Älta eller hålla allt inom sig?

Som en extremt lösningsorienterad person så skulle jag säga att båda alternativen är lika dåliga. Man kommer sällan vidare genom att älta, utan fastnar i "gnället". Håller man å andra sidan allt inom sig är det risk att man plötsligt en dag kraschar helt.

Men du är bara ansvarig för vad du gör och hur du mår. Hur han väljer att tackla det är hans ensak.

Jag höll allt inom mig för jag skämdes, skäms fortfarande att jag tillät det gå så långt. 

Jag ältar medan jag är inne i det, alltså i relationen och innan det är defintivt slut. Jag vill vädra och bolla tankar och ideer för att höra med folk om jag verkligen är så dum som jag får höra att jag är etc. Det känns så bra att bolla med andra, avreagera sig och höra vad de säger. Höra om deras situationer och hur de gjorde.

Däremot så ska man inte älta för länge efter att det tagit slut, för då kommer man aldrig vidare. Det håller jag med om!

Men min sk sambo verkar tycka att han har rätt i allt och inte behöver berätta för någon.

Är någon av alternativen egentligen bra, kanske finns ett tredje?

Annars typ, lida på det här sättet eller det andra.

De är ju båda extremfall och båda är dåliga. Och nu pratar jag om en vanlig relation som går upp och ner.

En big no-no för mig är att prata med folk som båda har en relation till. Så där håller jag med din sambo.
Om han säger massa negativt om dig till sina föräldrar eller syskon eller kompisar som ni umgås med som par så är ju deras syn på dig förstörd sen. Du kommer alltid ses som någon han inte borde vara ihop med eftersom deras lojaliteter troligtvis ligger hos honom. 

Så om du behöver prata av dig så måste du vara noga med att vända dig till folk som din sambo inte umgås med alls. Återigen så pratar jag om en vanlig relation och inte en där det handlar om fysiskt eller psykiskt våld och där man inte borde vara ihop alls. 

Tredje alternativet är att bearbeta, så man kan gå vidare.

Älta, är att gå runt i en cirkel, hålla inom sig samma sak.

Tror inte alls att det är extremfall, det är vad vi alla gör, ett tag, helt naturlig, farligt om man fastnar bara.

Crying is healing 

Inget av dem! Den ena ältar ihjäl sig och kommer aldrig vidare, den andra vägrar att ens bemöta problemen.

Ja, det senare har han helt rätt i. Han måste inte berätta för nån, särskilt inte för dig. Hur han hanterar sina saker är upp till honom. Om han inte vill diskutera era problem med dig är det däremot nåt som påverkar relationen så klart, men du kanske redan har insett att det är över mellan er och då spelar det ju ingen roll egentligen.

Jag vill inte att han berättar för mig. Jag undrar vad som är bästa sättet!! Inget annat. Förstår att det är olika från fall till fall.

Bästa sättet för vad ?

Att älta, dvs riktigt grundligt gå igenom dina tankar och känslor ett par varv, är bra så länge du inte fastnar i det. Vissa personer har större behov av att göra detta med andra människor - och det är det man har riktigt goda vänner och terapeuter till. Andra gör det bättre på egen hand, kanske med en dagbok eller bara i sitt huvud. Vissa behöver lite tid och distans innan de kan bearbeta något svårt - mitt i det hela är de koncentrerade på att överleva.

Att helt skippa detta stadium är lika illa som att fastna i det, men bara för att din man inte har samma sätt att hantera det som du, betyder inte att han inte gör det. 

Eftersom det är två personer inblandade så måste du även tänka på vem du ventilerar för, eftersom detta kan påverka er båda. Välj personer som du kan lita på.

Jag antar att du syftar på ältandet? För mig är älta när man fastnat i pratandet. Och "älta och älta" som TS beskrev det är inte en lätt grad av ältande.

Jag tycker fortfarande att det är bäst att prata om problem men på en lagom nivå och med rätt personer. Sen finns det extremer åt båda håll och där TS och hennes sambo verkar vara. 

Jag tycker inte det är att älta om man pratar av sig (vissa verkar tycka det) för det är ett sätt att bearbeta. Så länge det inte går till överdrift men har man en svår period kan det behövs mycket bearbetning. Att hålla allt inom sig är inte ett tecken på styrka eller hälsosamt men är man inte lärd annat...

Det bästa är att prata med varandra, ni måste lösa era problem tillsammans. Det är inte hållbart i längden att inte kunna prata om problemen.

Folk är ju olika. Ni kanske är så olika så att era respektive sätt inte skulle passa om ni testade varandras. 

Du får lita på att han gör det som är bäst för honom. 

Vad är normalt precis i början av separationen, dvs den första månaden? Jag kan tex inte låta bli att kolla sociala medier, när han är aktiv och om han tagit bort våra bilder etc. Så länge bilderna på oss finns kvar så mår jag bra. Jag fasar för den dag de tas bort. Likaså om han tex inte är aktiv på en hel lördagskväll, då drar fantasin iväg att han är med någon annan!

Jag känner att jag gör allt det klassiska i att umås med vänner, prata av mig, tränar, promenerar, är på jobb och försöker ha en så normal vardag som möjligt. Men mitt hjärta blöder och jag känner att någonting äter upp mig inifrån, det gör så ont. Jag tänker ständigt på honom och rädslan att han direkt ska träffa någon annan. Vi fick aldrig ett riktigt avslut, utan jag gick bara ifrån hemmet, och han besvarade aldrig mitt meddelande.

Hålla det för sig själv. Åtminstone som man (nog som kvinna med men omgivningen tål lite mer då).

En gnällig man som ältar sina problem blir snabbt ensam. Går väldigt fort från gnäll till att ingen vill lyssna på det eller ha med dig att göra. Så gnäll, klagande och ältande= socialt självmord. Det är så illa att man inte ens borde älta anonymt på internet, folk känner igen och tänker "Oh nej, inte den gnällgubben igen" och slutar läsa vad man skrivit.

Så som man håll det för dig själv. Som kvinna som åtnjuter lite mer tolerans, så kan man nog älta det 2 kanske 3 ggr. Sedan blir en ältande kvinna samma som en gnällig man att ingen vill lyssna längre och ältandet är socialt självmord.