Tvångstankar 7 åring

Någon form av KBT kanske skulle kunna hjälpa? Att din dotter få verktyg att styra sina känslor och tankar åt ett annat håll. Det är ok att tänka saker om andra men hon måste kunna hantera de känslorna på andra vis än att tvångsmässigt behöva berätta dem för dig?

Jag vet inte varför det händer. Jag hade tvångstankar som barn men de berodde nog på brist i omsorgen. Jag lärde mig aldrig hantera känslor eller någonting egentligen så jag utvecklade tvångstankar. Det tog tills jag har 30 år innan jag blev av med dem. Mina tankar handlade om att alltid gå samma hem som till en plats för att inte fasta någonstans. Även ångest för diverse saker som jag sagt, gjort etc.

Tror också det är vanligare än man tror. Tror också att det gäller att kunna hantera det. Avdramatisera kanske så det inte blir en sån panik att måsta berätta varje sak att det i sig blir ett tvång.

Kan det ha blivit en rädsla att tänka något elakt om dig, och så när hon tänker det får hon ångest att hon tänkt tanken och vill berätta som för att bikta sig och vara ärlig och få bort skuldkänslan? Att den liksom kommit i huvudet.

Det är ju nästan omöjligt att tänka bort en tanke - är ju som det klassiska ?tänk nu inte på en rosa elefant? - alla som hör det kommer ju tänka på just en rosa elefant hur mkt de än försöker.

Kanske prata med henne att man kan få en tanke som kommer utan att den är sann, och att man kan strunta i den som oviktig och inte att den behöver betyda något. Att man kan berätta ibland men att man inte måste känna att man måste. Något sånt, men hitta ert sätt att prata om det. Så det inte blir som att hon känner att tankarna är något hon borde kunna stoppa helt alltid, det är ju en stress som inte går att vinna mot.

Det är ju jättefint att hon vill vara öppen och ärlig och prata med er, så det vill ni ju kanske inte hon helt ska sluta med. Men just känslan av att vara rädd för att tänka blir ju väldigt ohållbart i längden och stressande?

Jag hade mycket av det du beskiver som liten och en del annat. Tycker att du ska kontakta BUP. Jag förstod  inte vad det var då, nu vet jag att det var OCD/tvångssyndrom, och lider tyvärr fortfarande av det. Vet inte vad man gör med barn tyvärr, för vuxna är det ju KBT och eventuellt medicinering, men tycker absolut att du ska prata med dem. Det är otroligt jobbigt.

Varför det händer är ju svårt att säga.

En del av det du beskriver låter rimligt och som en del av normalutvecklingen.

Har ni försökt gå med henne i hennes känslor? Snarare än att avfärda och avleda bort det, eller säga att så får man inte säga etc.

Jag tänker att hon behöver vägledning i sina tankar, känslor. T ex om hon säger att hon tycker du är skit. Vad händer om du då skulle försöka följa med henne i det. Okej, det känns inte bra att du tänker så...kan du förklara mer? Om hon då får dåligt samvete och ångrar sig så kan man försöka prata igenom känslan med henne. Vad händer om du tänker att jag är skit? Hur blir det för dig? Hur blir det för mig? Vad är det som gör att du ångrar dig direkt efter? Osv.

Att hon gör det främst mot dig är förmodligen för att det är dig hon är närmast och dig hon kan slappna av med.

Jag skulle råda dig att ta kontakt med t ex barnhälsan om ni har sådan där ni bor. Eller BUP. För att kunna få stöd i hur ni ska stötta er dotter.

Hur har hon det med kompisar? Inlärning? Är hon impulsiv?

Jag hade känt det som vidrigt om mina föräldrar hade kontaktat BUP för såna saker när jag var liten, om det hade lett till möten eller liknande och jag insett det. Då hade jag känt att det verkligen var fel på mig. Att få lufta det lite och inte känna det konstigt däremot - absolut. Få prata igenom det med de jag litade på - mina föräldrar.

Men som föräldrar kanske det är skönt att hitta stöd i hur man kan prata om det så man får verktyg, hade dock knäckt mig som liten om jag fått veta att jag ansågs ha problem.

Hade liknade som barn. Känner igen mig väldigt mycket i det du skriver. Min mamma tog mig till BUP. Samt sa ofta saker som lättade min ångest. Det var väldigt jobbigt att må så som barn, man vet inte själv varför eller hur man ska hantera tankarna och känslorna. Skulle rekommendera bup! Jag själv kom ifrån de värsta tankarna, men att få bekräftelse över om ens tankar är "rätt eller fel" hängde kvar ett tag. Det är ju rätt svårt som litet barn att själv jobba på och bli självständig i.

Intressant. Jag hade fått mer ångest av att gå till BUP än att bara prata med mina föräldrar eftersom jag tyckte det generellt var otroligt jobbigt när jag fick känslan som liten om någon tyckte något var konstigt.

(Vet att alla barn i skolan tex fick en tid med en person som skulle kolla hur man skrev bokstäver och hon tyckte jag skrev bokstaven f fel, började nerifrån istället för uppifrån. Hade mkt känslor kring det sen att en okänd vuxen tyckte något var avvikande...)

Nu är detta minst 30 år sedan för min del. Ang bup var det inget långvarigt. Men tror min mamma fick lite hjälpmedel hur hon kunde bemöta mig. Så i det stora hela var det mest min mamma och jag som jobbade på det tillsammans.

Förstår helt vad du menar. Kanske BUP inte är rätt för ett barn att delta i utan snarare föräldern att få stöd och hjälpmedel i hur man kan hantera och bemöta situationen.

Menar med BUP att dom som familj kanske behöver professionell hjälp, utan att barnen känner sig i centrum.

Har du lidit av tvångstankar som poppar upp hela tiden? Nu menar jag inte de vanliga små som alla kan få ibland, utan sådana som TS beskriver. Klart att en person utan påträngande tankar inte vill gå till BUP, men om det är tvångstankar som flickan har, vilket det verkligen låter som, så tycker jag inte att man ska avstå hjälp. Det kommer liksom inte att försvinna av sig själv. Ska man avstå att gå till läkaren också för att barnen inte vill det? Det är klart att det känns jobbigt, men det leder ju till att flickan för hjälp. Sedan sa jag inte att man ska slå på stora trumman direkt. Men absolut kontakta dem och se vad dem säger. Att diagnostsera vuxna är relativt enkelt, det är ingen större utredning, då det brukar räcka med enklare frågor för att fastställa. Hur det är med barn vet jag inte, men det har ju BUP full koll på.

Jag är kanske dålig på att förklara men tvångstankar handlar mycket om att söka försäkran. Det är precis det som flickan gör. Genom att berätta exakt precis som hon tänkt, så släpper ångesten. Hon ser att mamma finns kvar även efter. Allt känns bättre. Men kort därefter så dyker ju nya "hemska" tankar upp. Då måste hon berätta exakt precis som hon tänkte, för då lindras ångesten igen. Men bara en kort stund. Detta leder i längden till att man dras ner djupare i tvångstankarna, som sedan byter skepnad, precis som TS beskriver. Plötsligt är det andra beteenden eller tankar som börjar spöka. Självklart är det jättebra om föräldrar söker mer information. Det är helt självklart. Men tror att det krävs lite mer än så om man vill hjälpa ett barn med tvångstankar. Har det som sagt själv och har ägnat stor tid åt att lära mig om det och prata med andra som har det. Tankarna är väldigt påträngande. Väldigt väldigt tveksam till att det är något som man som förälder själv kan hantera.

Men att ha tankar som tar över hela ens värld går inte att jämföra med att skriva f fel.