Legat med få?

Haha.... personen kan ju inte vara seriös? Hur tydligt som helst att det är Du och inte ditt barn som är 5 år yngre. Jösses

Då är det bra att du skriver det. Och inte skriver att ditt barn ä 5 är yngre än han som du gjorde.

Jag hoppas ju att han tycker om mig, men jag känner mig bortglömd och oönskad. Idag hade han spelat men inte skrivit något.

Något annat han pratat mycket om är sina ?rutiner? och att han inte kan frångå dem. Att han inte han skriva till mig på jobbet och sen har väldigt lite tid när han kommer hem eftersom han lägger sig så katastrofalt tidigt. Jag skulle kunna tänka mig att han är en sån som sätter strikta rutiner för att orka just nu. Och däri ingår inte jag? men tydligen allt annat. Kanske hör han av sig till helgen, eller inte alls. Det är ju precis som du skriver lättare att stänga ute mig än hans verklighet.

Så skulle det kunna vara, att han har svårt att vara ensam. Även om han säger att det är så hans plan är lediga dagar så blir det ju inte så. Och mår han dåligt kanske han inte orkar sitta ensam och tänka på det, även om han nog skulle behöva. Vi bor 45 mil ifrån varandra så det är inte så att jag snabbt skulle kunna sätta mig på hans trapp heller om jag skulle velat.

Jag är nog lite som du, och de där tomma ensamma dagarna är något jag både behöver och längtar efter. De prioriteras högt. Sen tycker jag om människor men för mycket social umgänge dränerar mig.

Nej, jag är så glad att vara ifrån den chefen. Hon kunde ringa ena dagen och säga att ?jag tycker inte du passar här, du har nog diagnoser? för att dagen efter säga att ?dig vill vi verkligen behålla, du har så mycket kompetens??

Grejen var att hon egentligen ville göra sig av med all utbildad personal som var starka oh jag var den som faktiskt trivdes och ville stanna, medan de andra flyttade på sig. Ett effektivt sätt att bli av med någon. Men inte så hälsosamt för den som var drabbad. Vissa saker sitter fortfarande kvar även om det är över 10 år sedan.

Jag har inte en aning hur mycket av hans tid han faktiskt mår bra, han säger att det pendlar så mycket och så fort att han knappt hänger med själv. Så jag gissar att det inte är något nytt under solen. Men i vilken utsträckning vet jag inte. Och egentligen hängde det kanske ihop med varför jag valde att starta denna tråden. Även om antalet sexpartners egentligen inte spelar någon roll så fick jag ändå inte ihop hans 23 åriga singelskap med antalet. Han påminde då lite om killar jag brukade hänga med som yngre? med ett ganska högt antal. Just för att de kunde, ville, var charmiga och såg bra ut och inte direkt tackade nej. Snarare hade de många alternativ att välja bland. Lite fick jag det intrycket av honom också?så det var inte att jag såg ner på personer som ?bara? legat med 11. Men bilden stämde inte riktigt överens. Men uppenbarligen har han ju andra sidor också än bara den charmiga, snygga, experimentella. Jag vet också att han velat ha barn och kan vara ledsen att det ?inte blev några?. Samtidigt är fre ju omöjligt att ha barn med någon som är såhär som han är nu. Trots allt kräver de ju en hel massa och han verkar ha svårt att ens ta hand om bara sig själv.

Jag har redan barn, är 5 år yngre än han och planerar definitivt inte fler. Det jag ville var att lära känna denne kille bättre, då jag både gjorde och fortfarande ser något speciellt med honom på ett sätt jag väldigt sällan gör. Men frågan är ju om han ens låter mig göra det.

Att du orkar. Varför inte träffa någon normal utan problem?

Ja jag kan förstå att du känner dig bortglömd och exkluderad. Hans beteende känns faktiskt ganska ohållbart i längden, även om han inte medvetet menar något illa med det. Jag har själv haft rejält hektiska perioder när man inte känner sig så himla social. Men om man då träffar/dejtar någon så får man ju ändå göra någon liten ansträngning, typ "Ok jag vill bara lägga mig ner och göra ingenting, men trots att det tar emot så ska jag först ta 5 minuter och få iväg ett mess till den här personen, för att jag gillar henne". Typ något sånt.

Jo det med hans rutiner verkar viktigt. Det finns ju såklart folk som är väldigt rutinbundna, men de brukar å andra sidan åtminstone vara hjälpligt strukturerade sålänge de får ha dessa rutiner. Han låter dock som att han konstant frångår sina rutiner, antingen med jobb eller sociala saker. Han verkar heller inte ha bra rutiner för kost osv. Han kanske känner att han behöver rutiner, men lyckas inte riktigt få till dem, av olika anledningar. Lite skumt hela grejen.

Ja 45 mil är ju en bit, lite logistik att ta hänsyn till såklart, men absolut inget större problem. Men visst kan det varq så att avståndet gör det än lättare att "sålla bort" dig.

Jomen precis, exakt så är jag med, dränerar är absolut rätt ord. Det behövs liksom "ladda batterierna", vilket jag i princip bara kan göra när jag är själv.

Ja fy, det kan inte ha varit roligt med den chefen, klart att sånt sätter sina spår, varm/kall metoden är oehört påfrestande förvden som blir utsatt. Väldigt ologiskt ledarskap för övrigt, att vilja ha bort utbildad personal, då bryr man sig ju inte om verksamhetens bästa, utan det handlar väl mer om att trycka ner andra för att själv framstå som bättre.. eller något i den stilen.

Just det, ja jag tänkte innan att tråden ändrat lite kurs, men att hans problematik ändå verkar ha att göra med att han haft färre sexpartners än vad du förväntade. Jag var initialt lite förvånad över frågan (nog därför jag blev nyfiken), men jag förstår ditt resonemang nu. Förstår att det inte var menat att se ner på de som haft lite färre, det är ju såklart många faktorer som spelar in. Jag har själv haft betydligt fler än honom, men hade säkert kunnat haft ännu fler om man varit mer extrovert, men det är ju å andra sidan ingen poängtävling.

Ja barn är en handfull har jag förstått. Har själv inga och planerar heller inga, väl genomtänkt beslut. Jag har dock en drös syskonbarn, så jag har förstått att det inte är någon picknick. Man bör nog ha fått rätt på sig själv innan man ens överväger barn, och där har han ju uppenbarligen en del att jobba på.

Men skönt att det inte är någon stress på det viset från ditt håll åtminstone, då är inte den biten någon stressfsktor när det gäller att vänta på honom.

Läste ditt inlägg om hans snap, väldigt konstigt med hans av/på beteende, och det känns tyvärr väldigt själviskt från hans sida.

Jag har bara skrivit en grej precis i början o svarade antal(?), tror jag, men denna tråden fortsätter att poppa upp. Läste det sista bara nu och har inte läst ngt emellan. Men enbart på det sista vill jag skriva en sak:

Jag träffade en man som bor 40 mil bort. Det var ngt hos honom som inte gick att släppa. Det har gått fyra år nu av smärta och vånda och allt. Inte att han träffar ngn annan, utan på grund av hans mående. Långa tysta uppehåll, knapphändiga svar. Han kapslar in sig när han mår dåligt MEN nu. Nu är det vi! Det har varit överjävligt många gånger och jag vet inte hur många oceaner jag har gråtit. Några gånger har jag helt enkelt bara skrivit att jag kommer, att jag bokat hotell om det blir så eller att jag kan sova hos honom om det faller sig så, så har han fått respondera på vägen. Kampen har varit med hans mående. Är man deprimerad är det en sjukdom och det är inte att rycka sig i kragen och bara skriva en rad eller två. Han tänkte det många gånger, sedan vände han sig om och så hade det gått två dagar, liksom.

Det jag vill säga - du ska själv ta hand om dig så du inte blir medberoende, men om det är depressionen som gör tystnaden KAN det ju finnas en fantastisk man under allt det där tunga. Nu i efterhand har han tackat för att jag bjöd in mig själv när han inte förmådde. Att jag tog initiativ när han inte kunde, osv.

Har bara läst ditt sista här, men vill bara ge det perspektivet. Men viktigast - glöm inte bort dig och ditt mående. Du gör er två den bästa tjänsten om du håller ditt mående uppe!

Ja saker som "skit i honom" är lätt att säga som utomstående, och visst, de som säger så är ju inte fel ute, logiskt sätt. Men alla som varit involverade och investerade i relationer där man logiskt sätt borde lämna vet hur svårt det är när man är i det, för att som du säger så finns det saker hos personen som håller en kvar, rätt eller fel, och ofta behöver man löpa linan ut så att säga.

Ja han borde rimligtvis orka få ner ett par rader i ett meddelande, att han beter sig som han gör känns mindre och mindre logiskt, och även väldigt själviskt. I början när du berättade om honom kunde jag mer förstå att han kanske behövde sina rutiner, och mådde dåligt när det avvek för mycket från dem. Men när han trots det hittade energi att umgås med vänner etc, påtvingat eller ej, så blev jag lite mer skeptisk, kan kändes inte sund helt enkelt.

Efter vad du berättat om honom så verkar han ju ärlug. Men visst, ska man vara riktigt krass så vet man ju verkligen inte. Att fullt ut lära känna en person tar lång tid, så visst hade han kunnat träffa någon annan. Det känns inte som ett troligt scenario, men man vet ju inte säkert. Ju längre han håller på såhär ju mer börjar man ju undra.

Jag förstår verkligen att du börjar känna allt mindre för att stå med öppna armar när det väl passar honom. Och det känns inte rätt att du ska göra det heller. Jag antar att det kommer till en punkt, en gräns, där du själv känner att han förbrukat ditt tålamod, och då är det hans förlust.

Nu är jag kanske lite överanalytisk, men hans svar på barnfrågan "vill och vill, det blev inga" tyder ju återigen lite på att han har svårigheter med att uttrycka vad han vill och/eller inte vill med sitt liv. Och det är klart.. Om man klart och tydligt för sig själv uttrycker sina mål och önskningar, då uttrycker man även sina kriterier för misslyckande.. Alternativet är att lulla igenom livet vag och ospecifik, mer smärtfritt kortsiktigt, fast det blir ju ett jobbigt uppvaknande en dag..

Så han spelar med dig fortfarande? Men utan ett ord? Ja förstår att du blir mer och mer konfunderad, det blir faktiskt jag också. Kan det vara så att han bara var ute efter sex? Inget man spontant tänker så som du beskrivit honom, men ja.. svårt minsann. Har han hört av sig något under helgen?

Ja jag kan inte säga att du gör fel om du börjar tänka på refrängen med honom. Som sagt så är ju ditt eget mående ändå viktigast. Jag förstår att separationer känns jobbigt, och det märks att du tycker om honom. Som sagt så behöver man ofta löpa linan ut, för att man inte ska få några "what ifs" i efterhand, men när du väl känner att du gjort det och ditt tålamod nått sin gräns (kan tillägga att jag tycker att du är otroligt tålmodig och förstående med honom) så skulle jag råda att dra av plåstret så snabbt som möjligt.

Hej

Jag har också varit där, när man någonstans inser eler rentav vet att det går utför, men man håller kvar, och rentav hoppas på "fegvägen" som du säger. I mitt fall gällde det ett etablerat förhållande, men principen är väl i stora drag densamma. Jag gissar att en anledning till varför vi ofta håller kvar är att vi är oroliga för att ångra att vi kanske kastat bort något bra, och det är inte fel tänkt. Hellre det än att "dumpa" för lättvindigt antar jag.

Att du analyserar sönder situationen tycker jag inte är så konstigt, jag hade också gjort det. Eller rättare sagt jag HAR gjort det förr. Och ja, vem vet vad som rör sig i hans huvud, han ser kanske det hela som slut, det är nästan omöjligt att veta iom att han inte kommunucerar. Även som man så kan jag inte för mitt liv förstå hur han tänker.

Nej det är konstigt det där med att han bjuder hem kompisar och har sig när han är så utmattad. Såvidare han inte ljuger om sitt dåliga mående. Man vill ju inte utgå från att en människa man träffar inte är ärlig, det är liksom ohållbart då, men ja.. hans beteende är ju som sagt ologiskt.

Ah jag förstår, ja det är ju inget konstigt att barnfrågan kommer upp. Och ja hans svar pekar ju på att han skulle kunna vara besviken över att han inte har några, och det är ju i sådana fall säkert väldigt jobbigt för honom. Utanförskap kan det absolut bli. För egen del är min barnlöshet självvald, men givetvis har man blivit lite distanserad från vissa kompisar som skaffat barn, mycket p.g.a man lever så annorlunda liv. Men hade jag nu velat ha barn så hade det säkert känts jobbigt när ens vänner pratar om sina barn etc.

Ah, jag vet inte varför men jag fick bara för mig att ni hade haft sex. Nog bara jag som grundlöst läste in det mellan raderna. Men ja, har nu sex varit mycket av fokuset från hans sida, och hans sexlust nu dalat pga dåligt mående (vilket den såklart gör, även hos män) så kanske hans motivation att prata med dig också dalade, precis som du säger. Det känns ju knäppt om det nu skulle vara så förstås, men han verkar ju å andra sidan inte vara den logiska typen.

Som sagt, knäppt med snapmesset som han fortfarande inte läst, och även knäppt att han bjuder in till spel men inte säger något.

Ja jag ska ärligt säga att jag hade tröttnat i ditt ställe. Det är en sak om personen mår dåligt, kommunicerar detta, och åtminstone försöker att möta en. Om jag ska utgå från mig om jag träffat en tjej jag gillar och har ett intresse för, så hade jag ansträngt mig även om livet varit kaotiskt, vilket det såklart är för oss alla ibland. Men jag hade inte ignorerat henne i flera dagar. Sen vet jag att ordentliga depressioner kan vara rent av handikappande, men då kommer vi tillbaka till att han ju verkar kunna umgås med kompisar utan problem.

Och det där med att han blir tvär av kritik är ju inget bra tecken heller, känns inte som att självinsikten är den bästa.

Jo jag förstår att den gränsen börjar närma sig mer och mer. Som du säger så är ju inget etablerat eller lovat. Och känslomässigt.. såklart visar alla sånt lite olika, men jag vill ändå hävda att såhär uppför man inte sig mot någon man är på något vis känslomässigt investerad i, såvidare man inte väldigt socialt handikappad, och det verkar han ju inte vara.

Nej man brukar märka om saker och ting känns genuina, och som du säger, vissa saker känner du igen. Det där med vänner är en bra poäng, det kan ju vara så att de faktiskt drar ut honom av välmening och att det är bra för honom, men sen när han kommer hem så går han in i sitt skal igen. Jag vet vad du menar med fotona och hans ögon, sånt där kan verkligen säga mycket om ens mående, avsaknad av "livsgnista" etc.

Läkemedel mot depression är en bra poäng, det tänkte jag inte på. Har förstått att många sorter kan gå hårt på sexdriften, det verkar väldigt jobbigt. Något sånt skulle det kunna vara. Men givetvis är det fullständigt orimligt av honom att tro att du kommer att finnas kvar när han är sugen igen.

Hm, hans kalla svar om att avsluta låter ju lite som att han också kör lite "fegvariant" och hoppas på att det ska rinna ut i sanden. Det behöver förstås inte vara så, men oavsett så beter han sig väldigt själviskt, och med en självisk offermentalitet. Visst, han mår dåligt, det är inte lätt men någonstans borde han ju logiskt förstå att det finns en annan människa på andra sidan skärmen.

Det där med spelandet är ju också rätt knäppt, speciellt om det inte är något direkt revolutionerande kul spel. Det skulle såklart kunna vara som din kompis säger, att han spelar för att subtilt påminna dig om att han finns kvar. Men jag vet inte, jag är också tveksam till det.. Han verkar näst intill oförstående för hur jobbigt detta är för dig, mycket för att han är så uppe i sig själv. Kanske tycker han om att ha dig som ett namn på skärmen, men så fort "kraven" speglar att där är en riktig person bakom så blir det plötsligt jobbigt.. vet inte.. Kan inte komma på fler anledningar. Kanske är spelet en bekväm och bekant "outlet" för honom, och det kan vara därför han spelar så intensivt.

Oavsett anledning så känns detta inte sunt i längden, att du drömmer om det och uppenbart går runt med en negativ stress mer eller mindre konstant är inte ok. Och som du säger, vad är det bästa realistiska scenariet? Som jag har sagt tidigare så tycker jag att du varit och är fantastiskt tålmodig med honom, man kan ju önska att han uppskattat det. Jag förstår absolut frestelsen att skriva något spydigt till honom, det hade jag också varit frestad att göra. Och i ärlighetens namn så börjar det nå gränsen där han faktiskt förtjänat det.

Jag tror att din vän har rätt. Känner igen allt du skriver från min man. Han var sådan då han var deprimerad. Orkade verkligen ingenting förutom sms med sexinnehåll samt Wordfeude med mig. Det var verkligen hans sätt att säga att han fanns. Tänkte på mig. Allt det han inte orkade uttrycka. Depression är så jävulskt. Om du inte känner att du orkar med en deprimerad person, då ska du avsluta, för det ÄR tungt. Man får ge så oerhört mycket av sig själv i det att man inte får något eget behov tillfredsställt under lång tid. Men min man, vilken skatt han är nu när han tittat fram. Ljuvlig. Men skör även nu som friskare. Men just han är värt allt detta för mig. Men det var en riktig himla knölig väg att ta oss hit.