Gravid, ska man känna såhär?

Jag är 35 år, barnfri, ordnat liv, ekonomi och akademisk utbildning. Har ett arbete där jag möter och samtalar med barn dagligen. Tänkte att barn var nästa steg, att jag hade blivit en bra förälder och att allt det andra skulle komma av sig självt.

Jag och min sambo hade oskyddat sex och jag blev gravid nästan direkt. Sedan jag plussade i fredags (är i vecka 4) har jag levt i total förnekelse och känner mig genuint olycklig. Jag trodde jag skulle bli glad, men det känns som jag går runt i en levande mardröm. Det känns hemskt, men jag hoppas på missfall. Jag kan inte ens säga ordet "gravid", det kryper i hela kroppen.

Jag älskar att samtala och arbeta med barn.. MEN.. Jag har ALDRIG haft en tillstymmelse till barnlängtan. Jag har aldrig känt ett sug efter att hålla en bebis. Jag har inte ens velat ha husdjur för tanken på att organisera mitt liv runt något annat har alltid känts asjobbig.

Jag gillar myskvällar, tycker inte om att gå ut eller ger upp några speciella hobbys eller så. Jag trivs i relationer och vill gärna vara på team med någon. Jag vill bara inte det här trots att allt på pappret ser så rätt ut.

Utöver detta har min sambo svår ADHD. Som liten hade han en egen elevassistent och fick sedan gå på resursskola. Även jag har diagnosen (dock mycket mild, de flesta känner inte till den). En majoritet av släkten på bägge sidor av familjen har även ADHD. Det här oroar mig också, för jag är rädd att min sambo inte skulle mäkta med ett barn med så stora behov som vi mycket väl kan få, och sedan lämna mig ensam i detta. Han har svårt att få ihop vardagen som det är, ofta hamnar det mesta på mig även om det inte är så han vill ha det.

Jag förstår att man kan få kalla fötter, men ska man verkligen känna såhär? Har jag begått ett hemskt misstag? Hur vet man ifall man kommer ångra sitt föräldrarskap?

Jag fattar inte varför du ens valde att försöka få barn när du inte ens ville ha barn. Barn skaffar man för att man vill bli förälder och längtar efter ett barn att ta hand om, inte för att det är ?nästa steg i livet? eller hur det ser ut på pappret! Men men, gjort är ju gjort så det är väl inget mer än att lev med det. Handlingar får konsekvenser. Känns säkert bättre för dig ju längre tiden går och när barnet sen är här, finns många som får kalla fötter i början trots att de faktiskt vill ha barn.

Vad jobbigt att du känner som du gör. Det bästa är nog om du pratar med någon om det hela och reder ut dina känslor. Kontakta MVC och be att få prata med kurator. Du står inför en stor förändring i livet och det är inte konstigt om du ifrågasätter om det är rätt val du gör. Framförallt fall det finns en stor risk att du kommer bli själv med det största ansvaret för barnet då din sambo kanske inte kommer att orka med och om barnet får någon diagnos som kan göra det hela lite tuffare. Har du familj och vänner du kan prata med gör det, kan dem finnas där som stöd och på vilket sätt, var inte rädd att be om hjälp. Prata reda nu med din man om en plan för hur ni båda ska kunna orka med och ha den dialogen igång, har ni samma bild över hur ni ska hjälpa till med barnet?

Sök stöd i det du känner, många kan må dåligt psykiskt den första delen av graviditeten pga alla hormoner och så.

Idag ska jag kontakta gyn och efterfråga kuratorstid för att diskutera mina känslor och en eventuell abort.. Jag är ihållande nedstämd och blir bara räddare och räddare. Hur länge brukar man behöva vänta på en tid? Någon som vet?

Jag är 35 år, barnfri, ordnat liv, ekonomi och akademisk utbildning. Har ett arbete där jag möter och samtalar med barn dagligen. Tänkte att barn var nästa steg, att jag hade blivit en bra förälder och att allt det andra skulle komma av sig självt.

Jag och min sambo hade oskyddat sex och jag blev gravid nästan direkt. Sedan jag plussade i fredags (är i vecka 4) har jag levt i total förnekelse och känner mig genuint olycklig. Jag trodde jag skulle bli glad, men det känns som jag går runt i en levande mardröm. Det känns hemskt, men jag hoppas på missfall. Jag kan inte ens säga ordet "gravid", det kryper i hela kroppen.

Jag älskar att samtala och arbeta med barn.. MEN.. Jag har ALDRIG haft en tillstymmelse till barnlängtan. Jag har aldrig känt ett sug efter att hålla en bebis. Jag har inte ens velat ha husdjur för tanken på att organisera mitt liv runt något annat har alltid känts asjobbig.

Jag gillar myskvällar, tycker inte om att gå ut eller ger upp några speciella hobbys eller så. Jag trivs i relationer och vill gärna vara på team med någon. Jag vill bara inte det här trots att allt på pappret ser så rätt ut.

Utöver detta har min sambo svår ADHD. Som liten hade han en egen elevassistent och fick sedan gå på resursskola. Även jag har diagnosen (dock mycket mild, de flesta känner inte till den). En majoritet av släkten på bägge sidor av familjen har även ADHD. Det här oroar mig också, för jag är rädd att min sambo inte skulle mäkta med ett barn med så stora behov som vi mycket väl kan få, och sedan lämna mig ensam i detta. Han har svårt att få ihop vardagen som det är, ofta hamnar det mesta på mig även om det inte är så han vill ha det.

Jag förstår att man kan få kalla fötter, men ska man verkligen känna såhär? Har jag begått ett hemskt misstag? Hur vet man ifall man kommer ångra sitt föräldrarskap?