
Allt gick som det skulle den månaden och tempen gick ner lite dagen innan beräknad mens. Vaknade den natten och hade brutalt ont i ryggen. Även haft tryck över bröstet i säkert 2 veckor utan att vara stressad. Av ren instinkt och efter lite googlande så körde jag hem på lunchen och tog ett grav test. Fick två tydliga streck direkt. Panik. Körde och köpte ett digitalt och det visade 2-3v?
Vi har pratat fram och tillbaka om detta nu i 2 veckor. Min sambo är inte redo, mentalt. Jag har aldrig riktigt tyckt om andras barn eller ens varit en ?barn-person?. Bokade tid för kuratorsamtal och abort. Men jag har aldrig haft så fel om mig själv. Jag vill inte detta, min magkänsla säger att jag ska behålla. Skall dit på undersökning imorgon och har redan mer panik än över det positiva gravtestet. Bryter ihop varannan dag. Vi har en stabil relation sen 10 år, bor redan bra för barn och har bra jobb, bra ekonomi, vet att vi vill ha barn om 1-2 år. Jag vill inte tvinga honom in i något för tidigt men tyvärr känns det som att det blir det enda alternativet.
Förlåt för ett extremt långt inlägg. Är iallafall i vecka 7 enligt den här märkliga uträkningen. Och söker man i på olika sidor så säger det att jag blir beräknad till den 2:e juli.
Grattis!! (Tänker jag är i sin ordning att säga även om det verkar vara en del blandade känslor hos dig.) Förstår det som att du tänker behålla.
Det kanske kan vara bra att ta med dig sambon till kuratorssamtalet om du fortfarande planerar att gå dit? Blir ju naturligtvis en chock för honom också om ni inte planerade en graviditet och kan vara skönt för honom att prata av sig, kanske han annars kan boka en egen tid hos en kurator?
Och jag tänker spontant att många nog inte känner sig helt redo mentalt för omställningen det innebär att skaffa barn men att det mesta löser sig efterhand. Det gör det säkert för er också! :)
Har ni också blivit tokiga eller beror det på att jag för närvarande är tjänstledig för att plugga och helt enkelt har lite för mycket fritid? 
