Bråk om läggningar

Ditt barn har alltså tre hem? Ett hos pappan, ett hos dig och ett tredje hos din särbo? Sov hemma hos dig med ditt barn så ska du se att hen blir mer trygg istället för att kastas runt i tre hem.

Och alla barn är olika. Vissa tar mer tid på sig att somna och vaknar ofta under nätterna, det är inget konstigt.

Men som andra skriver, så ta dig en funderar om sin särbo verkligen är den du ska vara tillsammans med?

Ok, du skrev först att ni nästan alltid är hos honom pga djur och större bostad, men det stämmer alltså inte?

Sedan förstår jag inte din första mening. Du accepterar att ditt barn samsover hemma, men inte borta, ska man tolka det så? Ditt barn är väl som tryggast hemma och då borde hen kunna fixa det hemma också, om du anser att hen ska fixa det borta.

Jag håller med om att barnets trygghet måste kommer först. Och jag blir så irrirerad av "argument" som "Men mina barn behövde/fick inte det!" - om man tycker någonting är dålig/bra för ett barn, borde man kommer med riktiga argument, inte anekdoter.

Men .... hur gammal är ditt barn? För det skrev du inte, du skrev bara att hon var 3 när du och pappan separerade och att du och din pojkvän har varit ihop i 3 år. Barnet kan alltså vara allt från 6 år uppåt och det är ju en stor skillnad om barnet är 6 eller 16 ;)

Jag tänker att barnets trygghet måste alltid gå först. Som du påpekade...

Fast jag undrar ändå om du har kontaktat BVC och fått råd hur kan gå tillväga vid nattningar. Min erfarenhet är att vissa föräldrar har svårt för att barnet gråter vid nattning och gör det till en stor sak att släcka lampan och låta barnet somna i sängen själv. En väninnan daltade väldigt mycket med sin son på drygt två måste säga att jag tyckte det var svårt att känna medlidande med hur krångligt hennes nattningar va. Hon hade inte sovrutiner på dagen och ingen speciell läggningstid. Vi ett tillfälle sa jag till när hon skulle natta barnet att men du kan väl släcka taklampan så att det blir lättare för honom och sova. helt ljust därinne (Efter att han fått dricka och hon läst ngn bok) Hon släckt och lämnade rummet med dörren lite på glänt och var i rummet utanför. Nästan direkt ville hon gå in. Jag sa till men gå inte in han är ju tyst han gråter inte han måste få ro och somna. Men jag hade inte koll på klockan och det gick inte lång tid så gick hon in igen, hade tänkt säga till. Då grät han och vill upp ur sängen och kunde inte sova alls stackarn. Sen gick jag hem men det tog tydligen tid sen att göra om processen...Som hon har daltat med honom. Hon insåg själv efteråt att hon inte borde ha gått in så hade han säkert somnat. Hon klara inte av det med läggningarna sen heller, hon borde haft en klocka och titta på.... Som vän så blir man frustrerad och lite arg om man inte har något att säga till om och någon daltar som hon gör... i många andra fall också tyvärr. Hon får trots att hon är gift i mångt och mycket ta hand om barnet själv, så tufft. Det går ingen nöd på anknytningen till sin mamma för honom...och det är ju jättefint. Men tycker bara synd att pappan väljer att inte vara så delaktig när han är hemma och sen reser mycket i jobbet. Det blir ju tufft för mamman då också. Hon har ingen och bolla med men hon tog kontakt med BVC o fick lite råd iaf så att det fungerade lite bättre i allafall. Det har ju blivit bättre med åldern också tack o lov. 

Det är ju skillnad på olika barn och säkert svårare om man är skillsmässobarn men kan ni inte samtala om hur han ser på läggningsrutiner och hur han gjorde gällande sina barn och se om det är något som ni kan prova... jag tänker lite att om han vore delaktig i läggningen och stöttade dig, som bonuspappa att det kunde hjälpa både dig och barnet. Även om du tar huvudansvaret....Undrar också om det är okej att hon sover i erat rum men i egen säng till exempel? 

Synd att din partner bara visar ilska, han borde ändå fatta att det inte hjälper på nåt sätt. Han borde försöka förstå dig istället hur tänker och känner kring situtionen....

Är han verkligen någon du vill att ditt barn ska leva tillsammans med? 

Det är inte alltid frågan om en person är skadlig, om han tjafsar på det här sättet redan innan ni ens bor ihop så måste du ju själv kunna förstå att han kommer att göra samma sak och mycket mer om ni skulle göra det.

Tänk om fler hade kunnat göra så, istället för att fösa samman människor i alla möjliga konstellationer de inte valt själva. Och så mycket onödigt tjafs man slipper när man inte delar vardag på daglig basis.

Nu skrev jag inte att alla ska göra så, men det finns definitivt familjer där främst barnen hade tjänat på det. 

Ja, som sagt, gå på din magkänsla. Har läst för många trådar där det inte fungerar så att du ser detta och funderar på det, är jättebra. 

Hur ska hon någonsin kunna bli trygg med sig själv när du bekräftar att det är farligt att vara själv? 

Nu hänger jag inte med? Hur menar du att jag bekräftar för henne att det är farligt att sova själv? Som jag tidigare skrivit så övar vi på att somna själv och att komma till ro själv. Periodvis funkar det klockrent att jag läser en stund, sen får hon läsa själv och somnar själv. Den här perioden har hon haft det jobbigare, men får alltid testa att somna själv. När hon hulkgråter jag in och kliar på ryggen tills hon somnar.

Hon somnar alltid själv i sin säng. Sen får hon komma in om hon vaknar och jag följer med henne tillbaka.

Vad är dina rekommendationer på att få ett barn tryggt i att vara själv?

Jag tänker såhär, det som bekymrar lite förutom att din partner irriterar sig på att du i hans ögon "lägger för mycket tid på ditt barn", tid som han vill ha, eller vill han bara bestämma.

Är att du tvivlar på vad som är bäst för ditt barn ( som du självklart känner bättre än partnern) och börjar fundera på hur du ska göra honom nöjd, på ditt barns bekostnad.

Om hon är sju och delvis lite otrygg ( vilket hon visar), bor mellan tre hem och nattningen är hennes enda problem borde du vara överlycklig och fortsätta med det du vet fungerar, för det kommer att gå över, hur du ska göra med honom vet jag faktiskt inte.