Anonym (Hanna) skrev 2021-11-10 01:54:49 följande:
Ja, jag blev nog mest förvirrad. Hade han velat ?göra sig av med mig? hade han ju inte ens behövt bemöda sig att svara men nu gjorde han ju det. Och morgonen efter igen dvs Söndag morgon. Då frågade han även hur jag hade det. Skrev ?godnatt, sov gott? på kvällen i söndags men inget svar och inget alls under måndag och tisdag. Han har spelat ett par gånger per dag men inte skrivit nåt. Skickade även en snap idag han inte öppnat och inte heller spelat sen i morse. Men han kanske inte orkar?just detta att inte veta tar knäcken på mig. Hade han sagt att ?jag orkar inte ha nån mer kontakt, jag vill bara fokusera på mig själv? hade jag haft nåt att betarbeta? men detta?
Ja lite så är han, han kan planera att bara vara ledig. Som för ett par helger sedan ?i helgen ska jag bara ligga på soffan, beställa hem mat och inte göra nåt?? sen jobbade han, hälsade på en kompis, städade och jobbade lite till. Helt hopplös.
Jag tycker det du beskriver från boken stämmer in ganska bra på honom. Samtidigt kan han ju säga nej och stopp till mig. Fast det kanske är enklare just för att jag är ?ny? och vi bor långt ifrån varandra och är inte seriösa. 2 knapptryckningar så är han av med mig. Samtidigt verkar det ju stämma in på resten av hans liv. I synnerhet hans jobb. Vänner vet jag inte alls hur de är mer än att han har ganska många. Men jag gissar med tanke på att han faktiskt har planer på att bara vila att det är de som kontaktar honom.
Jag har varit den som också nästan slagit Knut på mig för andra men fått lära mig att säga ifrån, att ta mina dagar och ?gömma mig?, bara göra det jag vill ibland även om det bara är att lyssna på en ljudbok i soffan, och att kunna säga nej. Jag upplever ju när jag började att folk faktiskt slutade ta mig förgivet där att jag alltid skulle ställa upp 24/7.
Vet att mitt mående går först här, och rent krasst kan det ju ta flera år innan han blir sig själv igen. Eller några veckor? hur bra man måste må för att orka skriva några rader som i hans fall vet jag dock inte. Jag var utbränd för att jag kämpade på för mycket på en arbetsplats där allt ändå misslyckades pga psykopatisk chef som körde ?varm-kall metoden? tills jag inte visste vad jag hette. Och jag hade ett enormt behov av att prata då, jag ville bara reda ut, få inputs osv. Han har ju inte samma konflikt mer än med sig själv möjligtvis, om han begriper det. Han känns inte riktigt sund i sina tankar och vilja att ?lugna sig?.
Jag vet också att jag måste tänka på mitt mående och kanske själv bestämma tiden vad jag orkar. Men det är supersvårt? jag vill inte bestämma att ?nu räcker det? och kanske missa chansen om 2-3 månader. Jag vill inte vara för hård och kräva saker när han mår dåligt? samtidigt orkar man ju inte ha det såhär heller.
Ja han tycker säkert om dig eftersom att han bemödar sig att svara. Men han verkar fortsätta att vara "av och på" när det gäller kontakt, och det förstår jag är både förvirrande och jobbigt. Det låter absolut sannolikt att hans mående och energinivå fluktuerar väldigt mycket upp och ner, och att hans kontakt med dig speglar det. Och det att han inte spelar eller öppnar snaps tyder ju också på att han helt eller delvis dissocierar.
En annan grej jag tänker på när det gäller hans planer att ta det lugnt som aldrig blir av, är att han kanske inte klarar av att vara ensam. Detta är något jag märkt med väldigt många människor, och även till synes sunda och "normala" människor.. de mår dåligt av bara en halv dag i sitt eget sällskap, de har konstant behov av att ha nåfon där, vänner, partner, familj, etc. Min fundering över detta har länge varit att dessa människor verkar ha "olösta issues" med sig själv, och tid i ensamhet innebär ju automatiskt att man tvingas "möta sig själv".
Kanske är detta något han tycker är jobbigt, att konfronteras med sig själv, man börjar tänka, etc. Så då drar han iväg till en kompis. Återigen, lite spekulation. Som en inbiten introvert har detta relativt vanliga beteendet fascinerat mig lite, därför jag tidigare lagt lite tankemöda på det.
Ja, att du är "ny" gör det ju lättare att säga nej till dig, jämfört med hans vänner som kanske redan har etablerat förväntningar på honom. Avståndet gör ju sitt också. Hur långt från varandra bor ni förresten?
Det kan ju vara så att han backar för att han känner att när det väl blir mer seriöst kommer han in i samma grej som med sina vänner, att han inte kan säga nej.
Jag är likadan, behöver verkligen de där dagarna att t.ex bara lyssna på en ljudbok. Jag märker att folk har svårt att förstå det, och kunde förr bli lite bekymrade för att man var ensam. Nu känner mina vänner och familj mig såpass att den oron inte finns längre. Nu låter jag lite som en eremit, men jag gillar faktiskt att vara social, men inte hela tiden.
Det låter inget vidare med din psykopatiske chef. Det där kan egentligen bara gå åt ett håll, eftersom att psykopater rent krasst ser människor som resurser. När allt som kan utvinnas ur resursen byts den ut. Så ja, som anställd åt en sådan har man det nog ofta tufft kan jag tänka mig. Skönt att du till slut kom ur det där, men kan tänka mig att det tog ett tag att hämta sig ifrån. Man vet ju inte hur hans arbetssituation ser ut, han har kanske en tyrann till chef. Men oavsett så känns det inte sunt, och han är liksom inte 20, det får en att undra vad han gjort alla åren.
Nej jag förstår att du inte vill ta ett beslut som du kanske ångrar sen, och det ska du såklart inte. Det bästa man kan göra i ditt läge är väl egentligen att väga för/emot.. och sålänge det känns värt det så är det ingen panik med att vänta och se..
Men med det sagt, om jag ska spela Djävulens advokat litegrann, så vet du ju faktiskt inte hur bra han är när han är sig själv, och hur ofta det händer. Är han så som han är nu 95% av tiden, eller 25% av tiden? Det är sånt man helt enkelt inte vet när man inte känner personen så bra. Hade man vetat att detta är något övergående och sen är det bra, så hade det varit betydligt lättare för sig såklart.
Om jag får fråga.. Nu gillar jag personligen inte att i förväg "staka ut" att saker ska bli på ett visst sätt, jag gillar att ta det som det kommer. Men vad har du liksom för ambitioner/förhoppningar? Hoppas du på sikt på ett seriöst förhållande med honom? Sambo/särbo? Är barn något du känner ligger relativt nära i tid för din del? Eller är du också mer i "tar det som det kommer"-stadiet?
Tänker att det också är värt att väga in i det hela.
