Anonym (Skämskudde) skrev 2021-10-23 09:21:41 följande:
Beklagar <3 jag ångrar mig också fruktansvärt. Får jag fråga vilken vecka du var i?
Det var jättetidigt. Vecka sex eller sju. Jag var ganska ung och var rädd för vad alla omkring mig skulle säga och tycka. Fick stöd av min partner och en vän. Blev aldrig dömd av någon. Men jag dömer också mig själv. Känner också att jag har avslutat ett liv. Det tog flera år att kunna släppa det. Tänker på det ibland men inte alls lika ofta längre. Som du säger så får man ju aldrig tillbaka barnet men man behöver jobba med acceptans. Acceptera att oavsett orsak så blev det så här och det är inget som går att påverka. Det kan en psykolog faktiskt hjälpa till med. Jag hoppas att du också får lite sinnesro till slut. För mig har det hjälpt att faktiskt se det som ett barn jag har förlorat. Jag gav barnet ett namn och sörjde att det inte fanns. Det kändes bättre och värdigare än att bara låtsas som att inget hänt.
