Den enda av kompisgänget som inte blev inbjuden på bröllopet...

Jag förstår dig i alla fall. Tror att det där händer alla någon gång, faktiskt, och visst blir man ledsen. Det blir så när man uppfattat att man är närmare en kompis än man är, medan hon i sin tur ser en som ganska långt nere på sin vän-lista, i sådana situationer då hon måste välja. (Att pengar finns betyder inte nödvändigtvis att man kan och vill bjuda hur många gäster som helst; man kanske hellre väljer en dyrare lokal, dyrare catering o.s.v. än att bjuda många - men på något billigare och enklare.)

Jag trodde t.ex. att jag hade en jättenära väninna när jag var i 25-årsåldern. Hon bodde dock i Tyskland det året, och jag blev därför besviken men inte kränkt när hon tackade nej, när jag först bad henne vara min tärna på bröllopet, och sedan bad henne var gudmor på vår sons dop. Det var ju ändå en bit att åka. SÅ nära trodde jag nämligen att vi var, att jag ville ge henne dom hedersupprdragen!

...men sedan, när hon gifte sig i sin tur (hemma i Sverige igen) - så blev jag inte ens bjuden som vanlig gäst... DET gjorde ont!

Jag tror också att det kan vara så, att i och med pandemin så har din väninna umgåtts intensivt med vissa utan att du har vetat om det. Det KAN t.ex. vara så, att de har tänkt att du är en sådan som alltid följer regler, och därför inte bjudit dig på hemmafester, svartklubbar och sådant. Och så har de kommit närmare varandra, och du har åkt ut i periferin. 

En annan tanke: hur är din relation till hennes blivande man? Har ni träffats? Det KAN vara så, i så fall, att han har nämnt något om hur snygg och trevlig du är, och att det är därför hon inte vill att han ska stirra på dig, i stället för att se henne i ögonen på deras bröllopsdag...

Ja, en riktigt juste vän skulle ha tackat nej under dom omständigheterna. Om alla i gänget skulle ha tackat nej, så skulle bruden ha fått sig en näsbränna. Hennes elakhet skulle ha vänts mot henne själv, när hon inte fått annan publik på sin stora dag än ursprungsfamiljen, fästmannens lumparkompisar och gamla farsfaster Agda. 

DET är nog - å andra sidan - ovanligt. Just till sitt bröllop går ju många (majoriteten?) långt bakåt i tiden, och bjuder gamla klasskompisar, studiekompisar och lumparkompisar - t.o.m. om relationen med dem är nere på Facebook-nivå sedan många år. För att det är så stort att gifta sig. (Eller kanske för att fylla ut med ett tillräckligt stort antal personer, till det Stora Bröllop som man alltid önskat sig. :) )

Fast det ändrar ingenting. Barnen pratar med varandra. Oavsett var, när och hur själva inbjudningarna delas ut, så kommer alla i klassen veta vem som har haft kalas, vilka som var där, och vilka som inte hade blivit bjudna. 

Naivt inlägg av dig. 

Det finns barn som aldrig blir bjudna på ett barnkalas, och senare aldrig på en tonårsfest. De kommer ihåg det hela livet och NEJ det går INTE över. Jag var den ungen... Därför är jag fortfarande känslig för favorisering respektive uteslutning i olika sammanhang, fast jag nu är 50+.

Fast om det gäller en skolklass, tycker jag faktiskt att det är skillnad. I min dotters klass tog fröken upp det kalasproblemet på ett föräldramöte i 1:an. Vi kom då, alla föräldrar, överens om att antingen ska vårt barn bjuda hela klassen, eller en grupp på mindre än hälften. (Alternativt alla barn av barnets egna kön, eller en grupp på mindre än hälften av alla barn av det egna könet.)

Barn är ju tvungna att gå i skolan eftersom det är skolplikt, och en uteslutning i ett sammanhang som rör klassen, påverkar barnen även på skoltid. Alla vet om det, ungarna antyder det som hänt eller pratar rentav om det öppet, de hånar och skrattar o.s.v..

Jag råkade själv ut för en djävulsk sak när jag var nio eller tio år. En flicka i klassen skulle ha maskeradkalas, och hon antydde att jag skulle bli bjuden. Jag blev jätteglad, för jag hade aldrig varit på en maskerad förr! Jag bestämde att jag skulle gå som Alice i Underlandet, och min mamma sydde klänning + förklä (materialet kostade rätt mycket också). Den här flickan och hennes kompisar frågade flera gånger hur det gick med sömnaden, och hade mig att prata om det inför alla: "jodå jag har provat den en gång, nu ska min mamma ändra den lite så den sitter perfekt".

Sedan när inbjudningskorten skickades ut så fick inte jag något. Jag väntade några dagar och sedan frågade jag flickan, för jag tänkte att brevbäraren kanske hade slarvat bort mitt Då sa hon högt: "TRODDE DU VERKLIGEN ATT DU SKULLE FÅ KOMMA?" och så garvade alla... Det kommer jag inte att glömma så länge jag lever. :(

TS, har du funderat på andra förklaringar? Finns det någon faktor hos dig, som skiljer ut dig från resten av gänget, och som kan ha haft beydelse i förhållande till brudens fästman, hans familj och hans vänner? Kan det vara så att bruden var rädd att det skulle bli bråk på hennes bröllop?

Har du t.ex. väldigt starka politiska åsikter, som du gärna luftar överallt, och brudgummen och hans familj och vänner står på motsatta sidan politiskt? Då kan det vara orsaken. Eller om du är emot invandringen, och hennes fästman eller någon i hans entourage är invandrare. 

Det kan också vara så, att man gärna umgås med vissa kompisar när man är ung, som man inte vill visa upp för föräldrar och släkt i formella sammanhang. Har du grönt/rosa/blått hår, rastaflätor, tatueringar, piercingar? Hur är ditt bordsskick? Kan du konversera med främmande bordsherrar, om de har formell bordplacering (som man ofta har på bröllop)? Kan du dansa vals och foxtrot, om det blir pardans efter middagen? Då ska ju helst alla dansa med sin bordskavaljer/bordsdam. Det är just vid sådana tillfällen det kan ha betydelse, om man kommer från olika samhällsklasser och har fått olika uppfostran. 

Vore kul om du kunde svara på våra olika funderingar!

Beror ju på i vilken samhällsklass det är. Om det är ett formellt bröllop i överklassen eller över medel-klassen, och brudens föräldrar håller i alltsammans, så blir det med stor säkerhet pardans till levande orkester. Och den första dansen är alltid en vals ("brudvalsen"). Bruden och brudgummen dansar först ut, och när alla har beundrat dem ett par varv, så ska alla bordsherrar och deras -damer ansluta på dansgolvet.

Kan förresten vara tvärtom också, att det är TS som tillhör den högre klassen, och bruden som skäms för att visa upp sin familj och släkt för henne. De kanske inte kan äta korrekt med bestick, inte kan dansa så det blir bara discodans, hon kanske är rädd att det ska bli något fel i vett och etikett någonstans, hon kanske inte förstår sig på vilka vin man ska kombinera med vilka rätter... Eller en nära anhörig som alltid blir för full och börjar sjunga högt eller dra fula vitsar eller slåss... man vet inte. Synd att inte TS kan komma hit och svara på våra funderingar. Tycker ofta att det blir så här. 

Vad säger du då, när bordskavaljeren bjuder upp..? Som han ska, till första dansen, enligt traditionen.

Jag "gillar" det egentligen inte heller, men det ligger fortfarande mycket i att vissa grupper (eller vad man ska kalla det) är mer noggranna med barnens uppfostran. Jag kommer själv från arbetarklass (men inte WT), och som ung när jag fick vänner på universitetet av en annan typ än tidigare, så var just sådana saker ett problem för mig. Särskilt när man fick kommas hem till deras föräldrahem och träffa familjen. Hade t.ex. en kompis vars familj gjorde sig i ordning till middagen genom att fräscha upp sig och byta kläder, även vanliga vardagar, och sedan sa de att de "kom ner till middagen" fast de bodde i lägenhet och inte hade någon trappa... 

Jag har fortfarande inte hittat det där rätta, smidiga sättet som överklassen har naturligt. Det där att de kan säga något som låter omtänksamt, uppmärksammande, eller något ursäktande, avväpnande, något som löser upp en spänd stämning. Särskilt flickorna fick lära sig att vara de perfekta värdinnorna. Vissa i min generation gick fortfarande på finishing school på kontinenten, men det tror jag inte finns längre.

Allt detta kommer inte naturligt, när man kommer från en familj som inte la tonvikt vid sådana saker (och inte behärskade dem själv). Man känner sig lite som en elefant i en porslinsaffär livet ut. 

FAKTA däremot gick ju att läsa på - och några vinprovningskurser på Medborgarskolan fixade vinkunsapen, och danskurser på Stockholms Studenters IF fixade valsen, wienervalsen och foxtrotten! :) (Men även där hade överklass- och över medelklass-flickorna, som samtliga dansat balett och spelat piano eller violin som barn, en fördel.)

...du har som vanligt erfarenheter från någon alternativ dimension av verkligheten. Jag är bara några år yngre än du och jag växte upp i en stockholmsförort, med allt från WT till lägre medelklass. De flesta var nog arbetarklass. Det var INGEN som gick på dansskola och lärde sig pardans, varken i grundskolan eller på gymnasiet. De som dansade något alls, dansade jazzbalett eller annan showdans. Det var ju det som var inne då, på grund av serien "Fame" och liknande spin-offs till den. Jo förresten, en tjej var med i en folkdansförening med sina föräldrar, men hon ansågs också töntig. 

Detta med att "alla" gick på dansskola för att lära sig dansa pardans, upphörde ju när diskoteken kom i mitten-slutet av 1960-talet. Så du kan omöjligt ha varit tonåring på den tiden. Dessutom var det naturligtvis inte "alla" då heller - fattigt folk hade annat att lägga pengar på, än att sätta sina tonåringar i dansskola! De flesta lärde sig själva genom att observera andra, eller av äldre kamrater på dansbanan.

Nej, att sätta barnen i dansskola i mittersta tonåren för att de ska kunna dansa på baler, är och har varit en typisk överklassgrej. Undantag finns: sådana som jag, som har sett till att mina kids lärt sig dansa "både vals och mazurka" (likt Herr Gurka) ändå! :)

Jaha, men det var fortfarande inte BALdanser (utom foxtrot). Bugg och lambada hör inte hemma i europeiska balsalar. Där adeln håller till. Var det inte förresten så, att så många i din gymnasieklass gick på danskurs, för att er skola ordnade en avslutningsdans för avgångseleverna? Så har det ju varit på vissa håll, även om det var paus på de flesta ställena under de värsta discoåren på 60-70-talen. Är väl bara typ Katedralskolan i Linköping som kört klassisk avgångbal utan uppehåll sedan Anno Dazumal. 

Tävlingsdanserna inom "bal" innefattar TÄVLINGSvarianter av slowfox, quickstep, tango, modern vals och wienervals, men på bal brukar det vara sällskaps-foxtrot, gammalvals och wienervals.  

På Chalmers på din tid, kom garanterat nästan alla från överklassen eller över medelklassen. Det är förresten så än idag. Endast mycket långsamt börjar arbetarbarn våga sig till dessa prestigeskolor.

Ja, och om alla vännerna pratat ihop sig och tackat nej med var sin förevändning, så hade signalen gått fram till bruden i alla fall. Om TS' närmare vänner gick på bröllopet fast de visste att hon inte var bjuden, skulle jag - i hennes ställe - ifrågasätta kvaliteten på vänskapen.