Utmattad och hemma med barn

Ja, eller ärlig? Om det är så man känner förstås. Som mormor vill man väl att barnbarnen ska ha sin mamma kvar i livet? Man kanske är villig att riskera en förkylning för att åtminstone ha underlättat några timmar i veckan? Jag tycker dock bara det är en tillfällig lösning. Ansvaret ligger på föräldrarna..

Att gå runt och vara besviken tar energi. Så får hon ett argt nej, så vet man ju att man inte har något mer att hämta där.

Jag som har barnbarn och haft egna barn hemma i över 25 år känner att jag är färdig med att ta hand om småbarn.

I min ålder (närmare 60) är den biten över för mig.

Jag ställer upp om det är akut, inte för en bestående jobbig situation. 

Blir det för ekonomiskt ansträngande att vara hemma båda två så finns det säkert något att dra ner på, eller ta lite av sparade pengar så länge.

Jag tycker att det verkar som att många av dagens unga ser sina föräldrar som självklara barnvakter i alldeles för stor omfattning.

Det, min vän, kan du inte uttala dig om. Du vet inte hur det är att vara äldre.

Du tycker det ja. Det framgår tydligt.

Kom igen om 30 år så får vi se.

Brukar du regelbundet hjälpa din mamma i vardagen? Eller är det bara hon som ska hjälpa dig? 

Ja det är klart att det är olika. Jag har dock pratat med ett antal under mina år och mer hört att de fått stöd än att de inte fått stöd.

Det är ju "känt" att dagens nyblivna pensionärer är piggare än tidigare generationer samt har mer köpkraft än tidigare. Och de satsar på sig själva, reser, mm. Som sagt inget fel i det men jag har sett att man gärna vill trycka till dagens föräldrar att "det är minsann du som skaffat barn och då får du ta hand om dom". Fast de själva hade mycket stöd.

En annan, större sak som jag tycker är ledsam är att jag idag ofta hör mor- och farföräldrar som pratar om barnbarnen som en belastning. Titta bara i denna tråd.

Barnen är inte en källa till glädje, några man vill få en nära relation till utan det är mer en betungande plikt att träffa dom.

När jag blir mormor så vill jag gärna träffa barnbarnen ofta. Jag vill att vi ska ha en egen relation och jag hoppas innerligt att de vill av egen fri vilja komma och umgås med mig. Att jag blir en kär mormor som de känner att de kan få stöd från och kunna anförtro sig om något är jobbigt i skolan eller vad det nu kan vara. Skulle barnbarnet komma spontant till mig efter skolan skulle jag bli väldigt lycklig och tacksam!