Måste lämna en psykopat - ge mig råd

Tack för ditt svar och stöd!

Det du skriver är ungefär så som jag tänkt att jag ska göra.

Vad kan kvinnojouren hjälpa till med rent praktiskt gällande tex juridik? Jag känner också att jag skulle behöva prata med någon då jag känner mig så misslyckad just nu.

Han har insinuerat att han kommer bli galen om jag lämnar och att han inte vet vad han har kapabel till då. Han har sagt saker som att han kommer gräva ner mig eller antydningar så som att ?barnen ärver ju dig i alla fall? dvs ?om? jag skulle dö? det är ju såklart obehagligt, samtidigt vet jag inte om det bara är något han säger i affekt. Jag kommer inte att vilja ha ett skyddat boende i alla fall och jag vill absolut ha delad vårdnad. Han har aldrig skadat barnen och helst ser jag att vardagen kan flyta på för dom med båda föräldrarna närvarande. Men det kanske inte går det heller.

Tack för era råd! Extra intressant att läsa om hur jag kan få honom att ?tappa intresset?, men jag tror det är en lång väg dit tyvärr.

En fråga gällande advokat, bör/kan man ta kontakt med en sådan nu även innan separationen?

Det här med boende är känslomässigt väldigt jobbigt för mig då jag fullkomligt älskar vårt hus och området vi bor i. Det kommer göra ont att flytta från det. Försöker intala mig själv om att jag måste strunta i materiella saker för det kommer bara bli ännu mer bråk annars. Finns väldigt ont om lägenheter just nu, jag står inte i nån bostadskö och det finns få hus ute till salu.

Tidsmässigt tänker jag runt jul/nyår. Men sen tänker jag att det är för snart. Jag kommer inte hinna. Samtidigt står jag inte ut att vara nära honom längre.

Ekonomiskt så tror jag faktiskt det. Villan är värderad till ca 4,5 miljoner, så det skulle bli tufft med månadskostnaden även om jag tror banken skulle säga ja.

Men, han skulle aldrig låta mig göra det. Han kommer troligtvis vägra försäljning också.

Vad kostar en jurist?

Hur kan jag förbereda barnen? Vad säger man till dom? Dom är 2 och 6 år gamla. Det kommer bli smutskastning från hans sida, vilket känns jättejobbigt och jag är rädd att han kommer försöka vända 6-åringen mot mig för att skada mig. Men mest kommer han ju skada henne.

Han skulle aldrig skada barnen. Det är jag 99% säker på. Däremot är jag inte säker på att han inte skulle skada mig. Han har aldrig slagit mig, men tvingat mig till sex vilket jag personligen tycker är lika illa.

Han är väldigt rädd om sitt anseende vilket kan vara till fördel för mig. Jag har spelat in honom. Både när vi bråkat och han hotat mig och när han legat med mig fast jag mycket tydligt sagt nej.

Jag vill dock inte anmäla honom eller sprida något om honom, jag tänker såklart på barnen och vi bor som sagt i en liten stad. Men bevis, om det krävs, tycker jag ändå att jag har.

Mitt absolut största mål är att barnen ska må bra genom detta men jag tvivlar som sagt på att det kommer bli så. Jag är rädd att detta kommer att skada dom (särskilt min 6-åring) för all framtid. Sen vill jag bara bli fri från honom.

Idag sa jag till honom att jag inte tänker ha sex med honom längre, för att det inte känns bra. Han säger då att han inte kommer att ställa upp längre med barnen när jag jobbar och att jag kommer få lösa hämtningar/lämningar själv fortsättningsvis. Som nån typ av straff då jag inte vill ligga med honom? Mitt jobb är rätt krävande just nu och detta stressar mig enormt, då han är så oerhört oberäknelig och plötsligt kan få för sig att han inte tänker hämta på tex dagis.

Jag blev såklart provocerad av detta och sa att jag tycker att vi ska diskutera separation. Kanske inte så smart men ja, jag blev arg. Känner att det är lättare att dela upp dagarna med barnen vid en separation istället för att han ska bestämma hela tiden.

Han börjar då vråla att jag inte ska tro att det finns något liv efter detta, att är det slut så tar allt slut. Han ropar också in vår 5-åring och frågar henne om hon vill flytta från huset, om hon vill att mamma ska flytta osv.

Hon blir såklart osäker, frågande och förstår naturligtvis inte varför pappa är så arg och frågar så?

Jag är så stressad. Jag vet fan inte hur jag ska göra med någonting. Jag vet inte vad som är värst, att leva i ett helvete eller hamna i ett ännu värre helvete om jag separerar.

En fråga som kanske någon kan svara på - hur delar man upp tiden med barnen om man inte kan komma överens? Jag skulle såklart föredra att barnen är mig 3-3-2 (eller vad det heter) eftersom dom är så små, alternativt veckovis. Men eftersom han vill förstöra för mig så säger han att han absolut inte kommer göra det lätt för mig och att han kommer ha barnen ?när han vill?. Kan han bestämma det?

Vi är ju inte gifta, utan bara sambo. Du menar att han kan ha rätt till kapitalet i mitt företag också? Det hoppas jag inte. Jag äger det tillsammans med en annan kvinna.

Han är ?smart?. Han skulle aldrig slå mig för det är naturligtvis lättare att anmäla då om det syns. En våldtäkt syns inte på utsidan. Inte i mitt fall i alla fall. Men jag mår extremt dåligt psykiskt av det.

Tusen tack för att du tar dig tid att skriva.

Känner absolut att det du skriver ger mig styrka. Mod kanske. Jag vill inte fega ur den här gången. Jag har sopat allt under mattan så länge. Jag skrev en lista igår på vad jag är rädd för. Bara för att sätta ord på varför jag väntat/väntar med att göra det jag måste göra. Publicerar den här. Kanske någon har lättare att förstå varför jag inte lämnar.

Vad är jag rädd för:

1. Att han ska döda mig

2. Att barnen ska bli traumatiserade

3. Att jag ska känna mig misslyckad och dum då jag inser att jag duckat för sanningen

4. Att jag inte kan klara av att inte ha barnen nära mig

5. Att han ska göra allt för att göra mitt liv till ett helvete

6. Att jag ska bli psykiskt sjuk genom att jag inser att jag gömt mig för sanningen så många år

7. Att jag ska bli traumatiserad

8. Att han ska hota mig framför barnen

9. Att han ska ta allt

10. Att jag ska känna mig svag som inte lämnade innan barnen kom

11. Att jag är en dålig mamma som gav dom en sådan pappa

12. Att barnens värderingar ska bli fucked up

13. Att han kommer lära barnen att hata mig

14. Att flytta

Är det någon som vet vad som gäller för mitt företag?

Det är ett AB och det finns rätt mycket pengar i det. Äger det som sagt tillsammans med en kollega. 1 anställd.

Han kommer absolut försöka ge sig på dom pengarna. Om han kan.

Hans krav för att hjälpa till är att vi har sex. Som i ett normalt förhållande. Och visst, jag har ställt upp fast jag inte velat i flera år men nu känns det så jävla jobbigt att fortsätta. Så en ursäkt spelar ingen roll, möjligen blir alltså vardagen lättare om jag ställer upp på sex.

Min plan är att jag lämnar vid årsskiftet. Men jag har verkligen ingenstans att ta vägen. Och lämnar jag med barnen med mig kommer han bli helt jävla tokig.

Vem bestämmer det då? Om vi inte kommer överens?

Jag har spelat in honom. Men ibland känns det som om han vet att jag spelar in. Han erkänner aldrig sådant han gjort utan nekar helt.

Det jag spelat in som kan ge nått av nytta är när han blivit arg och tappat kontrollen, då har det kommit kommentarer som:

?Om du lämnar mig kommer jag förstöra ditt liv?

?Om du inte ligger med mig så kommer jag skrika så högt så jag väcker barnen?

?ja barnen ärver ju i alla fall dig? - insinuerar på att jag kommer dö

Vet inte om det kan hjälpa mig eller leda till något? rena dödshot har jag tyvärr inte lyckats spela in. Däremot spelade jag in när han hade sex med mig och jag tydligt säger att jag inte vill flera gånger. Och han fortsätter. Spyr när jag tänker på det.

Jag får PANIK när jag tänker på barnen.

Har läst massa trådar på olika forum o många skriver att det är bättre att vänta tills barnen är större, att det inte är värt att missa halva deras uppväxt.

Och delar av mig känner ju så. Det är en så stor sorg som äter upp mig.

Är jag självisk? Samtidigt hade jag aldrig velat att MIN dotter skulle stanna i en sån här relation.

Tack snälla ni.

Jag ska ringa kvinnojour idag. Har gjort det en gång förut men blev så förtvivlad över att säga saker han gjort högt så jag orkade inte gå vidare med något då. Som sagt, att inse verkligheten är otroligt tufft.

Jag har satt ett datum för mig själv nu. Mellandagarna, absolut före nyår för jag vill inte starta det nya året med honom. Jag tänker att i mellandagarna är det rätt lugnt på jobbet, jag kan förhoppningsvis få hjälp av vänner och familj och barnen hinner kanske landa lite.

Jag måste ordna med nått boende. Hur ska jag klara av att ha dubbla boendekostnader? Han kommer ju vägra betala själv på huset?

Jag vet att detta blir ett helvete. Ni förstår inte hur han kommer att bli. Allt allt allt kommer att bli kaos.

Jag har pratat med kvinnojouren idag. Det var väldigt jobbigt men också skönt. Jag har aldrig berättat allt för någon högt. Men det gjorde jag nu, om än i kort version. Dom tog det hela på fullaste allvar och sa att detta var väldigt allvarligt. Att det kan bli aktuellt med skyddat boende, vilket jag ju egentligen inte vill.

Jag är nästan förvånad över att det är att någon lyssnar på mig, som säger att det inte är mitt fel. Det är smärtsamt att jag låtit det här gå så långt. Jag ska träffa någon nu. Eventuellt blir soc inkopplad också. Det hela känns helt sjukt.

Att vi står här. Att dom är oroliga för våra barn.

Vi har ju levt i hans låtsasvärld så länge.

Bara jag inte fegar ur nu. Jag känner att jag går med hög puls dygnet runt. Kan knappt sköta mitt jobb. Är rädd att han ser det på mig, det är som att han kan läsa tankar?

Hej!

Ville bara berätta att jag har en plan nu.

Har kontakt med både socialtjänsten och kvinnojouren. Jag hoppas att det kommer bli bra och att jag överlever detta.

Om det är någon som varit med om en separation där exet vägrat samarbeta efter separation gällande? allt?

I bästa fall blir han inte fysisk, utan kommer försöka förstöra på andra sätt. Tar gärna emot råd om mer praktiska saker också. Typ hus, barn, ekonomi?

Hej igen,

Många som skriver om att anlita en advokat. Jag är osäker på om jag kommer ha råd med det? Advokater/jurister är dyra och jag förbereder mig för ett jobbigt halvår där jag säkert kommer åka på dubbla boendekostnader i och med att han kommer vägra sälja huset och vägra köpa ut mig.

Enligt kvinnojourens kontakt (advokat) så kan jag tvingas betala på huset även om jag inte bor där, eftersom jag äger hälften och därmed måste sköta driften precis som honom.

Jag har spelat in honom och lyckats spela in allvarliga dödshot.

Så det är ju bra. Tänker jag.

Jag är så orolig för vad som kommer hända när jag lämnar. Det känns som om han kommer att döda mig. Eller så blir det lugnt och han väntar, tills jag känner mig trygg. Och sen dödar mig. Jag hoppas att jag har fel.

Han har ju aldrig slagit mig på det sättet.

Svårt att bevisa allt annat han gjort för då är det mina ord mot hans ord.

Hur menar du kräva bodelning? Via tingsrätten? Det tar så vitt jag förstår lång tid och under den tiden måste jag betala på huset. Men det är väl så det får bli bara?

Alla jag pratat med nu tycker att jag ska anmäla honom. Att jag ska anmäla både till Socialtjänsten och polisen.

En del av mig vill det. En annan del av mig vill inte.

Det är så svårt att förklara men jag är inte ute efter att förstöra hans liv. Jag vill bara få bort honom ur mitt liv. Men jag förstår också att det är bättre att anmäla nu än senare, när helvetet bryter ut på riktigt. Gör han allt för att förstöra för mig och barnen (kring vårdnad och boende) så är det såklart bättre att det redan finns en anmälan.

Dessutom kan jag inte få något skydd eller kontaktförbud utan att anmäla.

Någon som vet vad det innebär att göra en anmälan? Kommer dom då ta kontakt med honom direkt? Blir det officiellt? Blir det automatiskt förhör och rättegång eller hur funkar det? Jag vill isåfall bara göra en anmälan för att det ska finnas i ?systemet? liksom.

Hej,

Det är jag som är TS. 

Jag vet inte om jag vill skriva i tråden egentligen då mitt ex hittade den. Vet inte hur. Men du kanske kan skicka ett dm eller liknande? Vet inte om det funkar om man är anonym dock?

Det är ett år sedan jag lämnade nu och det har verkligen inte varit lätt men ändå så fruktansvärt värt det. Ångrar det inte en sekund och med tiden blir man än mer varse vad man varit med om o vad man fått stå ut med.

Tyvärr har jag fått en hel del problem med ångest, mardrömmar och sovproblem. Har äntligen fått hjälp av vården och äter ångestdämpande och går EMDR vilket är en traumabehandling. Det kom efter ungefär ett halvår och tydligen är det vanligt att det dröjer. I början kände jag mig rädd, men såååå fri. Den känslan har dock mattats av iom all annan skit som varit efteråt. 

Jag önskar att jag hade varit mer inställd på hur mycket man får kämpa med myndigheter och försäkringsbolag. Jag trodde naivt att jag skulle få hjälp av samhället, men ställ in dig på att du får rodda i mycket själv om du har barn med idioten. Men ge dig inte. Och varje dag får man intala sig att det är värt det. För det är det.