Bråk om läggningar

Hej hörni!

Jag skulle behöva lite råd i ett återkommande bråk med min särbo som gäller mitt barn.

Han har 2 stycken barn sen innan som är några år äldre. Mitt barn har hursomhelst alltid varit lite strulig med sömnen och haft svårt att komma till ro. Då jag haft varannan vecka sen mitt barn var 3 och varit singel har det lätt blivit att jag valt att samsova för att hen ska känna trygghet och för att jag ska slippa springa upp på nätterna.

Vi är nästintill uteslutningsvis hos mina partner pga djur och att det där finns större ytor. Tjafset gäller nu alltid läggningarna av mitt barn som nuförtiden drar ut på tiden efter en period där det fungerat bra. Jag har då valt att sitta hos hen tills hen somnar de gånger hen är ledset och har svårt att varva ner. Kommer mitt barn in på nätterna följer jag hen tillbaka och ibland somnar jag där jag med.

Min partner blir väldigt provocerad av det här och tycker att det är ?jobbigt?. Jag kräver inte att han är delaktig i läggningar och han har aldrig erbjudit sig. Han kommer med påståenden om att jag daltar med mitt barn och har ?misslyckats? med läggningarna då hans barn alltid kunnat somna själva mm.

Det skapar också en stress för mig att veta att för varje minut som jag är hos mitt barn blir min partner mer och mer som ett åskmoln?

Samtidigt känner jag att mitt barns trygghet absolut går först.

Det jag vill ha lite råd kring är väl mest om andra varit i samma situation gällande bonusbarn och läggningar? Är det så dödfött som jag börjar känna att det är att argumentera med någon som inte vill ta in att barn är olika och att det finns många olika sätt att vara förälder på?

Jag känner mig rådvill i situationen.

Tack för era svar!

Kanske ska förtydliga lite: vi har alltså varit ett par i 3 år så det är inte okänd mark för mitt barn. Men jag har väl också kommit till ett vägskäl där jag har vissa betänkligheter inför eventuell ihopflytt, mycket baserat på att jag upplever att han inte kan ta in andra perspektiv och har lite av en ?take it or leave it?-inställning. Jag känner väl inte att vi har en kommunikation och förståelse som fungerar, och vet inte om jag har energi att ge det här fler år?.

Just nu har vi en längre period mestadels varit hemma hos oss själva baserat på bl. a problemet med läggningar. Men vi har nu försökt fasa in oss lite i vardagen igen. Jag uppskattar era svar! Skönt att få ventilera lite!

Tack för era svar!

Kanske ska förtydliga lite: vi har alltså varit ett par i 3 år så det är inte okänd mark för mitt barn. Men jag har väl också kommit till ett vägskäl där jag har vissa betänkligheter inför eventuell ihopflytt, mycket baserat på att jag upplever att han inte kan ta in andra perspektiv och har lite av en ?take it or leave it?-inställning. Jag känner väl inte att vi har en kommunikation och förståelse som fungerar, och vet inte om jag har energi att ge det här fler år?.

Just nu har vi en längre period mestadels varit hemma hos oss själva baserat på bl. a problemet med läggningar. Men vi har nu försökt fasa in oss lite i vardagen igen. Jag uppskattar era svar! Skönt att få ventilera lite!

Det blev luddigt formulerat. Tidigare samsov vi en del. Sen cirka två år tillbaka så somnar hon i sitt egna rum. Vissa perioder funkar det bättre, andra sämre. Sen får hon självklart komma in till mig om hon vaknar under natten.

Jag har inga krav på att det ska vara antingen si eller så med läggningarna. Jag ger hen gärna den tiden om hon behöver för att känna trygghet. Det är bråket med min partner som är problemet?

Hon är 21! Haha, nej då. Hon är 7 år. Och jag håller med dig i irritationen över argument som ?mitt barn behövde?. Hade barn varit så likriktade gällande behov, färdigheter och svårigheter så hade man ju bara kunnat ladda ner en manual och fått svaret där.

Det är också en rätt stor skillnad gällande förutsättningar då hans barn hade ETT hem och sammanboende förälder i den åldern då rutinerna för läggningarna grundlades.

Jag känner att det är svårt att bemöta när han anser att han ?lyckats? med sina barn och att problemet sitter hos mig. Men samtidigt har han inga direkta svar på hur han tycker att jag ska bemöta mitt gråtande barn mer än ?mina barn behövde aldrig??

Han har självklart fler sidor än den här :)

Jag påstår inte heller att jag tacklat situationen ultimat, utan vi har kanske fastnat i den här diskussionen. Även om den såklart är nog så viktig då det gäller mitt barn. Mitt inlägg är såklart inte heller nyanserat för att försöka framhäva hans sida, utan jag fokuserar på min upplevelse.

Hade jag trott att han var ett skadligt inflytande för mitt barn hade jag såklart inte varit tillsammans med honom eller introducerat mitt barn.

Jag rättfärdigar inte hans beteende. Jag vill bara belysa att det här inte definierar honom som person och att han såklart har massvis med bra egenskaper och sidor :)

Jag är också särbo med barn. Vi ses mestadels när vi är själva och sen ibland (någon gång per månad) med alla barnen. Vi kommer inte flytta ihop, just för barnen. Vi är varken sugna på att dela varandras vardagsstök på heltid eller tvinga in barnen i en ny familjekonstellation.

När vi sover över hos varandra och har barnen med är det självklart att låta läggningen vara som den är utan gnäll. Mina barn har ibland lite svårare att komma till ro, men min särbo har aldrig med en min visat att jag skulle dalta utan låtit oss sköta det på ett sätt som fungerar för oss.

Nåja. Även här tycker jag nog att man får vara lite öppen för att det som är rätt för en person inte nödvändigtvis är rätt för någon annan. Problem och åsikter som går isär finns mig veterligen i kärnfamiljer också :)

Men absolut, visst har jag tvivel på att vi skulle få ihop en fungerande bonuskonstellation när jag inte upplever att min partner lyssnar in och respekterar att vi agerar olika i vissa fall gällande barnen. Min farhåga är att det eskalerar om vi skulle flytta ihop. Och nej, jag kommer såklart inte flytta in hos honom innan jag upplever att vi har en fungerande kommunikation och konfliktlösning åt båda håll. Däremot tycker jag att det är skönt att få någon slags bekräftelse på att jag inte är helt fel ute som reagerar på hans inställning. Det är så lätt att ifrågasätta sig själv :)

Så är det definitivt. Det krävs nog en stor portion tolerans, acceptans och tålamod för att få ihop två familjer. Friktion finns ju som sagt i kärnfamiljer också, men det är säkerligen svårare att hantera i bonusfamiljer utan att hamna i två läger.

Jag funderar verkligen på vad som blir bäst för mig och min dotter. Jag känner mig inte riktigt helt beredd att kompromissa med hennes trygghetsbehov till förmån för en partner. Jag tror att jag behövde bekräftelse på att det inte är jag som är överbeskyddande och daltande och har helt fel inställning i mitt föräldraskap :)